Trakasserade muslimer och judar.

Det sägs att islamofobi och antisemitism vuxit sig starkare på senare år. Även om mina sympatier för islam som religion inte är särskilt starka så respekterar jag givetvis alla människors rätt att utöva sin religion. Jag finner det naturligt att man inte kan gå klädd i heltäckande burka eller niqab på en arbetsplats, och speciellt inte om man jobbar med små barn. Men den som väljer att ha en slöja, eller rättare sagt huvudduk. på sig av egen fri vilja bör självklart få ha det, även på en arbetsplats. Det är dock mer tveksamt med slöjor på små barn, eftersom det är att sexualisera dem. Jag har sett hela klasser med flickor i mellanstadieålder med huvudduk, och det tycker jag ser rätt sorgligt ut.

Det stora misstaget är ju att bunta ihop alla människor från muslimska länder och tro att de har identiska åsikter. Jimmie Åkesson vinner säkert poänger på att generalisera om muslimer, speciellt bland lågutbildade. En del av mina elever har stora sympatier för Sverigedemokraterna, men av någon anledning finns det ofta ett samband mellan antalet ig på betyget och sympatierna för Sd.

Men när en muslimsk familj från Irak utsätts för trakasserier från kristna i ett svenskt bostadsområde borde ju alla demokratiska krafter kunna förenas i ett kraftigt avståndstagande. Fast hoppsan, det fanns ett problem! Eftersom förövarna själva är flyktingar blev saken alltför känslig. Men det här är en väldigt viktig principfråga. Att Sverigedemokraterna vädrar morgonluft när invandrare bråkar med andra invandrare är ju inget skäl för att inte låtsas om problemet. Det är viktigt att markera att vi aldrig kan acceptera att man ägnar sig åt övergrepp mot meningsmotståndare från hemlandet när man kommit till Sverige.

Men nu hotas alltså vänsterns världsbild. Den världsbild där invandrare trakasseras av elaka skånska lantisar. När den här familjen bodde i ett litet skånskt samhälle var det inga problem, men i Hovsjö skriker grannarna "muslimjävlar".

I Skåne härjar dock den tokige Ilmar Reepalu. I hans värld är det okej att säga att israelerna mördat 400 barn, och att piska upp ett hat mot Israel. Ett hat som han sedan när det leder till att judar trakasseras i Malmö försöker slingra sig undan ansvaret för. I Godmorgon Världen i P1 igår gick krönikören Svante Weyler till hårt angrepp mot Reepalu. Kanske använde han lite väl hårda ord, men att Reepalu är en ful fisk står dock helt klart. När Reepalu också försöker förneka det han sagt har Skånska Dagbladet tvingats lägga ut ljudfiler så att alla kan höra att karln ljuger.

Dags att gå till affären och leta israeliska tomater och apelsiner!

Läs mer här, här och här

Pol Pot i våra hjärtan!

Som mina trogna läsare vet så ägnar jag detta läsår halva min tid åt att läsa religion. Detta äger rum på Uppsala universtiets ökända religionsinstitution, känd för att ha härbärgerat tvivelaktiga figurer som Jan Bergman och hans polare Sigbert Axelsson-Fisk som ägnat möda åt att försvara Ahmed Rami och andra judehatare. Numera heter en av de stora stjärnorna där Mattias Gardell (jo, han är bror till Jonas, i fall ni undrade).

En stor del av kursen går ut på att få oss mer positivt inställda till islam, och med tanke på hur mycket möda många muslimer ägnar åt motsatsen så kan det ju kanske behövas. Av någon anledning (troligtvis framför allt USA-hat) så är Mattias Gardell väldigt positivt inställd till islam, och till och med till islamister. Den som läser hans bok "Bin Ladin i våra hjärtan" (hur sjutton kan man ge boken denna titel, visst, han citerar en gymnasieelev, men fortfarande har han ju valt titeln???) får sig till livs en bild av islamister som någon slags folkhemsmysfarbröder. Han har ju också myntat begreppet folkhemsislamister om en del av dem som han anser ligga i mittfåran. Nu ursäktar sig Gardell med att han menar att folkhemsideologin inte alls är oproblematisk, men syftet är nog helt klart i alla fall.

