Swedish är coolt!

Dyker in på en pizzeria i en uppländsk håla. Läser matsedeln. Börjar beställa. Avbryts av servitören:
- Sorry, I don't speak Swedish!

Någon vecka senare: En pub i Stockholm (Sveriges huvudstad). Frågar bartendern om en matsedel. Han säger:
- Sorry, do you speak English?

Nu är det ju inget problem för en världsvan kosmopolitisk polyglott engelsklärare att göra sig förstådd på English, men lite märkligt är det ju att kunskaper i det lokala tungomål som bönder och pensionärer fortfarande kan antas vilja bruka inte utgör krav för anställning i servicebranschen.


Samtidigt ser jag en motsatt trend. Förr sjöng ju alltid artister som ville slå och vara kommersiella på engelska. Och slog man inte internationellt kunde man ju alltid kamouflera sin oförmåga att skriva bra texter genom att saker och ting lät coola på English även om man egentligen inte hade så mycket att säga.

Men nu läser jag till min förvåning i en recension av Andreas Mattssons skiva Kick death's ass i Svenska Dagbladet följande rader:
Det kommersiellt smartaste hade ju varit att sjunga på svenska. Men Mattsson håller fast vid engelskan, och det visar sann kärlek till verkliga pophits.

Och visst stämmer det. De artister som är stora och säljer i Sweden numera sjunger på just detta lokala tungomål. Lars Winnerbäck, Kent, Håkan Hellström, Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray, listan kan göras lång.

Också Aftonbladet är inne på samma tema. Lisa Miskovskys senaste skiva sågas under rubriken Borde sjunga på svenska i stället och i recensionen skriver Håkan Steen att om man sjunger på svenska behöver musiken inte vara så speciell, eftersom vi behöver pop på vårt eget språk.

Kanske är det så när engelskan tar för sig mer och mer av platsen i samhället att vi behöver hitta tryggheten i musiken. Och den tid är förbi när det var häftigt och spännande med engelska texter. Nu är engelska något man hör hela tiden, då blir i stället svenskan fräsch och angelägen.

En som inte valt sida, utan gjort karriär på både Swedish och engelska är den begåvade Annika Norlin, känd som Hello Saferide och Säkert. Lika skicklig på båda språken:







Men förutom att lyssna på musik på språk jag förstår kan jag tycka att det är spännande med totalt obegripliga texter, där själva texten blir som ett instrument likt de andra. Här ett bra exempel, den begåvade bretonska sångerskan Nolwenn Korbell:

Ljuset kommer från Östergötland!

Östergötland har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. I barndomen for vi varje höst till skogarna vid Simonstorp för att plocka tranbär, ett bär som mina farföräldrar funnit i de kolmårdska skogarna sedan de flytt från Estland och hamnat i Norrköping. Svenskar plockade inte tranbär på den tiden och betraktade de märkliga balterna som udda inslag i lingon- och blåbärsplockarskogarna.

Från Östergötland kom också min ungdoms favoritchokladbit, den gravt underskattade Bitte som Cloetta tillverkade i alla fall på sjuttiotalet, den lilla knäckiga chokladen med en nallebjörn på omslaget.

Jag har tidigare berättat om min ungdoms spårvägsfärder i Norrköping, en stad som jag alltid haft varma känslor för. Senare blev det den andra östgötska metropolen Linköping som först gav mig den kvinna som kom att bli min hustru, och som sedan frambringade landets störste sångare, Lars Winnerbäck.

Den östgötska dialekten är ju inte någon av landets vackraste. Den är också närmast oefterhärmlig, Medan vem som helst kan ge sig på skånska, gotländska, dalmål, göteborgska eller värmländska med hyfsat resultat är det nästan omöjligt att lyckas låta som en äkta östgöte. Jag gör vissa försök ibland men blir gravt sågad av min fru.

En som vågar utmana fördomarna om östgötska och inte skäms för sin dialekt är sångaren som går under namnet Aguson. Tillsammans med Östra Ågatan band har har gjort den mycket bra låten Östra Ågatans strand. Kanske är det Winnerbäckinfluerat, men ändå eget. Och bra.

En annan östgötsk talang som inte fått sitt stora genombrott är Fredrik Jonsson som dock inte låter som en östgöte när han sjunger, men som inte är sämre för det.



Zelmani och Halapi på Katalin och Wot på Messob

Ute rullar ett godståg sakta förbi in i den uppländska vinternatten. Jag står med en arm om min kvinna och en plastmugg med närproducerad ekologisk Slottskällan Pale Ale i min andra hand. På scenen några meter framför finns tre skäggiga män samt gitarristen Lars Halapi och så Sophie Zelmani. En artist som inte ser ut som en artist utan mer som någon som jobbar på Försäkringskassan i Flen, klädd i kläder som ser ut vara köpta på rea på Lindex och med en fruktansvärt missklädsam keps som påminner om den kinesiska kulturrevolutionen på huvudet. Hon har inte mycket till utstrålning, hon verkar också väldigt blyg, men röst det har hon. Hon sjunger nästan viskande, och det är vackert och stämningsfullt.

Men efter ett tag börjar låtarna kännas lite enformiga, och texterna går aldrig riktigt fram. Som vanligt tycker jag att det är synd när man inte sjunger på sitt eget språk utan på den slitna engelskan, som alltför många andra. Jag tror att hon skulle kunna vara mycket mer uttrycksfull om hon åtminstone ibland sjöng på svenska. Och tänk om någon låt fick lite fart och grep tag i publiken som så artigt men kanske lite oengagerat applåderar efter varje låt.

Men Halapi och de skäggiga är riktigt duktiga, och det är de som ibland lyfter konserten genom att riva loss med lite mer fart i låtarna mellan sångpartierna. Jag tror att konsertlokalen, Katalin, belägen i det gamla godsmagasinet ett stenkast från Uppsala central är en idealisk plats för en konsert som denna. Skulle man ha suttit i en teaterfåtölj hade den här konserten nog blivit lite sömnigare. Nu står man tätt tillsammans, några meter från artisterna i den mysiga lokalen, och det blir mycket lättare att leva sig in, att bli en del av musiken. När man ser godståget rulla förbi utan att det hörs över musiken, när man känner den delikata ölen rinna ner i strupen, och känner sin kvinnas kroppsvärme samtidigt som musiken fyller lokalen sprider sig en känsla av värme och njutning och det är en härlig avslutning på en vanlig torsdag i mars.

Före konserten har vi intagit mycket god och billig etiopisk mat på krogen Messob på andra sidan Fyrisån, som ännu täcks av is medan pölarna brer ut sig mellan isfläckarna på gatorna. Varken pölarna eller isfläckarna skrämmer dock bort Uppsalas tusentals cyklister som finns överallt, och som dyker upp bakom dig när du minst anar det. Messob har förutom den goda maten, den mycket trevliga personalen och den extremt rena och fräscha toaletten ett kul urval av afrikansk öl från Marocko, Uganda, Tanzania, Namibia och Etiopien. Vi äter en Lamm Wot med berberisås som är ganska kryddstark, men injerabrödet gör att det inte blir för hett. Smakrikt och spännande!

Några andra som recenserat Sophie Zelmanis konserter är:
Upsala Nya Tidning,
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Göteborgsposten
Expressen
Dagens Nyheter
Gixbit

Kung Winnerbäck erövrar Hovet!

