Nattliga instruktioner i okänd världsdel efter dag i Prag.

Klockan är kvart över ett på natten, eller kvart över fyra på morgonen. Ganska trötta efter att ha tillbringat nästan en hel dag i Prag, obligatoriska turistpromenader, Karlsbron i turistträngsel, några öl och en del mat, och en lång bussresa från en obskyr tunnelbanestation i en förort till flygplatsen och sedan en ganska trång flygresa till Jerevan. Men Prag var vackert, Karlsbron är trots allt ganska svår att motstå med dess kosmopolitiska blandning. Står man där några timmar lär man förmodligen träffa på någon gammal elev, men det känns inte helt angeläget. Och även om tjeckisk öl är ganska överskattad hittade vi den delikata brygden på bilden som släckte törsten och gjorde staden ännu vackrare.



Men nu är vi alltså i Armenien, det land jag så länge sett fram emot att besöka. Av någon anledning blir folk alltid förvånade när jag säger att jag vill åka dit, ingen kan förstå varför. Det är ungefär som om man skulle komma och säga att man vill åka på semester till Grums. Alla undrar om man har släktingar där, eller om det finns en speciell anledning. Nu finns det ingen som helst anledning att jämföra Armenien med Grums, men lockelsen på turistmassorna verkar vara gemensam.


Redan på planet har jag lagt märke till att andelen vackra kvinnor är hög, minst lika hög som i Sverige. Att kvinnorna, till skillnad från de flesta i Sverige, tycks föredra höga klackar gör dem inte mindre tilldragande. På Zvartnotsflygplatsen bekräftas armeniskornas skönhet ytterligare, så den första bilden av detta märkliga land är positiv.
När vi fått våra visum och vårt bagage möter vi en märklig egenhet hos armenierna. När man går igenom utgången där de anhöriga står och väntar på sina nära och kära är det ingen diskret tillbakadragen skara som på svenska flygplatser. Nej, här har alla bestämt sig för att stå närmast. Det är en närmast kompakt människomassa som trängs framför utgången, men den delar sig likt Röda havet framför Moses när vi kommer med våra resväskor.


Vi hittar vår chaufför som skall ta oss till lägenheten vi hyrt. Först skall vi dock ta oss till hans bil i det parkeringshus som finns under flygplatsen. Det ser ut som en lämplig plats att spela in någon gotisk science fictionfilm om ett koleldat rymdskepp som landat i ett förfallet industriområde. Eftersom jag försöker följa guideböckernas råd om hur man skall klara sig i främmande länder har jag lagt de viktigaste råden på minnet. Vad gäller Armenien tycks brottsligheten inte vara en faktor att räkna med. I stället är det risken att bli överkörd (enligt eniga guideböcker är de armeniska bilförarna mer eller mindre hänsynslösa galningar) och risken för jordbävningar. Den senare risken är svårare att gardera sig mot (även om Lonely Planet rekommenderar att man skall undvika alla byggnader från Sovjettiden, något som inte är helt lätt).

Detta källargarage ger inte något jordbävningssäkert intryck, och bilarna far fram som ettriga sovjetgetingar i ett svårförståeligt mönster som får oss att trycka oss mot väggarna. Till sist når vi i alla fall den lägenhet där vi skall bo, och utsätts nu för detaljerade instruktioner om hur man använder toaletten (som hemma), att man inte skall ställa varma koppar på träbord (fast för säkerhets skulle finns det inga träbord i lägenheten) och vi ser allt tröttare och tröttare ut. Till sist ger sig den omsorgsfulle mannen av och vi slänger av oss alla kläder och somnar nästan innan våra huvuden når kuddarna. Bara för att vakna igen av de allt annat än mjuka och behagliga saker som skall föreställa kuddar. Men till sist tar sömnen hem spelet och vi sover vår första natt i detta land som ingen vet i vilken världsdel det ligger.

Flytande och fasta sevärdheter i Lombardiet.

Envisa tungor hävdar att Sverige är fantastiskt och att det alls inte finns någon anledning att lämna detta land. Själv får jag dock ganska ofta nog av vyer som den ovan, och ger efter för suget från kontinenten. Det hela underlättas av lågprisbolagens lockande erbjudanden. Så köper min kvinna och jag biljetter till Milano för 780 kronor (två personer, inklusive allt utom incheckat bagage) och packar vårt handbagage (som på Easyjet får väga hur mycket som helst bara man orkar lyfta upp det på bagagehyllan)(men gud nåde den som försöker komma med två små väskor, det är strängt förbjudet att ha mer än ett handbagage!)(undrar ni varför två miniväskor är värre än en stor? Svaret är att det är ett schweiziskt bolag och i Schweiz är principer alltid viktigare än fritt och logiskt tänkande)

Vi undviker dock själva Milano och ger oss ut på jakt efter en del av de sevärdheter jag tidigare besökt när jag haft elevutbyten med Italien. Nu är det dags att visa min kvinna dessa platser.

En av de vackraste är klostret Certosa di Pavia, som ligger mellan Milano och Pavia. Min hustru kämpar tappert med att försöka töja ut sin klänning så att inte de sexgalna munkarna skall hindra henne från att gå in i kyrkan (själv fick jag inte besöka Peterskyrkan i Rom för några år sedan då mina knän annars skulle fått någon munk att drägla). Munkarna är dock mer intresserade av småpojkar och ägnar oss inga blickar.