För någon vecka sedan fick vi kursdeltagare (av oss sex var det bara fyra som kunde komma) en exklusiv föreläsning med Gardell, som då nyligen blivit utsedd till Leninpristagare av den gamle otäckingen och Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal. Det finns alltså uppenbarligen ett slags Jan Myrdalsällskap, en slags exklusiv klubb för vänsternostalgiker som tycks hålla till i källaren till ett hotell som ägs av en av medlemmarna, och där man inrett ett Leninbad! Det vore spännande om Kaliber kunde skicka dit en reporter som kunde ta reda på vilka visor som står på repertoaren under badträffarna!

Nå, i alla fall så satt vi fyra kursdeltagare, och en lärare och fick oss en föreläsning av Gardell. Någon hade tydligen varnat honom för att en av kursdeltagarna var en folkpartistisk kommunpolitiker (dessutom med israelsympatier, alltså i hans värld en riktigt otäck figur) så det kanske ledde till att han var lite försiktigare än han brukar (påstod andra som hört honom förut). Det var hur som helst en intressant upplevelse att lyssna till honom, och han är en hal ål som slingrar sig ur de flesta fällor på ett skickligt sätt. Hans skinnbyxor och allt annat än diskreta framtoning bidrar till att göra honom till allt annat än en dussinfigur. Men hans världsbild tycks helt förmörkas av hans oresonliga antipati mot USA och Israel, en antipati som gör att han inte reagerar särdeles starkt mot islamisternas syn på homosexuella, eller Israels rätt att existera. En av hans folkhemsislamister har också i år beklagat att Hitler inte lyckades ta död på judarna, och utlovat att muslimerna skall lyckas. Förvisso tog Gardell avstånd från detta, och naturligtvis är det sant att han ju inte kan ta ansvar för allt som sägs av dessa personer efter det att hans bok är skriven, men nog har han lyckats välja fel personer att försvara, för det dominerande intrycket av hans bok är ändå att han vill ge en mer positiv bild av islamister.

Nu har Gardell tilldelats ytterligare en utmärkelse. Av en jury bestående av Peter Englund och hans två katter har Gardell fått det nyinstiftade Pol Pot-priset! Att Myrdal alltid beundrat Pol Pot och hans gärning är ju ingen hemlighet. Peter Englund visar att han är precis det som Myrdalsällskapet säger sig vilja belöna, modig och upprorisk!

Till sist Jan Myrdalsällskapets motivering för att dela ut ett Leninpris:

Priset delas ut av Jan Myrdalsällskapet som arbetar för att sätta
fokus på Jan Myrdals författargärning och hans mer än 60-åriga
insatser i svenskt kulturliv. Genom sitt namn anknyter priset till
Leninpriset, som från 1925 delades ut i Sovjetunionen och fungerade som motpol till olika borgerliga pris i väst. Att en svensk som Artur Lundkvist 1958 kunde tilldelas detta pris var ett uttryck för en bred humanistisk och socialistisk kultursyn, som i dagens svenska offentlighet är i det närmaste utraderad. Genom priset vill vi verka för att återställa dessa värden.

Visst andas det riktig Sovjetnostalgi? Man känner hur man helst av allt skulle vilja återställa alla värden till det som rådde innan järnridån försvann. Innan de revolutionära sekterna förtvinat. Tillbaka till revolutionsromantiken, när alla som krävde mänskliga rättigheter i kommunistiska länder kunde avfärdas som kontrarevolutionära kapitalistagenter. Men det finns tröst för Myrdal och hans vänner. Nordkoreas heroiska raketuppskjutning där hyllningssångerna nu sprids i hela universum!

En alldeles lysande artikel om Myrdals pris i tidningen Fokus hittar ni här.

Vi andra som tycker att frihet är viktigare än anpassning till diktatorer och förtryckande religioner kan glädjas åt att Fogh Rasmussen sagt ifrån; några ursäkter för muhammedkarikatyrerna blir det inte!