Äntligen var det så dags för konserten! I råkall decembervinter vandrar magistern och hans kvinna mot Hovet. Det är dags för den konsert med Sveriges största artist som blev inställd pga den influensa som inte längre får kallas gris-. Två konserter som skulle hållits på Globens annex har slagits ihop till en på den gamla Isstadion som nu kallas Hovet.



Förväntningarna är höga. Det börjar lite lamt med ett förband med en man vid namn Andreas Grega som väl är rätt okej, men som knappast lockar till hurrarop. Men sedan kommer han. Mannen som placerat Linköping på världskartan. Mannen som utmanar pressen genom att konsekvent hålla sig undan intervjuare, skvallerjournalister och de andra som är så viktiga för att andra artister skall få någon publik, men som ändå ofta baktalas av samma artister. Lars Winnerbäck tycks dock inte ha svårt att få publik i alla fall.




Jag hörde för ett tag sedan på Svensktoppen (brukar byta till P4 när jag kör buss vid den tiden på söndagar för att slippa höra någon töntig bypräst hålla högmässa) när Winnerbäck gratulerades för att ha legat i en evighet på listan med den fantastiska Om du lämnar mig nu. Han fick då någon fråga om sina texter och sa då de kloka orden: "Om jag hade haft något mer att säga hade jag skrivit en vers till."

Och det är svårt att stå emot hans sympatiska framtoning. I ett av de sällsynta mellansnacken på konserten berättar han om hur en kvällstidning i en artikel om tjuriga artister ägnade ett helt stycke åt honom. Han frågar publiken om vi tycker han är tjurig, vilket givetvis förnekas. Han berättar om hur han blir lite besvärad av folksamlingar större än sex sju personer, och jämför sig med en pilot som när han väl kommit upp i luften upptäcker att han är rädd för att flyga. "För mig är det ni som är luften" avslutar han.


Konserten är en lysande blandning av låtar från större delen av hans karriär. Min gamla favoritlåt Elden görs här i en spännande nytappning. Och en annan helt lysande låt, den fantastiska Söndermarken, som berikat vårt språk med underbara ord som tandläkarväder, tätortstimotej och medelbeige, får avsluta hela konserten. Visserligen sker detta exakt 22.45 precis så som angivits i förväg (spontanitet är kanske inte hans starka sida). Men vem kan klaga när man just hört denna underbara låt med den första versen:
Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer
Klockan fyra i oktober strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
Halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade mot marken
Gråvita skyar,
tandläkarväder


Och som bakgrund visas bilder, bilder av det medelbeiga, kommunalgrå, av ett trist industriområde i Linköping, av en kundvagn som rullar över en öde parkeringsplats och det blir en helt underbar upplevelse av skönhet. Jag tror att Winnerbäcks styrka i mångt och mycket just ligger i att han får fram det vackra i vardagen, utan att skönmåla gör han poesi av vanliga människors vardag, men ändå ur ett utanförperspektiv, en vilja att inte riktigt vilja bli en medelsvensson. För mig är det samma skönhet som finns i Lars Lerins konst. Och Winnerbäck har en vacker röst, och dessutom hör man väldigt väl vad han sjunger.

Kanske blev den här konserten ändå inte en lika fantastisk upplevelse som sommaren 2008 på Zinkensdamms IP. En konsert som höll på att regna bort, men där musiken tvingade undan regnet, där alla var lite lagom frusna och fuktiga men ändå bara njöt. Kanske borde man ha varit nära scenen i folkhavet för att riktigt få känslan, sittplats är inte riktigt samma sak. Det tog nog lite längre denna gång innan den riktiga känslan infann sig, men sammantaget var det ändå en stor konsert, ett lyft i decemberverkligheten med betygssättning (och nytt personligt ig-rekord!) och ännu en påminnelse om hur fantastisk världen är.

Precis som förra gången reagerar jag, som är van vid den multikulturella förortstillvaron över hur Winnerbäcks publik ser nästan lika etniskt svensk ut som Sverigedemokraternas riksstämma. Kanske måste man vara uppvuxen i det avlånga för att verkligen kunna ta till sig den här musiken. Kanske är det här ett så typiskt uttryck för svenskhet, en svenskhet som inte innebär misstänkliggörande av andra kulturer, utan bara lyfter fram skönheten i det typiska svenska, att det blir svårt att ta till sig för den som har en annan bakgrund.

Till sist en gammal inspelning med Söndermarken, från den tiden då Hovet var Winnerbäcks kompband och inte den arena där han visade vem som är kung år 2009.

En annan som var på konserten skriver så här.

Smaklösa kohyllningar mellan slakthus!

-Här kan det väl ändå inte vara, säger min kvinna undrande när vi kryper under en bom in i ett öde industriområde fyllt av halvskumma charkuteriföretag, gnuimportörer och slakthus.
-Jo, det måste vara här enligt min karta, hävdar magistern envist. Jag är nämligen oftast övertygad om att kartor alltid har rätt (vilket i somras emellanåt gav oss långa omvägar på våra cykelturer på den uppländska landsbygden. Givetvis var det inte något fel på kartorna då heller, det var bara verkligheten som haft fräckheten att fyllas av sly och diverse okontrollerad växtlighet som förvandlat vägarna till stigar som var omöjliga att forcera med cykel). Denna gång visar det sig dock att kartan hade alldeles rätt. En ödslig industrigata i slakthusområdet i Globens skugga leder till en krog fylld med sommargotlänningar, äkta gotlänningar i förskingringen och wannabegotlänningar. I andra änden av den något bisarra lokalen som ser ut som en uppstajlad skolmatsal finns några boulebanor där ett par tappra boular på, och därbortom ytterligare en bar med inbitna fastlänningar (troligen slaktare med blodiga förkläden, vågade inte titta närmare) som fortsätter att skrävla om dagens blodiga upplevelser i slakteriet även när konserten kommit igång.



Varför är vi då här? Mina besök på Gotland kan räknas på mina tummar, ändå krälar jag under bommar i öde industriområden i stället för att tillbringa fredagskvällen mysande i tevesoffan mumsande ekologiska lantchips. Saken är den att min gotländske svåger har introducerat mig i den gotländska kulturen och dess olika inslag. Ett av de mer speciella inslagen är gruppen Smaklösa. Denna grupp ligger bakom odödliga hits som Det regnar kor, Mördarsnigel, Johnny Ko med flera. Allting framfört med en stor energi och väldigt mycket humor. Att höra Smaklösa på CD är stort, men att se dem live är mycket större! När Ene gör sin fantastiska torskdans skrattar magistern så andnöden är nära.


Men visst är det märkligt att ett band som ofta hyllat korna, som till och med haft en turné som kallades koturnén nu uppträder på en plats dit ingen ko med ens en tillstymmelse till självbevarelsedrift frivilligt skulle bege sig. Här omges vi av hus där miljoner av deras medsystrar tagits av daga och förvandlats till entrecôter, filéer, nötfärs och andra produkter.