Klostret i fråga är mycket sevärt, och vi får se de radhusliknande celler där munkarna tillbringade sin tid med bibelläsning och ivriga försök att jaga bort syndiga tankar. Nu är klostret ägnat turismen, och i viss mån försäljning av klosterlikör och andra flytande sevärdheter.

Att man inte får fotografera inne i kyrkan kan jag köpa, men när munkarna försöker hindra fotografering utomhus också blir det närmast en sport att försöka trotsa dessa påvepolare och i sann luthersk anda tar jag så många kort jag hinner.

Eftersom vi inte ytterligare vill understödja påvens skadliga inflytande över världen undviker vi de flytande sevärdheterna i klosterboden. Men det finns andra flytande sevärdheter i trakten, till exempel Italiens enda kvarvarande flytande bro. Det låter kanske inte så hemskt spännande, men det är faktiskt rätt kul att se denna på en slags båtar vilande bro över den vackra floden Ticino.

Förmodligen är det mer dramatiskt att se den i samband med vårfloden, men å andra sidan finns det nu en hel lättklädda solande damer att beskåda runt bron (eller herrar om man föredrar det).




För att de manliga bilförarna inte skall bli distaherade har man påpassligt satt upp en skylt som varnar för kvinnliga behag, vilken syns på bilden nedan.




Bron som ligger i Bereguardo tycks locka till sig mängder av människor som frekventerar barerna och restaurangerna runt den, och det hela är gemytligt och trivsamt.

När kvällen nalkas beger vi oss till den vackra staden Vigevano, som ligger knappa fyra mil sydväst om Milano. Själv har jag lite traumatiska minnen från denna stad då vi var hembjudna till en lärare i denna stad i samband med en elevutbytesresa. Vi såg givetvis fram emot en läcker italiensk middag med charkuterier, delikata grönsaker och underbara kötträtter. Till detta då ett läckert vin och till sist en stark espresso, och sedan pricken över i, en liten grappa för att underlätta matsmältningen.

I själva verket visade det sig att de plastkorvar som figurerar i våra svenska matvarubutiker innehållande risgrynsgröt eller bruna bönor också finns i Italien. Där innehåller de polenta, och en sådan tub utgjorde huvuddelen av vår middag. Till detta serverades vatten, eftersom vi hamnat hos något så sällsynt som en italiensk nykterist. Kaffe fanns förvisso, men det handlade om Lidls variant på Nescafe...

Trots detta trauma vågar jag dock återvända till Vigevano. Anledningen är det underbara torg som syns på bilderna, torget med de vackra kullerstenarna, de fantastiska fasaderna och den konkava kyrkofasaden i kortändan.

Torget förfulas dock av en flagga från Ohlys italienska bröder. Till skillnad från Sverige där Ohly och hans kumpaner numera låtsas vara något annat än kommunister så skäms inte italienarna, utan låter den symbol i vars namn så många miljoner människor mördats, spärrats in och trakasserats fladdra fritt över detta vackra torg. Ja, italienarna sitter faktiskt och äter mat, dricker och har trevligt under denna hemska fana.

Det är dags att skölja ner dessa upplevelser. Vi beger oss till en livsmedelsbutik och förvånas över att hitta öl från Estland. I en närmast monumental butelj med det virilt klingande namnet Viru saluförs här totalt smaklöst blasköl från det trista bryggeriet A le Coq i Tartu. Trots detta är det givetvis med en hel del nationell stolthet jag observerar hur en törstig italiensk familjefar fyller sin kundvagn med denna brygd.


Själva njuter vi betydligt mer av de utsökta italienska brygderna i flaskorna på bilden nedan med Felliniinspirerade etiketter, och mycket mer kvinnliga former än den estniska fallossymbolen.

Kvällens höjdpunkt är dock den promenad vi tar efter middagen på det lilla hotell mellan risfälten där vi bor. Först är det cikadorna vi hör när vi kommer ut, sedan fascineras vi av mängder med eldflugor. Men snart kommer vi in mellan risfälten som ju så här års är översvämmade. Då hör vi det kväkande ljudet av tusentals grodor som vill uttrycka den enkla känsla av lycka som det innebär att vara groda på ett risfält i Italien, och att ännu en dag ha undgått såväl rovfåglar som kocken från hotellet, och att vara omgiven av andra lika lyckliga och romantiskt sinnade systrar och bröder.

En nackdel med att inte ha något incheckat bagage är ju att man inte kan ta med sig några flaskor hem. Vi har råkat köpa en flaska vin som vi inte hunnit dricka upp, möjligen för att vi blev så tagna av grodsången att vi inte behövde berusa oss mer. Därför tänker vi oss en liten picknick på flygplatsen då hyrbilen är inlämnad. Men som vanligt blir tiden knapp och vi får till sist bara tjugo minuter innan planets avgång. Men vinet kostade 18 euro och kan ju inte hällas ut, och att betala 20 euro för att checka in väskan verkar också fel. Med nordisk effektivitet hinner vi tömma flaskan och hasta ombord på planet glada och nöjda med vår helg i Lombardiet.