Vänstern tiger om muslimska övergrepp

Ohlyckan Ohly har visat sitt rätta tryne när han i Ekots lördagsintervju först kallar Sveriges regering för odemokratisk, och sedan kallar den högst tvivelaktige Hugo Chavez för demokratisk. Ibland kan man ju börja tro att Ohlys anhang är ett demokratiskt sinnat parti, men nu har jag definitivt tagits ur den villfarelsen. Att Chavez stödjer gerillan i Colombia, stänger tv-stationer som kritiserar honom, försöker ändra grundlagen så att han kan väljas om på livstid, förstatligar privat egendom och som kronan på verket stoppar Simpsons på tv visar ju vad som väntar oss om kommunisterna tar över även här.

Hugo Chavez är ju också god vän med förtryckarna i Iran, med vilka man framför allt har USA-hatet gemensamt. Den vänsterpartistiska riksdagskvinnan Sermin Özurkut har till exempel uttalat förståelse för den iranske presidentens krav på att Israel utplånas från kartan, Visst kritiserar Vänsterpartiet ibland avsaknaden av mänskliga rättigheter i Iran, men av någon anledning är man alltid mycket mer kritiskt mot det demokratiska Israel. Och vänstermänniskor i allmänhet är inte särdeles benägna att kritisera muslimska stater. Den som gör det blir i allmänhet beskylld för att vara islamofob.

En som lyckas med konststycket att både vara kommunist och islamkritisk är den i England bosatta Maryam Namazie som häromdagen besökte Borås. Hon säger klokt nog: – I västvärlden är vi ofta rädda att bli kallade för rasister om vi kritiserar islam. Men det är inte det minsta rasistiskt att ifrågasätta och kritisera en religion eller ett sätt att styra ett land. Rasism är att kritisera ett folk, och det är något annat.

Namazie är en av de modiga människor som grundat organisationen Ex-muslims i Storbritannien. Att lämna islam är ju samma sak som att utsätta sig för en dödsdom från företrädare för denna religion, så det krävs en hel del civilkurage för att ta steget.

Det är den här skillnaden som tycks vara så svår att förstå för många i Sverige. Även svenska kyrkan undviker att framhålla skillnaderna, och vill i stället betona likheterna mellan kristendom och islam. Visst finns det många likheter, men genom att misstänkliggöra all islamkritik når man ingenstans.

Jag påstår inte att händelser som denna fullständigt vidriga med den åttaåriga flickan som tvingats in i ett äktenskap i och för sig kan tillskrivas Islam som religion, men i ett muslimskt land där man lärt sig att inte ifrågasätta auktoriteter kan sådant ske. Förvisso har 61 ledamöter av det yemenitiska parlamentet velat få en lagändring till stånd, men det är bara en liten minoritet.

Och i Iran jagar polisen kvinnor som inte klär sig nog heltäckande. Samtidigt finns på Ung Vänsters hemsida denna förteckning över Israels brott mot palestinierna. Här finns inga nyanser, israelerna är skurkar och palestinierna offer. Försök hitta något kritiskt om någon muslimskt land hos Ung Vänster!

Till försvar för mångkultur och Muhammedkarikatyrer!

Muslimerna i Göteborg känner sig kränkta. Det är lite grann som Peter och vargen. Har man ropat "Kränkt!" 387 gånger så orkar ingen lyssna längre. Blir man kränkt av att andra utnyttjar den yttrandefrihet som vi i Västeuropa kämpat till oss, och inte av att ens egna trosfränder hotar människor till livet bara för att de uttryckt sig olämpligt så förlorar man sin trovärdighet.

Synd, därför att denna gång fanns det all anledning att lyssna. Något ärkesvin har alltså lagt svinhuvuden vid den tomt där man håller på och bygger en moské. Självklart är detta helt oacceptabelt och för en gångs skulle förstår jag att man känner sig kränkt. De människor som ägnar sig åt att släpa svinhuvuden till moskétomten är lika främmande som de militanta islamisterna till hur yttrandefriheten fungerar.

Nej, jag tycker inte att islam är ett hot i sig. Men däremot är den militanta islamismen ett hot som måste tas på allvar. Precis som Lars Leijonborg föreslagit vore det önskvärt med en imamutbildning i Sverige, en utbildning som skulle förklara det svenska samhället med dess tolerans för olika åsikter (fast efter att ha läst Maciej Zarembas helt lysande artiklar om alla som blir kränkta undrar man hur det står till med toleransen i vårt land).