Den som läser om Smaklösa på Wikipedia får ta del av denna träffande karakteristik av deras texter:

I sina texter har Smaklösa utförligt behandlat frågor kring bilism och fordonsinnehav, vilket är mest framträdande i låtarna Min Amazon, Tre hjul kvar på min PV och Bro bilskrot. Dessa teman kontrasterar starkt mot de mer samhällskritiska verken Gotlandslinjen och Vibble by the Sea, vari den gotländska kollektivtrafiksituationen ingående granskas. Rune ifrån Rone och Traktorhjulen berör Gotlands jordbruksarv och bondens levnadsomständigheter på ett jordnära sätt, medan verk som Det regnar kor och Vängerock närmar sig surrealismen.

Eftersom den öl som jag konsumerat måste ta vägen någonstans var jag tvungen att uppsöka herrtoaletten. Vid mitt besök hörde jag en konversation mellan två herrar som ondgjorde sig över att bandet denna kväll inte framfört en endaste av sina biltematiska låtar. Så måhända har bandet kommit in i en mer miljövänlig fas, och de samhällskritiska och hembygdsromantiska låtarna håller på att ta över.

Smaklösa lyckas också utnyttja sin dialekt på ett bra sätt. Man kan ju reflektera över huruvida det skulle bli lika bra om de talade närkingska eller östgötska eller någon annan dialekt som inte har samma skönhetsvärde och som dessutom inte förknippas med slappa sommarveckor av tusentals fastlänningar.

Inte många av mina kolleger på skolan känner till detta band, visar det sig när jag berättade om kvällens plan. Men Smaklösa är dock kända långt utanför vår världs gränser. Det finns nämligen en asteroid som givits namnet Smaklösa så namnet är numera känt i stora delar av universum. Frågan är vilken bild av Gotland som intet ont anande rymdvarelser får om de tar del av Smaklösas samlade verk?

Här några smakprov:

Visst är Bruce bra, men Elliot är ännu bättre!

Huvudstaden går i Springsteenfeber, även om en del av dem som sett fram emot en ljuvlig nordiskt ljus ljummen försommarkväll blev lite besvikna över vädret. Magistern ägnar sig i stället åt betygssättning och den sista skälvande valkampanjen. Men visst är Springsteen värd att lyssna på. I skrivande stund lyssnar jag på honom via Spotify, just nu är det den lysande The River.

Bruce Springsteen skall ju fylla 6o i höst, vilket gör honom jämnårig med en annan sångare som aldrig fyllt hela fotbollstadion (måste erkänna att jag var tvungen att konsultera ordboken för att ta reda på vad stadion heter i plural, men det visade sig att det hette likadant som i singular, något jag givetvis misstänkte men inte var säker på).

Jag tänker på Elliott Murphy vars första skiva kom ut redan 1973. I en recension i Rolling Stone jämfördes Murphy och Springsteen, och den som förutspåddes en framgångsrikare karriär var Murphy. Så blev det dock inte, men de två har i alla fall hållit kontakten och när Springsteen spelar i Paris har Murphy ibland gästspelat på scenen. På bilden nedan är det dock inte med Bruce vi ser honom utan med basisten på scenen på Katalin.

Murphy bor numera just i Paris, och spelar med franska musiker, framför allt gitarristen Olivier Durand. Dessa två hade magistern nöjet att se redan år 2007 på Katalin i Uppsala, och nu var det dags igen. Den här gången hade han dock med sig också en trummis och en basist. Han är flitig, är ute och turnerar ungefär hundra dagar om året. Gitaristen Olivier Durand och han har samarbetat i flera år nu.





Katalin är ett utmärkt ställe för den här typen av konserter, men tyvärr var konserten långt ifrån utsåld. Det var cirka sjuttio personer i publiken, men fördelen är att det hela blir intimt och känns speciellt på ett annat sätt än om man befinner sig några hundra meter från sångaren på ett stadion.



Här är en av Murphys låtar. Luta er tillbaka och njut. Men glöm inte att rösta på söndag (rösta helst på Folkpartiet, och allra helst skall ni kryssa Fredrik Malm.) (om ni tänkt rösta på Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet så tycker jag att ni skall överväga om det inte är skönare att ligga kvar på sofflocket!)

Ny musik från Estland!

Jag skrev igår om den estniska hitlåten Depressiivsed Eesti väikelinnad (Deprimerande estniska småstäder) och försökte hitta någon bra video till den. Den som jag lagt ut här är inte så värst bra, men framhåller ändå kontrasten mellan de osexiga ungkarlarna som proppar i sig hamburgare vid en trist bensinmack, och tjejerna som flytt till storstaden och modelldrömmarna. Men låten är riktigt bra. Texten handlar alltså om livet i små estniska hålor, och låten blev en riktigt stor hit i Estland. Överhuvud taget är gruppen HU? med sångerskan Hannaliisa Uusmaa mycket populär i Estland. När 2008 års musikpriser delades ut i mars i år fick HU? såväl utnämningen årets grupp, årets nykomling och årets album.



En annan artist som blivit stor, så stor att hon faktiskt haft framgångar i stora världen, fast hon kommer från Elva, som nog kvalificerar sig bland de deprimerande estniska småstäderna, är Kerli. Den minnesgoda schlagerexperten minns kanske att hon var med i den svenska melodifestivalen år 2003, dock utan att lämna några djupare spår. Trots att hon sjunger på engelska så tvingas magistern medge att hon faktiskt är bra, och kan rekommendera hennes hemsida. Också Kerli tog hem tre av de estniska musikpriserna, årets kvinnliga artist, årets popartist och årets musikvideo.


Walking On Air - Kerli

Magistern har blivit leninist!

Nej, fullt så illa är det inte. Visserligen var jag och lyssnade på Leninpristagaren Mattias Gardell förra veckan (mer om det inom kort) och även om han är en fascinerande personlighet så lyckades han inte övertyga mig. Nej, det här handlar om en helt annan Lenin. Eller rättare sagt Lenine. Fast det måste ju ändå heta leninist. Å andra sidan är denne Lenine döpt efter Vladimir Iljitj Uljanov, av sin kommunistiske far (vad modern tyckte verkar ingen bry sig om, men jämställdheten har väl inte nått så långt i Brasilien antar jag).
Vem är han då, och vadan mitt intresse för honom? Ja, uppenbarligen är han megastjärna i Brasilien och fyller stora arenor, men till Sverige har hans berömmelse inte riktigt nått. Så första gången jag hörde talas om honom var i en artikel i Svenska Dagbladet häromdagen. Nyfiken som jag är kastade jag mig över datorn, och med hjälp av Youtube (där man dessvärre tvingas genomlida ett antal urusla amatörupptagningar från konserter för att hitta guldkornen) och det fantastiska Spotify upptäckte jag att det här var min musik.
Så min kvinna och jag begav oss till huvudstaden en vårlig torsdagskväll och infann oss på Södra Teaterns kägelbana. Förbandet var en lokal brasiliansk trumorkester, som såg ut att ha väldigt roligt själva, men vars trummande nog skulle passat bättre på en karneval än inne i denna lokal där både trummornas och pulikens trumhinnor blev utmattade. Nu skall man inte förakta människor som träffas och gör roliga saker i stället för att titta på dokusåpor och knapra Prozac, men efter två låtar med trummarna (och en viss oro för den bebis som skumpade runt i magen på sångerskan) när man lärt känna de rytmer som Lenine sedan använt sig av i sin musik, var det mer än nog.