Zelmani och Halapi på Katalin och Wot på Messob

Ute rullar ett godståg sakta förbi in i den uppländska vinternatten. Jag står med en arm om min kvinna och en plastmugg med närproducerad ekologisk Slottskällan Pale Ale i min andra hand. På scenen några meter framför finns tre skäggiga män samt gitarristen Lars Halapi och så Sophie Zelmani. En artist som inte ser ut som en artist utan mer som någon som jobbar på Försäkringskassan i Flen, klädd i kläder som ser ut vara köpta på rea på Lindex och med en fruktansvärt missklädsam keps som påminner om den kinesiska kulturrevolutionen på huvudet. Hon har inte mycket till utstrålning, hon verkar också väldigt blyg, men röst det har hon. Hon sjunger nästan viskande, och det är vackert och stämningsfullt.

Men efter ett tag börjar låtarna kännas lite enformiga, och texterna går aldrig riktigt fram. Som vanligt tycker jag att det är synd när man inte sjunger på sitt eget språk utan på den slitna engelskan, som alltför många andra. Jag tror att hon skulle kunna vara mycket mer uttrycksfull om hon åtminstone ibland sjöng på svenska. Och tänk om någon låt fick lite fart och grep tag i publiken som så artigt men kanske lite oengagerat applåderar efter varje låt.

Men Halapi och de skäggiga är riktigt duktiga, och det är de som ibland lyfter konserten genom att riva loss med lite mer fart i låtarna mellan sångpartierna. Jag tror att konsertlokalen, Katalin, belägen i det gamla godsmagasinet ett stenkast från Uppsala central är en idealisk plats för en konsert som denna. Skulle man ha suttit i en teaterfåtölj hade den här konserten nog blivit lite sömnigare. Nu står man tätt tillsammans, några meter från artisterna i den mysiga lokalen, och det blir mycket lättare att leva sig in, att bli en del av musiken. När man ser godståget rulla förbi utan att det hörs över musiken, när man känner den delikata ölen rinna ner i strupen, och känner sin kvinnas kroppsvärme samtidigt som musiken fyller lokalen sprider sig en känsla av värme och njutning och det är en härlig avslutning på en vanlig torsdag i mars.

Före konserten har vi intagit mycket god och billig etiopisk mat på krogen Messob på andra sidan Fyrisån, som ännu täcks av is medan pölarna brer ut sig mellan isfläckarna på gatorna. Varken pölarna eller isfläckarna skrämmer dock bort Uppsalas tusentals cyklister som finns överallt, och som dyker upp bakom dig när du minst anar det. Messob har förutom den goda maten, den mycket trevliga personalen och den extremt rena och fräscha toaletten ett kul urval av afrikansk öl från Marocko, Uganda, Tanzania, Namibia och Etiopien. Vi äter en Lamm Wot med berberisås som är ganska kryddstark, men injerabrödet gör att det inte blir för hett. Smakrikt och spännande!

Några andra som recenserat Sophie Zelmanis konserter är:
Upsala Nya Tidning,
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Göteborgsposten
Expressen
Dagens Nyheter
Gixbit

Dugges och snö i stället för duggregn och tö

På senare tid har magistern två gånger hamnat i staden Göteborg. En stad som jag visserligen besökt ganska många gånger, men oftast på korta visiter och som jag aldrig riktigt fått kläm på. Jag har minnen av några nätter på Hotell Riverton där fönstren var så smutsiga att man knappt såg den vackra utsikten över fjärrvärmeverket. Av någon anledning blir jag lite skeptisk när man i en stad placerar ett fjärrvärmeverk nästan mitt i staden (fast staden Huy i Belgien tar priset. Där har man ett kärnkraftverk mitt i staden. Och det är inte ens ett speciellt vackert kärnkraftverk (nu höll jag på att glömma att vi folkpartister numera älskar kärnkraftverk. (och frågan är om inte Sverige vann ändå genom att placera ett kärnkraftverk synligt från ett kärnkraftsfientligt grannlands huvudstad). )

Jag minns shoppingturer med buss från Uddevalla där vi brukade besöka vänner när jag fortfarande var ung inte bara i själen, turer då det oftast regnade så mycket att vi inte vågade oss längre än till Nordstan, eller Femman som det kallas. Ett gigantiskt, otroligt fult köpcenter som också ligger mitt i stan där alla de obligatoriska kedjorna har sina klonade butiker som ser likadana ut som i alla andra städer.

Jag minns en kongress för Östeuropeiska Solidaritetskommitten, den organisation bestående av blandade exilösteuropeer, mer eller mindre bisarra svenska stödtrupper och allehanda vilsna existenser som visserligen till sist säkerligen bidrog till Sovjetväldets fall, men som väl kanske borde återuppta sin verksamhet snart igen. Av kongressen minns jag mest att vi drog runt mellan diverse adresser där ölburkarna tömdes medan kampviljan tilltog.

Annars är det bilder av Beyron i ottan, militanta vänsteraktivister, brinnande bilar i Bergsjön och på Hisingen, och så alla dessa spårvagnar som är ack så vackra, så smidiga, men ofta hopplöst långsamma, smutsiga, och nu senast, svinkalla.