De här människorna som tycker att invandringen är ett så stort hot mot svensk kultur har påfallande ofta svårt att uttrycka sig på korrekt svenska. Okej, man skall inte göra narr av människor som har läs- och skrivsvårigheter, men det blir lite patetiskt när invandrare uttrycker sig på perfekt svenska samtidigt som andra, som tycker att deras kultur och språk hotas, knappt kan skriva en korrekt mening på detta språk.

Samtidigt som jag tycker att man måste våga tala öppet om problemen med det mångkulturella samhället så vill jag ändå försvara det. Om det finns statistik som visar att en viss folkgrupp i högre grad än andra ägnar sig åt en viss typ av brottslighet så är det inget som skall förtigas. Nej, fram med sanningen i dagsljuset så att man kan analysera den och fundera på vad den beror på. Genom att förtiga sanningen visar vi att det finns saker som vi inte vågar stå för.

Men varför skall vi då acceptera ett mångkulturellt samhälle? Jo, om vi nu bortser från de rent humanitära aspekterna så kan vi ju också konstatera att det är just kulturmöten, att man får nya impulser från andra som gör att kulturer utvecklas. Hur mycket spännande kultur kommer från Sjöbo egentligen? Det är ett historiskt faktum att det just på platser där det funnits många olika nationaliteter som levt tillsammans, på platser där religioner och språk mötts och interagerat som det skett spännande och nyskapande saker.

Men vilka är då rädda för kulturmötena? Ja, dels är det ju Sverigedemokrater och de rörelser som finns ännu längre ut på deras kant (som jag ogärna kallar höger), men även de islamistiska tokarna. Lika lite som Sven-Olles efterföljare i den skånska myllan vill låta sina döttrar umgås med araber vill de hårdföra islamisterna i Rosengård låta sina döttrar dejta skånska bondpågar. Och Åke Greens åsikter om homosexuella delas av de fanatiska muslimerna.

Nej, skiljelinjen går alltså inte mellan svenskar och invandrare. Eller mellan kristna och muslimer. Skiljelinjen går mellan tolerans och intolerans. Mellan respekt och respektlöshet. Mellan människor som accepterar andra, och som vill att även de som tycker annorlunda skall få yttra sig och människor som bara vill låta sina meningsfränder tala.

Jag försvarar allas rätt att uttrycka sig och respekterar andras åsikter. Men för att få min respekt måste du också acceptera mina åsikter. Den som inte tar avstånd från dödshoten mot Muhammedtecknarna har inte gjort sig förtjänt av att lyssnas på. Den som inte respekterar andra människors yttrandefrihet skall visserligen själv ha rätt att säga det han vill, men vi måste också ha friheten att låta bli att lyssna på honom.

Jag kan rekommendera en blogg som innehåller en hel del skrämmande och intressanta fakta om islamisterna i vårt land. Och glöm inte heller Ayaan Hirsi Ali som ständigt hotas av islamisterna!

Demokratiska muslimer sökes!

Som jag nämnde häromdagen kan det vara svårt att hitta muslimska länder som respekterar människors fri- och rättigheter. Därför gläder det mig att det finns steg i rätt riktning. I Spiegel online läser jag idag om hur den egyptiska förvaltningsdomstolen har gett människor som konverterat till islam, men som vill återgå till den kristna tron i den koptiska kyrkan rätten att göra detta. Givetvis upprör detta det radikala muslimska brödraskapet som anser att den som lämnar den muslimska läran skall dömas till döden.

Varför har då dessa människor lämnat den kristna kyrkan? Jo, anledningen sägs vara att de ville skilja sig från sina fruar, något som den koptiska kyrkan inte tillåter. Härav kan man ju då dra slutsatsen att islam inte är den enda förtryckande, eller ens nödvändigtvis alltid den mest förtryckande religionen. Även i kristendomen finns ju, inte minst historiskt en hel del att skämmas över. Men det finns ändå en skillnad: Den som tillhör den koptiska kyrkan kan alltså lämna densamma utan att dess präster vill sätta ett pris på ens huvud. Förvisso kan det vara ett svårt steg, ställa en utanför en gemenskap som man tillhört, men ingen kräver ens död. För de radikala muslimerna finns det alltså ingen väg ut ur islam.