Nej, betydligt mer givande var det när Lenine kom upp på scenen tillsammans med sitt kompetenta kompband. Rockigt, men ändå med brasilianska rytmer i botten, en medryckande funkrock där det vackra portugisiska språket för mig som inte förstår mer än något enstaka ord blir en del av musiken. Publiken lite avvaktande i början, men rycks med mer och mer. Lenine, en femtioåring med svallande lockar och lite härjat utseende, inte mycket för mellansnack mellan låtarna, men med full fart hela tiden, ger järnet och kompbandet brassar på för fullt. Och det är tydligen så att det är ganska sensationellt att få se honom på en liten scen som denna, eftersom han oftast uppträder på stora arenor. En av hans stora beundrare är Lennart Kjörling som vi såg digga för fullt, och som både har en intervju och en recension på sin blogg.

Elyseiska fält i Paris och Bryssel.

En fredag i tevesoffan med Så ska det låta är ju inte det sämsta, om det inte blir varje fredag. Dagens avsnitt var riktigt bra, trots katastrofen Marie Picasso (hur kunde hon vinna Idol? Hon saknar utstrålning, sångröst, talang. Amanda Jensen är ju från en annan planet jämfört med Picasso. Bara det att man tar sig artistnamnet Marie Picasso är ju en smärre katastrof). Claes Malmberg var lysande, Lasse Holm riktigt bra och Sveriges förmodligen vackraste kvinna Jessica Andersson sjunger nästan lika bra som hon är snygg.

Men förra helgen var magistern på äventyr i Belgien (igen!). När man kommer upp i 48-årsåldern måste man bestämma sig för om man skall sjunka ner i tv-träsket och aldrig ta sig upp, eller om man vill se allt det fantastiska som finns i världen på riktigt. Så en dryg vecka efter vandringarna på Champs Elysées i Paris befann jag och min käresta oss nu i det gamla växthuset i botaniska trädgården i Bryssel som nu blivit konsertlokal och lyssnade på en grupp som märkligt nog hette Elysian Fields. Naturligtvis hade vi aldrig hört talas om denna grupp förut, men hoppas göra det igen. De kommer från New York och vi hörde en del låtar på internet innan, och blev alls inte avskräckta. Men konserten var helt fantastisk, och musiken svår att ge någon riktig etikett. Lyssna gärna på den här inspelningen som är gjord i Geneve några dagar tidigare.

Till skillnad från denna låt så var det mest hon, Jennifer Charles, som sjöng annars, och hennes röst var mycket suggestiv och förförisk, liksom hela hennes uppenbarelse. Det framgår dock inte riktigt på filmen som dock är bättre än de andra filmerna med gruppen på Youtube. Hela stämningen på konserten var närmast magisk, och med en god belgisk öl i handen blir ju allting ännu bättre.

Lyssna gärna på fler låtar med gruppen på Myspace. Som ni får höra då är låtarna ganska varierande och intressanta. Men hur mycket ni än lyssnar, eller ser på youtube kommer ni aldrig att komma i närheten av stämningen på konserten.

På jakt efter skönhet i Frankrike

Dagen har ägnats åt busskörning, denna gång för sista gången i min tio år gamla och slitna uniform från det stora bussbolaget. Nästa gång blir det fräscha kläder, skjortor med axelklaffar från det bolag som tagit över trafiken. I år är det tjugo år sedan jag började köra buss på helgerna, och tjugo år sedan jag började på den skola där jag fortfarande kämpar vidare (och trivs). Tjugo år sedan min äldste son föddes och tjugo år sedan jag och min kära hustru avgav våra äktenskapslöften i den lilla elvahundratalskyrkan på slätten. Det är också tjugo år sedan Berlinmuren föll och drömmen om Sovjetkommunismens fall kunde börja bli verklighet. Men mer om detta en annan dag (eller natt).

För övrigt kan noteras att även lillasystern börjat blogga. Jag hälsar henne välkommen hit till den märkliga spännande bloggvärlden där jag nu tillbringat drygt två år av mitt liv.

Större delen av veckan har ägnats åt franska äventyr. Med tonårstvillingarna i följe for den sportlovande magistern till Paris för några dagars intagande av nya impulser och intryck. Hustrun som inte har sportlov fick vackert stanna hemma, men smet så småningom till Bryssel i tjänsten. Hennes frånvaro gav oss tillfälle att besöka Louvren, ett museum hon gör sitt bästa för att undvika. Detta är dock föga originellt läser jag i Lonely Planet-guiden som påstår att det förmodligen är "the most actively avoided museum in the world". Men visst är det förståeligt att många väljer att undvika stället, inte minst eftersom det är så gigantiskt. Och av dem som går dit så tycks en väldigt stor andel följa den mer eller mindre snitslade banan till Mona Lisa, med en och annan pliktskyldig titt på något i guideboken omnämnt verk utmed vägen. Så vad gör då vi? Jo, naturligtvis följer vi med några små avvikelser snitslarna och pöbeln och ställer oss och glor. Själv har jag varit där tidigare och jag vill minnas att hennes leende då var både gåtfullare och gladare. Nu ser hon mest trött ut, men jag klandrar henne inte, jag har full förståelse för att hennes entusiasm avtagit.

Efter pliktvisiten hos La Gioconda vill jag visa barnen min favorit, Hieronymus Bosch, eller Jerome van Aken, men det visar sig att det bara finns ett enda verk av denne surrealistiske pionjär, och det är inget av hans främsta. Däremot finns jämte honom ett spännande verk av Pieter Huys som är klart inspirerat av Bosch (klicka på bilderna i länkarna för att se dem i större format). Sedan är det bara en halvtimme kvar till stängningsdags vilket innebär att personalen gör sitt bästa för att fösa turisthjordarna mot utgången så att de skall kunna gå hem, helst före stängningsdags.

Men helt klart är att bästa tiden att besöka Louvren är på onsdags- eller fredagskvällarna när det är öppet till 22 (nåja, vid 21.20 ungefär börjar personalen tycka att det är dags att dra) och inte alls lika många människor som på dagen, och dessutom ett slags avslappnad kvällskulturtrivselstämning där en något större andel tycks ha ett visst kulturintresse och inte bara vara pliktskyldiga guideboksavprickare.

Den av Paris invånare som jag helst skulle ha träffat höll sig dock undan. Vem jag tänker på? En ledtråd: liksom mina föräldrar flydde undan kommunismen i Estland flydde också hennes undan kommunister, nämligen undan Röda Brigadernas hot i Italien. Som sjuåring kom hon till Frankrike och har väl sedan klarat sig rätt hyfsat. Även hennes man är son till flyktingar undan kommunismen, denna gång från Ungern. Så vi skulle ha en del gemensamt att tala om om jag skulle få tillfälle att träffa Carla Bruni-Sarkozy. Förutom att hon är vacker som en fransk vårdag (och till skillnad från Filippa Reinfeldt även förekommer på nakenbilder (dvs utanför Fredriks privata album)) så sjunger hon ju helt underbart. Så eftersom jag inte fick träffa henne så får vi väl njuta av denna vackra sång (observera, det är helt ofarligt även för moraltanter, hon är väl påklädd) :

Skillnaden mellan tråklagom och modiga danskar

Här i vårt avlånga, politiskt korrekta land ser Näringslivets etiska råd till att allt som kan väcka glädje och varma känslor i vinterkylan förbjuds och att all reklam håller en ultralagom halvtorr nivå. Denna terrororganisation slår ner på allt som vågar sticka upp. Följaktligen har vi en mycket hög självmordsnivå, och i bygderna sniffar ungdomarna tändargas medan deras föräldrar apatiskt vaxar sina Volvobilar.