Men nu var jag alltså i Göteborg två gånger med bara åtta dagars mellanrum. Vinter i Göteborg associerar jag med duggregn och dimma, men nu är det sol och snö, vackert och friskt. Orsakerna till mina besök i staden skall jag återkomma till vid senare tillfälle. Låt oss nu bara konstatera att jag var där. Första gången medförde jag min livskamrat, andra gånger bara min resväska. Ändå var båda visiterna i glädjens tecken.


Till glädje hör givetvis öl. Noggrann research gjordes för att finna de adresser där öl kunde intagas med bibehållen värdighet. Första gången, i ett riktigt vintrigt Göteborg hamnade vi på Andra Långgatan. För den som inte känner Göteborg kan jag berätta att Andra Långgatan är en gata som inte skulle kunna ligga i Stockholm. Det är en gata som bär ett arv från den tid när hamnen myllrade av sjömän med längtan efter sprit och kvinnokön.




Här ligger porrbutiker, inte alls den diskreta typ som är vanliga i huvudstaden utan fräckt utmanande och väl synliga, som i den riktiga världen, i Hamburg, Amsterdam eller Köpenhamn. Här ligger en del butiker och krogar där tiden tycks stå still, men också sådana som är trendigt eko-rättvisemärkta på ett så där ganska sympatiskt lite vänster-chict sätt som man förvisso också kan hitta nära Nytorget i Stockholm.

Och har ligger en av de främsta adresserna för ölvänner, nämligen The Rover. Stället ser inte så mycket ut för världen när man tittar in, och hungriga som vi var tänker vi först att vi tar väl en öl här och går vidare för att hitta en restaurang. Men när vi kommit in i värmen och fått ett bord i den trots allt ganska trivsamma krogen bestämmer vi oss för att äta här. Och även om ölurvalet är bra, men för den som är bortskämd med Monks Café i huvudstaden (där man dock får svår ångest av att tvingas välja bland alla godsaker) är det inte det som är det mest imponerande. Nej, det är faktiskt maten. Min kära äter en hamburgare som enligt henne var den näst godaste hon någonsin ätit, och själv får jag en Hjortgryta med rostade rotfrukter som är så god att jag nästan skulle kunna åka tillbaka till Göteborg för att få smaka den igen. Personalen är trevlig på ett sådär sympatiskt sätt som gör att man känner sig välkommen. Jag provar den lokala brygden Dugges celebration som är god, men inte mer än så. Avslutar med ett säkert kort, en Kwak som serveras i det äkta Kwakglaset.

Vid mitt nästa besök i staden är jag ensam. Att gå ensam på restaurang är väl egentligen ingen höjdare, men äta måste man och nyfikenheten över vad staden har att bjuda är större än obehagskänslan. Jag letar reda på den andra öladressen, Tre små rum på Kristinelundsgatan 4. Det kunde lika gärna varit en annan världsdel. Här är husen vackra, allting är stilfullt, ingen sjöman på permission skulle trivas på denna gata. Nedför en trappa vandrar jag och hamnar i en källarlokal. Bakom disken står en iranier i vaxad mustasch och hatt. Det är inte så vanligt att se iranier i vaxad mustasch och hatt bakom bardiskar, och mina tankar går till Freddie Mercury som visserligen var iranier men sällan bar hatt och hade en helt annan typ av mustasch. (Detta blev ett märkligt sidospår, och dessutom före första ölen).

När man kommer in i lokalen ser man glasmontrar, ungefär som på Systembolaget före självbetjäningstiden. Efter tio minuters valångest lyckas jag välja ut en belgisk butelj som jag ännu ej smakat. Men när iraniern (som tycks heta Reza) letar efter den tycks den vara slut, förutom det ej kylda exemplar som fanns i glasskåpet. Alltså måste jag påbörja valprocessen en gång till, och finner till sist en butelj vid namn Keizersberg från bryggeriet Van Steenberge i en ort med det poetiska namnet Ertvelde (vilket torde betyda Ärtfältet), ett bryggeri mest känt för det märkliga bananölet Mongozo. Keizersberg visar sig dock vara ett fullt godkänt typiskt belgiskt öl, men inte någon mer spännande bekantskap.

Jag studerar matsedeln och beställer en persisk gryta vilket ju låter rätt spännande. Jag tänker mig också att Reza kanske tinar upp lite grann när jag visar intresse för hans hemlands kostvanor. Så är dock inte fallet, den enda kommentar jag får är:
- Vi serverar inte mat vid bardisken.
Detta är nu inget stort problem då jag kan dra mig tillbaka till ett annat av de små rummen, ett mysigt matt-på-vägginrett rum med kulörta lyktor i taket. Med hjälp av stearinljus och läsglasögon börjar jag dock läsa min medhavda bok som har den lagom coola titeln "Sex, droger och Kalaspuffar" så att det skall framstå att jag inte är en patetisk nörd som måste sitta ensam och dricka öl i Göteborgs lyxkvarter, utan i stället en intellektuell världsvan livsnjutare på turné.