Och den rätt som den egyptiska förvaltningsdomstolen nu garanterar gäller alltså bara dem som tidigare varit kristna. För dem som haft oturen att födas in i islam finns ingen väg ut. Och det faktum att denna domstol fattat detta beslut som kan ses som något positivt säger tyvärr inte så mycket om läget för de mänskliga rättigheterna i Egypten. Det är fortsatt illa i likhet med andra muslimska länder. Men jag letar vidare efter positiva nyheter från muslimska länder. Jag är tacksam för alla tips!

Och i stället för att kräva demokrati i sina hemländer bränner man danska och svenska flaggor i den muslimska världen. Och i Danmark får man understöd av diverse tvivelaktiga element på vänsterkanten. Allah är större än demokrati, sade en talare vid ett av dessa möten. Visst har muslimerna rätt att uttrycka sitt missnöje över muhammedbilderna, men vi måste också våga försvara vår demokrati. Och den vänsterradikala svansen som hänger på och bränner bilar ger naturligtvis bara rasisterna ännu fler argument.

Vi måste våga försvara friheten!

I dag är det viktigt att vi visar vår solidaritet med Danmark till försvar för yttrandefriheten! Liksom med Lars Vilks rondellmuhammed må man tycka vad man vill om kvaliteten på dessa konstnärliga alster, men vi som vill försvara yttrandefriheten får aldrig låta oss tystas. Se gärna också Hans Lindströms lysande teckningar om de muslimska fanatikernas skrämmande förakt för mänskliga rättigheter. Därmed inte sagt att det inte finns goda människor som är muslimer, men vem kan visa mig ett muslimskt land med fullständiga fri- och rättigheter? Tyvärr får vi väl snart höra några vänsterdebattörer snyfta om hur de stackars muslimerna blir kränkta igen. Men kommunister och muslimer har ju tyvärr ofta samma inställning till demokrati och mänskliga rättigheter.

För dig som kom in på den här sidan utan att kunna se bilderna, klicka här (jag får inte riktigt till det här med tekniken alla gånger.

Finns det glada lärare?

Det är intressant att studera hur ni, ärade läsare, hittar min blogg. En del av er är nog människor som jag själv väglett att hitta hit. En del kommer in via länkar från tidningar och andra bloggar, men en hel del kommer via Google. De sökningar som leder folket till mig är så vitt skilda som "bröst" (mycket populärt), "persiska restauranger" (gav inte så många tips från mig tyvärr), "Staffan Skott" (ganska vanligt) men även mer udda som "hur torkar sig muslimer efter toalettbesök". Den siste sökanden fick dock inget svar från mig, och jag kan inte heller ge något idag.
Men regelbundet återkommande är frågan "Varför blir man lärare?". Och jag vet inte om de som söker svaret på denna gåta är desillusionerade kolleger som desperat söker någon som sitter inne med svaret, eller unga människor som försöker finna ett livsval.

Kan jag då ge dessa frågande något svar? Ja, redan på bloggens andra dag försökte jag
och jag delar fortfarande de tankar jag nedtecknade då. Och visst är det framför allt eleverna som är orsaken till att man trots usel lön, meningslösa uppgifter som att sitta och skriva betygskriterier, arbetslagsarbetsplaner och annat trams, samt den höga arbetsbelastningen inte bara står ut utan också trivs. Inte minst i dessa tider när nyheter om skolan mest handlar om metalldetektorer och knivdåd behövs det lite motvikt. Men alla elever är väl inte bra? Nej, inte för en sekund skulle jag kasta ur mig tramsiga fraser om att jag egentligen älskar problemeleverna mest. För det gör jag inte. De elever som framför allt har min sympati är de som är trevliga, gör sitt bästa (oavsett om de har höga betyg eller inte) och som man känner att man kan lita på.

Sedan ingår det naturligtvis i jobbet att ta hand om de andra också. Fast de är inte så många som man ibland kan förledas att tro, speciellt om man lyssnar på vissa kolleger. Och även om politiker, speciellt rödfärgade sådana, är övertygade om att alla skall vara i samma klasser så är det bara att inse att alla inte klarar av det. Att hävda motsatsen är att göra alla en otjänst, men kanske framför allt problemeleverna. Att acceptera ett negativt beteende under förevändning att eleven har det jobbigt hemma, eller liknande bortförklaringar som man ibland hör är helt oacceptabelt. Och en av skolans viktigaste uppgifter är att ge alla elever möjlighet att få en god utbildning. Då krävs studiero. Den som inte kan acceptera det brister i respekt för sina kamrater, och måste ändra sitt beteende. Gör han eller hon inte det måste han eller hon lämna klassrummet. Detta måste alla rektorer och föräldrar förstå.