Helt annat är läget i vårt dejliga grannland i sydväst. Landet där Pedersen kör knallert, där wienerbröden inte är kalorikontrollerade, där ölen flödar, där man förstått att en smörgås inte skall bestå av en tjock skiva degigt bröd med en pyttebit pålägg, där räkneorden är lika underbart galna som deras oefterhärmliga uttal av diverse konsonanter och vokaler.

Tack vare bloggen Mina tankar blir dina tankar så har jag uppmärksammats på hur reklamen kan se ut i denna frihetens högborg. Det är nästan så att jag skulle vilja fara till Danmark bara för att köpa en tvättmaskin. Tyvärr räcker det inte, därför att Fleggaard är en gränsbutik på andra sidan den tyska gränsen.

Se filmerna själv på Fleggaard.dk. Börja med tv-reklamen, för att sedan avnjuta den andra filmen. Måhända är Danmark det land som man skall emigrera till om Mona blir statsminister (dock är väl Danmark den enda plats på jorden som har högre skatter än Sverige, så det kanske inte var en bra idé.).

Apropå Danmark, så började det en dansk serie som heter Sommer på SVT1 i onsdags. Första avsnittet var riktigt bra, och jag ser redan fram mot nästa. Förutom att det var en intresseväckande handling så är det ju alltid en njutning att lyssna på det danska språket. Låt mig därför till sist få spela upp den bästa låt som någonsin deltagit i Eurovisionsschlagerfestivalen, den underbara Fra Mols til Skagen med Aud Wilken från år 1995. Den som håller med kan gå in och rösta på denna låt i Politikens omröstning om den bästa danske melodifestivalslåten.


(En artikel i Sydsvenskan om handelns kris i Danmark)

Om det inte vore natt skulle jag ha hittat på en bra rubrik.

Om det inte vore natt nu skulle jag skriva om allt det jag vill skriva om. Jag skulle skriva om några av de fantastiska böcker jag läst. Jag skulle skriva om några av de resor jag gjort. Jag skulle skriva om mina elever, som jag ibland skäller på, men som jag kan sakna när jag inte träffat dem på ett tag.
Men nu måste jag snart uppsöka sängen, där min kära hustru redan sover sött. Själv har jag fått lite oregelbundna tider nu när jag lärarlyfter mig och bara jobbar halvtid. Och egentligen borde jag läsa min kurslitteratur i stället för att sitta här vid datorn och lyssna på musik och läsa favoritbloggar.
Men så fort kurslitteraturen är läst, räkningarna betalda, barnen hjälpta med läxorna, maten lagad, hustrun uppmärksammad, elevernas uppsatser rättade, lektionerna planerade, de politiska uppdragen förberedda och lite annat smått och gott så skall jag skriva mer. Men först måste jag sova. Och nu har vår polska städerska sagt upp sig också!
I väntan på det kan ni trösta er med denna video med den belgiske sångaren Sioen. En bra låt och en snygg video, perfekt vid denna nattliga timma:

Winnerbäck som skådespelare!

I magisterns lilla serie "Bra låtar med videor med Sveriges främsta i oväntade roller" som inleddes med Sveriges främsta konstnär Lars Lerins insats som frånskild förälder förra veckan kommer nu en njutbar låt med den undersköna Pernilla Andersson, som inte bara är vacker utan också har gett ut en skiva på svenska som innehåller många fina låtar med bra texter.

I videon hittar man Svante Thuresson som hotellportier, och det är kanske inte så sensationellt. Men vem är det som kör bilen om inte Sveriges främste artist, Lars Winnerbäck. Hoppas för övrigt att ni inte missade det lysande programmet om honom i Svt förra veckan. Men njut nu av videon och Pernillas vackra röst:

Diskriminering i Baltikum och annorstädes.

Ännu en söndag har förflutit bakom bussratten. Som vanligt blir tillvaron förgylld av den fantastiska public servicekanalen P1. Ett av de intressantaste programmen i dag hette Anna och handlade om Baltikum, med fokus på diskriminering därstädes. Det finns ju allmänt i Sverige en uppfattning att framför allt ryssar skulle diskrimineras i Baltikum. Men det här programmet handlade inte bara om etnisk diskriminering utan också om sexuell sådan. Linda Freimane, en svensklett som flyttat till Lettland berättade om inställningen till homosexuella där. Linda Freimane leder en lettisk HBT-organisation som heter Mozaika. Tyvärr är situationen för homosexuella i Lettland sådan att de flesta väljer att stanna i garderoben. Linda Freimane är dock en optimistisk person som sa att om hon inte skulle tro att det är på väg att bli bättre så skulle hon inte stanna där. (För övrigt pryds en av väggarna i magisterns enkla hem av ett vackert konstverk av Lindas danska fru Yvonne Gerner).

Härifrån drog man så paralleller till ryssarnas situation i Baltikum. Tyvärr haltar ju denna jämförelse i allra högsta grad. De homosexuella diskrimineras genom att de inte ges möjlighet att leva öppet med sina känslor och tvingas leva ett falskt liv om de inte vill utsättas för diskriminering. För ryssarnas del handlar det mest om viljan att lära sig landets språk. Tyvärr finns det en mentalitet bland väldigt många ryssar i Baltikum att man helst vill leva kvar i den tid då balterna tvingades lära sig ryska. Genom att man inte skaffar sig tillräckliga kunskaper i landets språk hamnar man ohjälpligt på efterkälken. Och väldigt många av ryssarna i Baltikum inser ändå att de har det bra mycket bättre i Baltikum än i sitt hemland.

Men visst förekommer det rasism och diskriminering även i Baltikum. Det fick vi också höra i detta program när en mörkhyad est berättade om hur han ibland kallas neger, och hur han ofta betraktas som utlänning trots att han talar flytande estniska.
Men om man nu skall få lite perspektiv på saker och ting så kanske man skall ta reda på hur situationen är i Ryssland för mörkhyade och personer som kommer från de sydligare delarna av det forna sovjetimperiet. Där används brutalt våld i en skrämmande omfattning. Under 2006 skadades 252 personer och 21 dödades i rasistiska överfall, enligt Amnesty International. Och i vårt fagra Sverige blev en invandrare misshandlad med basebollträ utanför Nyköping i dag. Jag menar naturligtvis inte att man inte skall kritisera diskriminering i Estland, men det kan vara nyttigt med lite perspektiv på det som händer.

Från och med nyåret har också diskrimineringsombudsmannen i Estland som tidigare bara arbetat med jämställdhetsfrågor fått i uppgift att arbeta med etnisk diskriminering (eller kanske estnisk diskriminering?). Programmet var dock riktigt bra och till skillnad från en del andra reportage jag hört så var det nyanserat och intressant. Inte minst de kloka kommentarerna från Anu-Mai Köll, professor vid Södertörns högskola.