När maten kommer kan jag inte låta bli att jämföra den med Hjortgrytan på The Rover. Det är som att jämföra äpplen och päron, skulle jag ha skrivit om jag inte just läst hur Chuck Klosterman (han med kalaspuffarna) förklarat hur dumt det är att använda detta uttryck. Äpplen och päron är ju i själva verket väldigt lika, om någon satt och åt ett äpple och du hastigt tittade bort, och han då skulle äta ett päron skulle du knappast lägga märke till bytet, påpekar Klosterman. Nej, en bättre jämförelse skulle kunna vara att Hjortgrytan var som Winnerbäck och den persiska grytan som Garvis. Just som någonting som serveras på en dansrestaurang i Säffle en fredagskväll känns den här grytan. Alls inte otäck, helt godkänd mat, men inget som är värt att minnas. Man är där för en helt annan köttslig upplevelse.

Men jag är egentligen inte på Tre små rum för vare sig mat eller annat köttsligt. Ännu en öl måste provas innan hotellet skall uppsökas för att vara i form för morgondagens prövning. Jag väljer nu en öl med det passande namnet Örebro Bitter (för den som undrar varför namnet är passande kan jag rekommendera första kapitlet i mitt långt i från fullbordade storverk Världen från Ö till A). Redan första klunken säger att jag måste ompröva min inställning till staden Örebro och dess kulturskatter. Så skall en riktigt god öl smaka!

Tre små rum är förvisso ett mysigt ställe. Från högtalarna kommer mjuk jazz, ibland ganska sköna toner med mycket sax, men ibland farligt nära hissmusik. Och visst kan man förbjuda folk att fråga efter en stor stark, men när man gör ölsnobbismen till någon slags påbud och listar sorter som man inte serverar (ni vet, alla de där som vanliga Svenssons brukar dricka) så blir det lite väl mycket von-oben-attityd. Vi som förstår öl mot er som inte har någon smak. Sedan kan man ju i och för sig hävda att om vi älskare av mer spännande ölsorter ofta tvingas dricka Mariestad eller Eriksberg så kan ju andra tvingas dricka det som vi tycker om som omväxling. Och visst kan det vara skönt med folk som inte är inställsamma och alltid ler med falska leenden.

Nog med jazz. Här kommer den store iraniern från Zanzibar med en av historiens största låtar:

Halleluja!

Helgens mest spännande inslag var en expedition in i vårt överfulla garage för att hitta utebelysningen som varje god villaägare så här i adventstider förväntas montera på någon för ändamålet lämplig buske eller liknande. Alla på gatan har någonting för att signalera väntan på Kalle Anka och Jesus, utom en man som är medlem i Bahai. För att inte även jag skall antas vara Bahaiare så sätter jag upp lite lampor i vildvinet och en och annan stake i fönstret.

Helgens Halleluja-upplevelse var dock inte av det religiösa slaget (även om den nog gav tankar åt Intelligent design-hållet, kan det verkligen finnas någonting så gott om det inte finns en gud?). Det handlade om ett öl som jag inhandlade på vårt hatälskade monopol. Ölet kom dessutom från det hatälskade landet i väster, Obamas förenta stater.

Det känns lite motigt att behöva medge att amerikanerna, dessutom inga judiska östkustliberaler av det slag jag gärna vill känna sympati med, utan läskiga rednecks från Colorado, kan åstadkomma något så himmelskt, men det har de faktiskt gjort. Ölet (kan man ens använda samma ord om denna brygd som om Heineken eller Carlsberg?) heter Hibernation Ale, och är något av det godast jag någonsin druckit. Enligt Systembolaget både luktar och smakar det knäckebröd, och jag undrar var man hittar det knäckebröd som håller denna klass.

Njut av Danmark på centralen!

Jag skrev ju häromdagen om Danmark, landet som är lite mindre lagom och mycket mindre avlångt. Precis som en av mina läsare, Cilla, påpekar så har ju Danmark tyvärr en del problem med högerextremister (och, måste jag påpeka, även med vänsterextremister). Som en liten kommentar till Dansk Folkeparti och deras åsikter som ju tyvärr fått en del genomslag även hos andra partier kommer här en liten video med låten I Danmark er jeg født med text av H C Andersen. Sjunger gör Isam Bachiri, dansk muslim född i Köpenhamn av marockanska föräldrar. Glöm aldrig att även om invandring och kulturmöten kan leda till konflikter och problem så är det samtidigt möten mellan människor och kulturer som leder till utveckling och nyskapande. Det är människor som är öppna för nya intryck som för mänskligheten framåt.




För den som inte har tillfälle att åka till Danmark, men som ändå vill avnjuta ljuvliga danska smörrebröd kan jag rekommendera Jacobs på Stockholms central. Lokalen är förvisso inte världens mysigaste, men smörrebröden är underbara. Leverpastej, hönsesalat, rostbiff, en ren njutning! Tre smörrebröd håller hungern borta ett bra tag, och vill man kan man också ta sig en lille en. Dessutom finns där riktigt gott danskt öl, dvs inte Tuborg-Carlsbergblasket utan öl från Rise bryggeri.

Så i stället för att äta en osmaklig mäkkdånaldburgare, eller en trist svensk lagommacka i väntan på tåget så uppsök Jacobs, njut av gott öl och äkta danska smörrebröd! Själv har jag för övrigt förgäves försökt hitta danska smörrebröd på Kastrup, så ibland kan ju Sverige ha sina fördelar också.