Att man sedan förstår varför vissa elever beter sig som de gör när man träffat deras föräldrar är en annan sak. Ibland är det till och med så att man förundras över att eleverna är så bra som de är med sådana föräldrar.

Nog gnällt nu: I dag har jag varit på studiebesök i en moské med en niondeklass. Ett mycket givande studiebesök med ett gäng intresserade, positiva och trevliga elever. Samma elever hade jag häromdagen en diskussion med angående frågor som:
Bör vi tillåta elever att ha slöja i skolan?
Bör vi tillåta programledare i tv att bära slöja?
Finns det bra saker med islam?
Är religion i allmänhet något positivt eller negativt?
En diskussion där en stor del av klassen deltog aktivt helt frivilligt, och där jag gjorde mitt bästa för att engagera resten. En diskussion där man hade olika, väl genomtänkta argument som man framförde och där man lyssnade på andras synpunkter som man inte alltid delade. Och oavsett om man tyckte att den som kommer till Sverige måste anpassa sig mer, eller om man försvarade allas frihet att fritt utöva sin religion så var det en diskussion som jag tror gav alla en hel del.

Och jag själv blev ännu en gång riktigt glad över mitt yrkesval.

Bröst och burkor

Veckans samtalsämne här i Uppland är den könsdiskriminering som Fyrishov, landskapets mest betydande badanläggning ägnar sig åt. Medan män får visa såväl muskler som fettvalkar tvingas kvinnor ikläda sig bikiniöverdel eller hel baddräkt. De modiga systrarna Ragnhild och Kristin Karlsson beslöt sig för att utmana detta förtryck vilket ledde till att de bryskt avvisades.

Från badanläggningens sida förklarar man sig med diverse märkliga uttalanden. Den ansvariga, som passande nog heter Inger Grotteblad, säger:

"Vi vill att alla flickor som kommer hit ska känna en trygghet och inte bli utsatta för sexuellt ofredande. Om normen blir att flickor får vara topless så finns det ett antal andra som inte vill vara topless. Det blir ett ökat tryck på dem."

Frågan man ställer sig är om denna Grottekvinna möjligen är muslim. Dessa har ju åsikten att kvinnor måste skyla sina kroppar för att inte locka fram männens otyglade lustar. Genom att kräva att alla kvinnor i Iran eller Saudiarabien klär sig i heltäckande kläder har man framgångsrikt fått bort trycket på att man skall ha utmanande kläder. Det är långt kvar tills kvinnorna i Saudiarabien kan visa hud, men det finns i alla fall små tendenser i rätt riktning när man nu börjar kräva att åtminstone få köra bil.



Andra har andra synpunkter på badklädesfrågan. En bloggare vid namn Michelle Mybell har drabbats av ilska över detta ur perspektivet att systrarna bortser från olikheter mellan kvinnor och män. Och visst är kvinnor och män olika, men frågan är varför kvinnans kropp skulle vara så förbjuden att visa upp. Och jag respekterar helt Michelles vilja att vara kvinnlig och betona de kvinnliga delarna av sin personlighet, inget fel med det. Frågan är bara varför man nödvändigtvis måste kräva att alla kvinnor, respektive alla män måste vara lika. Det är ingen som kräver att alla kvinnor måste klä av sig på överkroppen (däremot är knappast heltäckande baddräkter för män förekommande, även om det säkert finns män som skulle föredra att dölja sina former).

Överhuvudtaget tycker jag att svenskarna på något sätt har kommit att bli väldigt pryda på senare tid. Fjärran är den tid då svenskar var pionjärer vad gäller nakenhet. Nu finns Näringslivets Etiska Råd, ett slags moralpoliser som slår ner direkt när naken hud finns i annonser. Däremot har svensk filmcensur en extremt hög acceptansnivå för sexinslag i filmer som visas för barn. Jag kan inte riktigt få detta att gå ihop. Varför skulle avklädda annonsbilder vara så mycket värre än sexscener för barn?