En lustig sak vad gäller rasism och främlingsfientlighet i Estland är att när landet äntligen lyckades vinna Eurovisionsschlagern var det den på Aruba födde men i Estland bosatte Dave Benton som tillsammans med Tanel Padar tog hem segern. Och Benton är ju en sådan som esterna kallar neger.



Själv kom jag morgonen efter segern till Estland, ett segerrusigt land. Dessutom kom jag dit med ett skolungdomsutbyte och bodde hemma hos en rysk kvinna som var mycket stolt över att Estland vunnit. Till saken hör också att jag själv hade röstat på den coola ryska gruppen Mumiy Troll, något som fick en och annan att höja på ögonbrynen.

Om att se skönheten i en svensk hyreslänga i november.

Nu är det bara en vecka kvar. Kanske måste jag gå dit ännu en gång, kanske på en vardag då det förhoppningsvis är lite tommare. För den som inte känner igen huset ovan så kan jag berätta att det rör sig om Prins Eugens Waldemarsudde i huvudstaden. Nästa söndag stänger nämligen årets konstutställning i huvudstaden. Det handlar om Lars Lerin. För den som ännu inte haft nöjet att stifta bekantskap med hans konst vill jag bara tala om att ni har gått miste om någonting i livet, men ni har en stor upplevelse kvar. Och skulle ni nu inte hinna dit den närmaste veckan så finns en lösning. Man kan nämligen framåt sommaren bege sig till Munkfors. I utkanten av detta samhälle finns nämligen Lars Lerins eget museum, Laxholmen. Här finns en stor del av de tavlor som nu ställs ut i Stockholm. En del av dem kan man också se under rubriken Galleri på Laxholmens hemsida, även om jag tycker att urvalet inte är det bästa.

Jag älskar det tunga gråa, som till exempel i den här och den här bilden som föreställer vardagstrista HSB-hus i Munkfors, och som lyckas få fram skönheten i det fula, göra poesi av tråkiga huslängor. Men nästan alla hans bilder är lysande. De flesta är ganska tungsinta, men de är ändå så vackra. Visserligen älskar jag ju själv novembergrått mörker, och har en förmåga att se skönheten där alla kanske inte kan finna den, men Lars Lerin förvandlar det fula, inte till någon sörgårdsidyll, utan till något större.

Men på utställningen finns också exempel på sommaridyller, inte långt från Sörgården. Typiska är också collagen, gärna med handskrivna berättelser som är mycket svårlästa, egentligen bara en del av verket mer en texter. Och han skildrar inte bara den värmländska glesbygden, utan också Lofoten där han var bosatt i många år då han levde tillsammans med en norsk man. Dessutom har han rest en hel del, bland annat i Turkiet och Iran.

Nej, mina ord räcker inte till för att beskriva Lerins konst. Även min hustru som länge varit lite skeptisk till Lerin börjar tina inför hans verk, och jag lyckades även få med dottern som inte var alltför avvisande. Försökte också se utställningen med Helmer Osslund, en icke alltför oäven konstnär, men efter att ha sett Lerin kändes hans bilder ganska ointressanta. Ungefär som att dricka en Mariestad efter en belgisk öl.

Själv kom jag i kontakt med Lars Lerins konst redan under mina studieår i Karlstad i början av åttiotalet, innan han blivit så känd. En vän köpte en tavla av honom till sin fars femtioårsdag, vill jag minnas. Och jag var såld.

Märkligt nog medverkar Lars Lerin i en av huvudrollerna i denna video med gruppen Don't be a stranger. Här finns dock inget av hans konst, men låten är bra. Den lär dock ha förekommit i någon slags reklam för Apotekets antirökkampanj, om jag förstått saken rätt.

Idag musik i stället för politik

Jag hoppas att alla bloggens läsare har haft en behaglig nyårshelg, och är fulla av energi inför det nya årets prövningar. Idag tänker jag inte skriva en rad om krig och politik, ämnen som ju alltid är angelägna men som inte är allt här i världen. Världen består ju även av andra betydligt trevligare inslag, som vin, kvinnor och sång. Dagens ämne gäller det sistnämnda, alltså musik. För mig är musik ett viktigt inslag i livet, och skivsamlingen har blivit stor med åren. Men nu finns ju Internet som kan bidra till mer musik att lyssna på. Problemet är ju bara att hitta all den fantastiska musik som finns, men som man inte känner till. Lyssnar man på radio är ju utbudet ytterst begränsat, och det är mest de vanliga hitlåtarna som spelas.

Min favoritsajt på internet för att hitta musik har blivit Last.fm. Det finns säkerligen andra lika bra alternativ, men för mig fungerar den här sajten utmärkt. Den är kostnadsfri om man inte vill ha en mer avancerad version, men det behövs knappast. Poängen är att man lätt hittar nya artister som man tycker om. Man skriver helt enkelt in att man vill lyssna på en radiokanal, till exempel Ulf Lundell radio. Då får man ofta först höra en låt med den artist man valt, men sedan med andra artister som liknar den man valt. Tycker man inte om en låt är det bara att klicka förbi den, dock kan man inte gå bakåt i spellistan. Följaktligen får man tips om en massa bra artister som man förmodligen aldrig skulle ha hört talas om annars. Vill man inte välja en viss artist kan man välja en viss stil eller nationalitet eller någon annan "tag".

Last.fm:s musikutbud är enormt, och här kan man hitta låtar från de flesta länder och stilar. Min favoritkanal just nu är "Tristan Prettyman radio". För den som inte vet det är Tristan Prettyman en 26-årig kalifornisk singer-songwriter som har en fantastisk röst, och vars musik värmer upp vintermörkret nästan som en belgisk öl.

Här är ett litet smakprov:

Rockschamanen Lundell jagar bort höstmörkret!

Ulf Lundell. Ett namn som väger tungt. Jag minns hur jag som nittonårig robotsoldat i det fjärran Norrbotten lånade hans Jack från regementsbiblioteket och lät mig dras in i hans lite förbjudna värld som kontrasterade mot min egen ordentliga. Och de flesta av hans böcker har varit läsvärda, även om en del kanske kunde ha kortats lite.

Jag minns alla skivorna som kommit genom åren. Eller rättare sagt, jag minns dem inte alla. Det har ju hunnit bli en hel del, och en hel del år också. En del satte spår, andra inte. Ett av mina favoritalbum är den akustiska Tolv sånger från 1984. Där finns några av mina favoritlåtar: Tuff match, En stockholmstjej igen, Ljusstrålen under färd och Tre bröder. Därmed inte sagt att jag inte skulle uppskatta den rockigare och röjigare Lundell man möter på en del andra album.

Med ett visst hopp om att få höra några gamla Tolv-sånger-favoriter beger jag mig i septemberkvällen till Uppsalas nya, om inte vackra så i alla fall spännande och nyskapande Konserthus. Vi skulle få höra den andra konserten, två kvällar efter det att han släppte sin "bomb" om att det var en avskedsturné. Den andra konserten borde vara rätt bra i en serie av 18, innan en trötthet infunnit sig. Och vi har utmärkta platser, på fjärde bänk, nästan i mitten. Publiken är mycket blandad, från tjugoårsåldern till sjuttiofemåringar, och allting däremellan. En del inbitna fans som kan alla skivor och låtar utantill, en del mera röjpublik, som gärna avstår några låtar för att gå ut och hålla promillen vid liv, och som ropar kommentarer som "Kom igen nu då, Uffe" vilket får Uffe att kommentera och undra om han hamnat på en fotbollsmatch.