Öl och arkitektur i Bryssel

Sista helgen innan betygen skulle vara satta, den helg då magistern borde ha suttit och svettats över huruvida lille Kalle skulle ha g+ eller vg- på sitt senaste alster for den oansvarige magistern på en avkopplande långhelg i favoritlandet Belgien. Och åker man till Belgien så hamnar givetvis en och annan öl i strupen. Så här års hittar man en hel del spännande julöl, men det är bäst att vara försiktig då alkoholhalten ofta är hög. En favorit var Stille Nacht från De Dolle Brouwers, en utsökt brygd som lär ha den högsta densiteten av alla belgiska ölsorter. Huruvida det var densiteten eller det faktum att den innehöll 12% alkohol som var hemligheten bakom denna delikata dryck kan jag inte svara på, men den höll i alla fall vinterkylan på avstånd ganska länge.


Men Belgien har ju inte bara öl att bjuda på. Veckoslutet bjöd på en hel del andra spännande upplevelser, såväl besök på landets troligen enda måndagsöppna konstmuseum som upplevelsen att lyssna på säckpipa bland nittio nakna belgare och belgiskor. Men mer om detta en annan dag. I dag tänkte jag försöka sprida lite kunskap om Victor Horta. I Sverige är han inte så känd, men internationellt är intresset för honom och hans verk stort. Det märks inte minst om man besöker Hortamuseet i Bryssel. Det är visserligen inte helt lätt att hitta dit. Vi lyckades visserligen med det redan för ett par år sedan men visste då inte om att öppettiderna var 14.00-17.30 och då det var flera timmar kvar tills de skulle öppna var vi tvungna att gå. Även förra året gjorde jag ett försök att hitta dit, men eftersom jag var tvungen att hinna med ett plan var jag nödsakad att ge upp. Jag tog nämligen tunnelbanan till stationen Horta där det finns en till synes informativ skylt om hur man skall hitta till museet. Men dessvärre är skylten förmodligen bekostad av museipersonalen och har som enda syfte att minska köerna. Den är nämligen totalt förvirrande och ingen människa kan med hjälp av den hitta sitt mål.

Nåväl, denna gång utrustade vi oss med en detaljerad kartbok och begav oss mot museet. Till sist, strax efter att vi undrat om inte kartboken också hade till syfte att hålla folkmassorna borta fann vi så en liten gata med en lång kö. Nåja, kön var väl inte så väldigt lång, den bestod av ett trettiotal personer. Men eftersom det var kallt och regnet hängde i luften kändes den inte helt lockande. Dock ville vi inte ge upp nu när vi var så nära det hägrande målet. En stor del av de köande var spanjorer (släktskapen med Gaudi finns ju där, dessutom är ju Spanien ett land med många stora arkitekter, t ex de i Sverige kända Bofill (Bofills båge), Calatrava (Turning Torso) och Moneo (Moderna museet)), men där fanns också amerikaner, tyskar och så belgare förstås.

Alltså ställde vi oss i kön och kom så småningom in. Museet är inrymt i ett hus som Horta ritat åt sig själv och sin fru i början av 1900-talet. Det är ett mycket vackert hus, i den jugendstil som Horta var en av pionjärerna för. Museet släpper bara in 45 besökare åt gången, så det blir aldrig så trångt där inne. För den som vill ha en föraning av vad som väntar rekommenderas museets hemsida. Men ha gott om tid på er, ta reda på hur man hittar dit innan (tro inte att folk på gatan vet var det ligger) och ta på varma kläder om ni går dit på vintern (det kan vara nog så kallt i Bryssel).

Museet är alltså öppet 14.00-17.30, alla dagar utom måndagar. För den som vill gå på museum på måndagar i Belgien finns det inte så många alternativ. Men jag kommer inom kort att återkomma med ett tips.

Gude ale keeps my heart aboon! (Robert Burns)

Att ölen i Belgien brukar vara utsökt är ju sant, men det är inte bara i Belgien man kan finna gott öl. Och allt öl som kommer från Belgien är inte nödvändigtvis gott. Märkligt vore ju om så vore fallet med tanke på hur många ölsorter detta lilla land producerar. En del av dem är närmast odrickbara för en enkel uppländsk magister.

Alls icke odrickbart, men ganska tråkigt var Maredsous 6 blonde som kom som nyhet på systemet nyligen. Jag vill hellre rekommendera La Trappe Tripel som inte är belgiskt utan holländskt. Det är en utsökt och smakrik brygd som passar till det mesta, och som sprider värme och trivsel när vårvärmen håller sig borta.

Ännu mer spännande, men inte nödvändigtvis godare är Paradox Islay Cask. Den har lagrats i ekfat som innehållit rökig Islay-whisky, vilket ju genast lockar den som älskar denna dryck (enda felet är att alla medelålders svenska män numera tycks älska rökig single malt). Och när man läser etiketten är det också lätt att falla för dess charm. Den förväntas inte bli omtyckt av vuxna som läser Harry Potter och man skriver också:
We will not think drastically less of you if, for whatever reason you can't handle it.
Alltså måste man ju nästan tycka om den. Läser man också på bryggeriets hemsida är det helt klart att detta borde vara en favorit.

Men hur smakar det då? Jo, visst är det spännande, och annorlunda. Och visst påminner det om rökig whisky. Enligt systemet smakar det tjärpastill, lakrits och bröd. Och jag är glad att jag har provat det. Men är det öl?
Låt oss säga att det är en intressant smakupplevelse som känns ny och spännande, men jag tror inte att jag kommer att köpa fler. Men jag tänker inte börja läsa Harry Potter...