Ett extremt uttryck för denna rädsla för kroppen har också visat sig i simhallen i stockholmsförorten Husby. Husbybadet har nämligen en alltför liten reningskapacitet vilket beror på att så många behåller smutsiga kalsonger på under badbyxorna. Dessutom är badbyxorna av den typ som ofta också används som träningskläder. Detta då man skäms över att visa sig i åtsittande badkläder. I Frankrike och även på Åland måste man i badhus ha åtsittande badbyxor, just för att slippa dessa problem. Detta fick lite märkliga konsekvenser när mina barns klass i sexan skulle på skolresa till Åland, och avstod från ett besök på det förnämliga Mariebad då det visade sig att detta skulle kräva åtsittande byxor, något som var alldeles för känsligt.

I Tyskland, Belgien och Holland är det allmänt att män och kvinnor badar bastu tillsammans i badhus, och detta utan att dölja sina kroppar. I det ovan nämnda Fyrishov har man en relaxavdelning där man könsuppdelat badar bastu. Trots att det alltså bara är män närvarande visade det sig vid mitt senaste besök att mer än hälften behöll badbyxorna på i bastun. Och då rörde det sig om vuxna män, inte mellanstadiebarn för vilka nakenheten kanske kan vara mer känslig. Jag förstår inte riktigt varför vi har denna skräck inför den nakna kroppen. Sverige är ju knappast något särdeles religiöst land, så det torde ju inte ha med sådana moraliska bud att göra.

Kanske är det den extrema jämlikheten som spökar. Om några är topless så måste alla vara det, annars är det orättvist. För mig som liberal är svaret enkelt: Acceptera att alla är olika, har olika behov och önskningar. Jag tycker inte om att se kvinnor som döljer sina kroppar i sjalar och burkor, men jag accepterar om de väljer att göra det. Andra tycker inte om att se kvinnors bröst, men måste accepterar att de väljer att visa dem!

Och till Kristin och Ragnhild vill jag säga: Fortsätt att våga utmana! Det är genom pionjärer som ni som samhället utvecklas. Liksom de kvinnor som vågar lägga av sig burkan eller slöjan, eller de som vill köra bil i Saudiarabien så är ni föregångare. Var stolta!

Inte bara pack i Pakistan!

Ibland hittar man ett och annat guldkorn bland alla de mer eller mindre meningslösa program som ständigt strömmar ut ur våra tv-apparater. Ett sådant sänds på måndagarna i statstelevisionen, och heter En Noman i Pakistan. Missa absolut inte sista delen i morgon klockan 20.00. Det handlar om den pakistansk-norske mannen Noman som besöker det land som hans familj kommer ifrån.

Det som gör programmet så sevärt är dels att Noman är en sådan sympatisk och glad person, och att han lyckas skildra det pakistansk samhället på ett positivt och intresseväckande sätt. När man annars tänker på Pakistan är det mest fanatiska muslimer, som det förvirrade gäng som brände en gröngul flagga häromdagen, och andra typer av elände och problem. Naturligtvis är allt detta också verklighet, men jag tror att det är väldigt viktigt att man också får en mer positiv bild av tredje världen. När man får se att där finns människor som lever normala vardagsliv, med problem och glädjeämnen som inte är helt olika våra egna så kommer dessa människor oss mycket närmare. Och Noman är en stor talang! Även om han inte har samma förmåga att komma andra länder lika nära som det han härstammar ifrån så tycker jag NRK borde skicka honom till fler platser.

Vad gäller flaggbrännare och deras sympatisörer så har naturligtvis Johan Pehrsson rätt i att man borde fundera över om man hör hemma i Sverige om man inte kan acceptera vår yttrandefrihet. Det är dock glädjande att många svenska muslimer visar prov på vilja till försoning. Jag har full förståelse för att en del blir upprörda över bilderna, även om jag i och för sig med näbbar och klor försvarar rätten att publicera dem. Men den muslim som inte tycker om det kan ju säga upp prenumerationen på Nerikes Allehanda. Vi andra kan köpa tidningen för att se bilderna. Det är så det fungerar i en demokrati med yttrandefrihet.