Men förväntningarna är ändå inte så höga. Läste nyligen hans Friheten, en kanske väl tjock bok om den desillusionerade artisten Tom Wasser, som har väldigt många Lundell-drag. Och av alla skivorna genom åren kan man ibland också bli lite trött. Det finns förvisso väldigt många väldigt bra låtar, men också en hel del mediokert material. Och är inte karln lite trött? Ok, han är lika ung som Bildt och Springsteen, men också lika gammal som Persson och Leijonborg. Ändå vill jag höra honom live, se denna kulturikon, det kanske är sista chansen.




Men alla dessa negativa förväntningar försvinner snabbt ur huvudet när Ulf Lundell gör entré. I början bara med en gitarr och ett munspel. Tyvärr dock inga låtar från Tolv sånger, men en hel del bra texter, några obekanta för mig, andra välkända. Och i början av konserten är det framför allt Lundells mellansnack som är den stora behållningen. Han är rolig, självironisk, berättar om hur han går på morgnarna i timtal, på Österlen även med stavar, men det är för skämmigt att göra det i Stockholm. Han är personlig, han läser upp ett mejl han fått där det står att visst är det ok om han sitter med munspel och gitarr sju, åtta låtar i början, men det är rockschamanen Lundell vi vill ha. Och visst, efter ett antal av dessa lugna låtar börjar de bli lite lika varandra, och när han plockar ut pallen och kallar in bandet är det precis vad vi vill ha.

Nu får konserten sig ett lyft. Låtar som Folket byggde landet och Hon gör mig galen får publiken att jubla, och hans musiker är riktigt duktiga. De spännande och bitvis suggestiva arrangemangen gör att det verkligen blir rockschamanen Lundell vi möter. Och texter som
Gå ut och var glad, din jävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?

och

Dom säger att allt jag gör och
står för numera är manschauvinism
Men jag säger: Kom över hit, älskling
och ge mig lite av din feminism
Skaka på dom älskling
Skaka på dom älskling…

jagar bort den ibland lite resignerade Tom Wasser och fram träder en Lundell som fortfarande är stor och lever och vill och älskar och som både är en farbror som går med stavar och ser ut som Nisse på macken, men som också är en av vårt lands största kulturpersonligheter, och jag tror inte ett ögonblick på att det är en avskedsturné. Leijonborg och Göran Persson må vara på väg ut, men Springsteen, Carl Bildt och Ulf Lundell ger inte upp än på ett tag.

Läs också recensionen i DN

Louise Hoffsten vid Fyrisån och Carola på bål

Förra veckans inlägg på bloggen drog inte helt oväntat igång en hel del reaktioner. Att palestinafanatikerna helst skulle vilja se mig avskedad som lärare är nu inget som oroar mig nämnvärt. Säkerligen finns det israeliska hökar som skulle vilja detsamma, men dessa kommer knappast till tals i den svenska debatten.

Denna marsmåndag (som nu börjat övergå i tisdag) tänker magistern dock inte lägga sig i världspolitiken. Då syftet med denna blogg är att återspegla livet för den medelålders pedagogen med inslag av såväl politik som pedagogik, samt allt annat som intresserar mig så tänkte jag hålla mig i musikens värld denna gång. Som väl alla har noterat så var det ju andra chansen i melodifestivalen i lördags. Av skäl som framgår nedan så missade dock magistern detta kulturevenemang denna gång, något som jag inte sörjer nämnvärt. Den största behållningen av hela programserien (förutom de slantar som tillkommer Radiohjälpen) är ju den begåvade programledaren Kristjan Luuk. Vad gäller själva musiken så är den väl ofta rätt ointressant, även om vissa låtar sticker ut.

Men nu vore jag inte magister Nyman om jag inte hade lite principiella synpunkter. Min invändning gäller språket som bidragen framförs på. Som den inbitne liberal jag är anser jag givetvis inte att man skall återgå till forna tiders språkregler, då varje land var tvunget att framföra sin låt på sitt lokala tungomål. Jag vill inte förbjuda någon att sjunga på engelska, men jag har min rätt att vägra rösta på något av dessa anglifierade verk. Jag inser givetvis att det är lättare att dölja en töntig text om man sjunger på engelska, men huvudskälet torde ju vara att man tror att det blir lättare att slå internationellt.

Jag glömmer aldrig det stora sveket; när jag röstade intensivt på den ack så fagra Lena Philipson som sedan svek genom att i finalen framföra sin låt på engelska. Låten tappade genast minst 65 % av sin kraft och känsla och nådde givetvis inte ända fram.

Därför var det ju glädjande när den serbiska låten trots avsaknad av anglotugg tog hem hela rubbet i fjol. Att sedan Serbien kanske inte är det mest lockande resmålet 2008 är ju en helt annan fråga som vi får ta en annan dag.

För övrigt har jag ju redan tidigare lagt ut den genom tiderna mest framstående låt som deltagit i den internationella finalen, en låt som på engelska skulle vara helt ointressant. Att sedan Frankrike av alla länder nu skall sjunga på engelska är ju anmärkningsvärt i sig, och när det gäller just det landet är det kanske acceptabelt att man gör det för en gångs skull.

Är jag då en svallande nationalist som anser att man till varje pris måste skicka en knätofsande viking till Belgrad? Alls icke! Jag skulle gärna skicka en värdig representant för vårt mångkulturella samhälle. Varför inte en same som sjunger på samiska (som Norge) eller en iranska som sjunger på persiska, eller varför inte en turk som sjunger på tyska, eller i princip vad som helst som inte är på engelska.

Följaktligen tycker jag inte synd om Carola som blev slagen av den svenskspråkiga Nordman. Men jag har en idé: Carola säger ju att hon känner sig som om hon blivit bränd på bål. I kvällspressen talar Charlotte Perelli om häxjakten på Carola. Och Nordman har i sin låt en ganska blodfattig tös som utan något större engagemang låter sig brännas på bål gång på gång. Varför inte ta in Carola där? Säga vad man vill om Carola, men hon saknar ju inte utstrålning. Eftersom hon tydligen kan leva sig in i hur det känns att bli bränd på bål borde hon kunna prestera ett bättre framförande än det nuvarande eldoffret. Genast skulle låten bli än mer spännande (inte för att den är så värst spännande innan) och alla Carolas fans skulle också kunna rösta på den.

Själv har jag inget emot Carola, men jag har aldrig riktigt kommit över att hon med sin fåniga vindmaskin slog den sensuella Amina med den otroligt mycket starkare låten C'est le derniere qui a parlé qui a raison.