Stolta belgare?

Igår demonstrerade mer än 30000 belgare för belgisk enighet, och efterlyste en lösning på problemet med att landet fortfarande står utan regering. Inte helt oväntat var majoriteten av demonstranterna fransktalande, men även en hel del flamländsktalande deltog. Jag har tidigare skrivit en del om motsättningarna mellan språkgrupperna i Belgien, och där finns också en länk till en intressant och rolig reportageserie om språkfrågan i landet (förutsätter dock lite kunskaper i flamländska eller franska). Rent allmänt kan sägas att det finns en tendens i Flandern att se Vallonien som den tärande delen av landet. Man talar gärna om hur framgångsrika man är i den flamländsktalande nordliga delen av landet, och om hur Vallonien mest gör slut på skattepengar från norr.



Men under mitt senaste besök i Belgien gjorde jag också en del andra iakttagelser. Trots att jag vid befann mig bara några kilometer från den nederländska gränsen märkte jag att man gärna uttalade sig negativt om Holland. Dels var det naturligtvis den lite väl liberala inställningen till droger i det nordliga grannlandet som ådrog sig mina belgiska kollegers irritation, men man beklagade sig också väldigt mycket över den totala bristen på kulinarisk finess och påstod att maten i Holland var mer eller mindre oätlig. Belgien och dess matkultur framhölls som något helt annat. I den mån det var några belgare som man baktalade så var det inte alls de fransktalande. I stället påstod man att folk från Antwerpen var mindre sympatiska. Här nämndes såväl det stora stödet för det suspekta Vlaams Belang, men även antwerpenbornas påstådda snorkighet och det faktum att många av dem påstod att de inte förstod andra flamländska dialekter.



Nu kanske det inte är så märkligt att man ondgör sig över folk från andra städer. I Stockholm hör man allt som oftast en hel del nedsättande om göteborgare, för att inte tala om hur landsortsborna samstämmigt avfärdar stockholmarna som uppblåsta snobbar (fast sen vill de oftast flytta dit i alla fall). Det intressanta är bara att jag under mina dagar i Belgien hörde en hel del negativt om nederländare (som ju talar samma språk) och om antwerpare, men inget om valloner. Så även om flamländarna kanske inte går man ur huse för att demonstrera för belgisk enhet, så tror jag att det ändå finns en stark känsla för det belgiska hos många. Och varje gång man är i Belgien slås man av den starka känsla som det belgiska ölet väcker. De flesta belgare är med rätta stolta över sina bryggeriprodukter, och även om man ofta föredrar sitt lokala märke så provar man gärna andra sorter, oavsett språkområde.

Själv avnjuter jag med fördel en Orval, visserligen ett märke som man även hittar på närmaste Systembolag, men icke desto mindre delikat. Om det inte vore måndag morgon skulle jag gärna utbringa en skål för Belgien!

Läsande djur och öldrickande lärare

Ännu en gång har magistern haft förmånen att besöka Belgien. Landet där ölen smakar som i himmelen, om det nu hade funnits någon öl i himmelen. Landet där chokladen får Maraboustorken att flyga bort rodnande av skam. Landet där trädgårdstomtarna trivs, men även jag.

Denna gång hade jag också tillfälle att göra ett mycket intressant studiebesök på en belgisk skola. Jag kommer att återkomma med mer om detta inom kort.

För dagen endast några reflektioner. Det finns förvisso en del som är märkligt i Belgien, men var finns det inte det? Men en av de märkligare sakerna möter en redan på flygplatsen. Där kan man i likhet med de flesta andra flygplatser ägna sig åt diverse aktiviteter. Dock bör man undvika att dricka öl och äta. Detta i ett land som alltså är känt för såväl sin ypperliga öl som för sin högtstående matkultur. På flygplatsen finns en bar som heter någonting i stil med Belgian Beer Bar och där man har en skylt som förkunnar att man har en god sortering belgisk öl. Detta sortiment visar sig dock bestå av det förvisso godtagbara Leffe, det tråkiga lagerölet Stella-Artois samt Hoegaarden som möjligen kan duga som törstsläckare en varm sommardag.

Med maten är det ännu värre. På flygplatsen kan man tro att man hamnat i England eller något liknande ställe med undermålig matkultur. Medtag matsäck!

Och sedan ytterligare ett mysterium. I bokhandeln är två hyllor märkta Human Interest. Att det huvudsakligen är människor som läser böcker, oavsett vilka böcker det rör sig om trodde jag var självklart. Vad finns det då för böcker på dessa hyllor? Jo, dels en hel del om religion och psykologi. Om det nu möjligen kan tänkas finnas ett visst intresse för litteratur hos våra fyrfota vänner så är det förvisso sant att just dessa områden inte ligger närmast till hands. Möjligen kan det finnas hundar som vill läsa om Pavlov, men teologi torde de i alla fall var högst ointresserade av. Men nu kommer vi till det riktigt märkliga. På dessa hyllor finns också böcker om djur. Här fanns till exempel ett präktigt bildverk om pudlar, några böcker om katter samt ett par ormböcker. Och skulle det nu förhålla sig så att ett eller annat djur skulle vilja ha något att läsa skulle jag misstänka att just dessa böcker skulle vara bland favoriterna. Och vem är det som läser böckerna på de andra hyllorna?