Men varför missade jag då kulturevenemanget från Sameland? Jo, jag befann mig i en något sydligare lokal, närmare bestämt Katalin i Uppsala. Där uppträdde östgötaslättens egen drottning, Louise Hoffsten. Eftersom kvinnan i mitt liv likaledes har sina rötter i den östgötska myllan finns det ett visst intresse för kulturyttringar från denna trakt. Själv kanske jag håller kung Winnerbäck högre, men Hoffsten är inte fy skam. Och till glädje för mitt antianglohjärta har hon nu börjat sjunga mer och mer på svenska. Medelåldern på konsertpubliken var ungefär min egen, vilket ju hör till ovanligheterna, men det är ju roligt att även 55+arna gör annat än sitter på parkbänkar och matar duvor. Här fanns nog de flesta åldrar från 25 till 75 (och till och med några barn) representerade, och kul är det, även om det kanske hade varit mer fart på konserten om publiken i större utsträckning skulle stått upp. Men fart blev det ändå och jag tycker att de allra flesta låtarna var riktigt bra, men konserten kanske skulle ha vunnit på om det nya, ofta lite mer stillsamma Peter Le Marc-materialet blandats med hennes tidigare mer bluesiga och rockiga stil. Nu blev det mest i extranumren det gamla kom fram. Mitt betyg blir fyra pekpinnar!

Konserten fick dock bara två korpar av landskapets stora tidning UNT. Nu ifrågasätter jag givetvis inte recensentens rätt att ha vilka åsikter han vill, men jag noterar att den konsert som han på senare tid har gett fem korpar var med Marilyn Manson. Kanske är det mindre sannolikt att samma person skulle uppskatta Louise Hoffsten och den nyss nämnde sångaren. Det är lite grann samma sak som när DN envisas med att låta en person som inte tycker om Lars Winnerbäck recensera hans skivor och konserter.

Katalin i Uppsala är en trevlig konsertlokal, och man kan även äta där. Vis av tidigare erfarenhet vet jag att det är hygglig mat, men knappast speciellt spännande. Men Uppsala är (till skillnad från Örebro) en stad med ett rikt restaurangutbud. Liksom i de flesta städer så genomgår många matställen även här genomgripande makeovers (usch, en anglicism) med jämna mellanrum. Ett ställe har dock klarat sig ända sedan åttiotalet. Det är den mycket sympatiska restaurangen Trattoria Commedia på Skolgatan (en passande adress för magistern). Där kan man i en miljö som av vissa anses som sunkig, men som i själva verket har stil och patina, avnjuta italiensk mat av en klass som ingen i Italien skulle skämmas över. Till exempel de utsökta pastarullarna Baci di Suocera kan varmt rekommenderas. Och för blott 280 kronor kan man inmundiga en flaska av det underbara vinet Torre del Falasco Valpolicella Ripasso.

Men jag vore ju inte magistern om jag inte skulle klaga på något. Fast jag vill inte se det som ett klagomål, utan mer som ett utvecklingssamtal med ett uppnåendemål som kan leda till ännu bättre resultat. Det gäller den i och för sig vänliga och uppmärksamma serveringspersonalens italienska uttal. En liten lektion men någon lokal italiensklärare om hur c uttalas före olika vokaler vore på sin plats!

Låt dock detta inte avskräcka er från att besöka denna restaurang, men tro inte att ni är de enda som vill göra det. Så beställ bord!

Att frysa i natten vid eld och vatten på Finnhamn och svettas i fryshus till cello från Finland

Helgen som gått har varit mycket intensiv. Fredagskvällen ägnade magistern åt finsk hårdrock på cello. Det handlar om den intressanta gruppen Apocalyptica som hade en konsert i Stockholm. Detta band är känt för att ha tagit cellon till hårdrocken. Ursprungligen spelade man bara på cello, men nu har man tillfört trummor. Jag har tidigare, för kanske åtta år sedan, varit på deras konsert i Oslo. Det var med spänning vi såg fram emot att återse dem. Och visst var det en spännande konsert. Stämningen var hög, och även om medelåldern bland publiken var betydligt lägre än vår aktningsvärda, var det ändå en ganska varierad publik. Den lilla lokalen visade sig vara rätt häftig som rockklubb, och stämningen var hög.

Men tyvärr tycker jag nog att det var bättre förr. Även om trummisen var nog så skicklig, och gjorde en hel del häftiga insatser så blev trummorna för dominanta. Det var i de lugna låtarna som cellona kom till sin rätt, annars blev de överröstade. I början av bandets karaktär var cellona inte tvungna att kämpa för att höras, och då var det verkligen en spännande och nyskapande grupp. Fast på den tiden var det mest Metallicacovers, nu har de även en hel del egna låtar. Har också sett att de spelat in vissa låtar med olika sångerskor, och jag tror att även detta kan vara spännande. Måhända är det lättare att nå den stora rockpubliken med mera trummor, och på vissa låtar är det onekligen häftigt, men jag tycker ändå att man tappat en hel del i originalitet.

Från dessa finska grabbar i Fryshuset var det så dags att ge sig ut och frysa i skärgården. Inte för att det nu var så väldigt kallt, men visst blir det lite kyligt så här i det sena oktober. Målet var nämligen Finnhamn, och evenemanget Eld över land och hav. För en inte helt obetydlig summa kunde man boka boende i en stuga, middag på öns krog och avnjutande av en konsert med inslag av eld och vatten i natten. Det hela började mycket bra. Lördagens väder var helt underbart, solen lyste upp de gula och röda löven, allting var bara så vackert att man började fundera på varför man någonsin lämnar detta land. Finnhamn är en sympatisk plats, om än med vissa drag av någon slags gammal folkhems-DDR eftersom nästan all bebyggelse på ön är små stugor för vanliga enkla människor. Här finns inga vräkiga skärgårdspalats med lyxiga kryssare vid bryggorna, utan bara enkla stugor där man måste hämta vatten i en avlägsen pump, uträtta sina behov i ett ännu avlägsnare utedass utan belysning osv. Och det hela är faktiskt riktigt charmigt. Det är kul att det fortfarande finns sådant i dessa tider av lyxturism. Det är helt opretentiöst och mysigt.

Middagen som vi avnjöt på den mysiga krogen var också klart godkänd, även om portionerna var i minsta laget. Betjäningen var flink och trevlig, och när orkestern, som senare skulle spela utomhus, vandrade runt bland borden och uppfyllde önskningar blev det riktigt trivsamt. Efter middagen var det så dags att bege sig ut för att se själva showen. Ett gammalt båthus hade förvandlats till scen, och orkestern befann sig halvvägs ner i sjön. Det hela var snyggt utfört, även om vi kanske väntat oss lite mer av eldtemat, och ja, lite mer av allt egentligen. Visst var det bra, om än lite ojämnt, och visst fanns det riktigt fina inslag som den riktigt begåvade sångerskan (var det Kersti Ståbi hon hette?) på taket, och stackaren som fick simma naken efter att ha levererat elden, men det var lite tunt ändå. Det tog liksom slut innan det riktigt hann komma igång.

Och publiken var delvis inte den bästa. En hel del personer var inte särskilt intresserade av underhållningen, utan ansåg i stället efter ett inte oansenligt alkoholintag att de själva var mer underhållande. Följaktligen ville inte riktigt den magiska stämningen infinna sig.

Ett visst hopp för framtiden kanske det faktum att den betydligt ungdomligare publiken hos Apocalyptica var betydligt mer skötsam än medelåldringarna på Finnhamn.

Sammanfattningsvis: Helgen var fylld av spännande intryck. Det är alltid kul med förstahandsintryck. Vi lever i en tid där så mycket kommer ur burkar, att få uppleva en riktig konsert är något helt annat. Och även om inte allt var perfekt så är jag glad över att ha fått förmånen att ta del av dessa kulturyttringar. Och Stockholms skärgård är otvivelaktigt en av världens mest underbara platser.