I likhet med tidigare besök hamnar jag på Delirium café i Bryssel. I denna något sunkiga källarlokal finns minst tvåtusen ölsorter att tillgå. Jag lyckas dessvärre välja ut en av de mindre delikata, även om den förvisso hade en ganska intressant om än lite väl syrlig smak. Den hette Vichtenaar, och jag tror inte jag kommer att beställa den igen. Avnjuter i stället ett säkert kort, Orval, som man ju visserligen även kan köpa hemma på bolaget, men som ändå erbjuder säker njutning.

Bättre en öl i Bryssel än tio i Handen

Många säger att Bryssel är så tråkigt. Det lär inte finnas just någonting att se, det lär vara gyttrigt och trist i största allmänhet. Dessa människor har antingen inte varit i Bryssel, eller gått omkring på de gator i stadens mitt där de flesta turister håller sig. På dessa gator har de trängts med alla andra turister, kanske sett det vackra Grand Place, men konstaterat att det är ett undantag eftersom det mesta andra de sett varit tråkigt. Sedan har de tagit en öl, vanligen någon sort som de redan provat innan hemma i Örkelljunga, Öregrund eller Örebro. Kanske har man också vågat sig på lite flottiga pommes frites med majonnäs.

Därefter har de gått för att se Manneken Pis, och givetvis funnit att detta är en tämligen ointressant sevärdhet som dessutom skyms av stora gäng med japaner samt små flockar norrmän, ester, ryssar, engelsmän, tyskar osv osv. Till sist hamnar man på Rue des Bouchers, restauranggatan där de låtit sig dras in på en restaurang av de påstridiga kyparna. Förmodligen har de sedan satt i sig musslor med pommes frites, denna bisarra kombination, till ett pris som inte motsvarar kvaliteten.

Och husen har oftast inte passat ihop med varandra, människorna har varit så blandade att man inte riktigt förstått i vilken typ av stadsdel man hamnat, och ingenting har varit så där storslaget och pampigt som Paris eller sådär annorlunda och lättintagligt som Amsterdam eller sådär välkänt från tv som London.

Så då åker man hem till Örkelljunga, Öregrund eller Örebro och säger att Bryssel är en tråkig stad och det kunde man ju tänka sig för det är ju där dom där EU-byråkraterna sitter som försöker tala om för oss hur stora jordgubbarna skall vara och vilken vinkel det skall vara på gurkorna.

Magistern for till Bryssel med sin kvinna. Vi for i längtan efter våren och konstaterade något besviket när vi kommit fram att det var varmare hemma. Men det är lätt att finna tröst i Bryssel. Visserligen kan man inte dränka sina sorger, men man kan hålla dem på avstånd ett bra tag medan man provar sig igenom valda delar av det belgiska ölutbudet. Om man dessutom införskaffar en del belgisk choklad så har man vad som behövs för att må bra, även när våren tvekar. Efter någon dag så gav dock våren med sig, solen sken, fåglarna kvittrade och... ja, just det, fåglarna kvittrade och jag hörde dem! Vi var nästan mitt inne i den stora staden, vår unions stolta huvudstad och vi gick på gator nästan helt utan trafik. Och husen var vackra och husen var fula, allting blandat. Kanske är det för att de vackra husen framstår som ännu vackrare när de jämförs med de fula, eller kanske är det bara för att blandningen är så charmig och ogenomtänkt, men det är svårt att inte falla för stadens charm. Dock är kvarteren runtomkring Grand Place egentligen ganska tråkiga, och kryllar dessutom av turister och inrättningar som syftar till att lura av dessa deras pengar.

Det finns dock två undantag, undantag som vänder sig till ölvänner. Det ena är Delirium Café , ett eldorado för ölvänner. Detta ställe lär ha skaffat sig en filial i den stad som den begåvade skribenten Claes Britton kallar för "Sveriges framstjärt", nämligen Göteborg, men varför åka dit när man kan åka till Bryssel? På Delirium Café kan man avnjuta det mesta som finns av belgisk ölkultur, och även öl från andra länder (varför nu någon skulle vilja göra det). Dock finns inte det mytiska, svårfunna Westvleeteren, det öl som lär vara världens bästa att finna ens här. Min favorit? Ja, kanske Abbaye des Rocs, ett utsökt öl, möjligen lite för sötaktigt för en del, men fruktansvärt gott. Och starkt. Just styrkan på den belgiska ölen gör att man inte kan prova hur många sorter som helst på några dagar.

Nåväl, själva lokalen är inte direkt något under av mysighet, men det kan man stå ut med med detta utbud. Den andra anledningen att hålla sig kvar i dessa kvarter är också ölrelaterad. Butiken som ligger på Rue Marché Aux Herbes 56 har ett fantastiskt urval av ölsorter, och mycket vänlig och hjälpsam personal. Här syns en liten del av deras sortiment:

Timmen är nu sen, och det finns så mycket mer att berätta om Bryssel. Jag lovar att återkomma med fler orsaker till varför jag tycker så mycket om denna stad, och även om hela Belgien. Och jag lovar också fler tips om vad man skall se, vad man kan göra och var man kan äta när man är där.