Och glöm inte att det finns andra hot mot tryckfriheten också, inte bara fanatiska muslimer. Under förevändning att motverka "sexualiseringen av det offentliga rummet" vill allehanda vänsterkrafter med bistånd av frikyrkliga införa förbud mot pornografi. Även dessa frihetsfientliga tendenser måste bekämpas!

Får en rondellhund komma till himlen?

Konstnären Lars Vilks, mannen som en gång i tiden utmanade det svenska välordnade samhället med sin drivvedsskulptur Nimis har hamnat i blåsväder igen. Nu är det hans provokation mot de rättrogna muslimerna med teckningen av Muhammed som rondellhund som får känslorna att gå varma (även här). För den som vill se den aktuella teckningen så finns den här.

Det är märkligt att vi fortfarande är så fega i vårt land att vi inte kan våga utmana den muslimska fundamentalismen. Om muslimerna vill bli en del av vårt samhälle måste de inse att det inte finns någon frihet att slippa känna att ens åsikter kränks i ett fritt samhälle. När jag uttrycker mina åsikter är jag medveten om att det finns andra som inte delar dem. Jag respekterar alla som försvarar andras rätt att uttrycka sina åsikter. Personer som inte gör det förtjänar ingen respekt. Dit räknar jag nazister, kommunister och muslimska och även andra religiösa fundamentalister som inte respekterar det fria samhället. Dessa grupper måste dock få uttrycka sina åsikter, så länge det inte handlar om att propagera för att ta ifrån andra människor deras fri- och rättigheter.

Även den som anser att Vilks hundteckning skall brinna i helvetet (dock inte den som anser att Vilks själv skall göra det) måste ha rätten att uttrycka denna åsikt. Det är inte konstigt eller fel att muslimer upprörs över teckningen, lika lite som det var fel att kristna upprördes av Ecce Homo-utställningen. Saken är bara den att samhället måste kunna stå emot. Samhället måste stå som garant för att Ecce Homo och Vilks rondellmuhammed får visas, liksom för att de som är mot dem skall få framföra sina åsikter. Tyvärr visar det sig att det svenska samhället är väldigt undfallande mot just muslimska påtryckningar.

Och det faktum att en del inslag i dansk invandrarpolitik är mindre smakliga för en liberal förringar inte det faktum att Jyllandsposten är en tidning med bra mycket mer civilkurage än de flesta svenska motsvarigheter. Så låt oss stå upp för yttrandefriheten och för det fria liberala samhället!

Gör Birgitta Ohlsson till utrikesminister!

Birgitta Ohlsson är en spännande politiker. Till skillnad från många andra har hon en stark egen profil, och törs alltid säga vad hon tycker. Vi har sett alldeles för många exempel på personer som blir ministrar eller får andra positioner bara för att de är unga kvinnor, inte för att de har så värst många andra meriter. Speciellt Göran Persson var ju bra på att hitta kvinnor som fick positioner utan att sedan märkas speciellt mycket. En sådan kvinna är inte Birgitta Ohlsson. I dagens Svenska Dagbladet finns en intressant intervju med henne.

Jag håller absolut inte med om allt som Birgitta Ohlsson tycker. Men hon tycker mycket och ligger inte på latsidan. Hennes åsikter om minkfarmer och kungahuset (även om jag är för bådadera) kanske inte berör mig speciellt mycket, men värre är det med föräldraförsäkringen. Birgitta Ohlsson är annars en klok och konsekvent liberal. Hon tar avstånd från konservativa uttalanden om att homosexuella inte skall få gifta sig från Fälldin och hans likasinnade, och det är givetvis klok liberal politik. För en liberal så är det självklart att människor själva skall få bestämma över sitt liv. Den som vill gifta sig med en man bör få det oavsett om han är man själv eller inte. För övrigt har magistern noterat att Jämo Claes Borgström, en man som jag annars sällan håller med har skrivit en klok och tänkvärd kommentar kring Fälldinklanens tokigheter.

Men varför tar liberalismen slut när det gäller att tillåta människor att avgöra vem som skall ta ut föräldraledigheten? Jag tror säkert att det är bra för många människor att dela dagarna lika, men det finns andra som av olika skäl inte vill göra det. För en liberal borde det vara självklart att var och en själv skall få avgöra denna fråga. Det skulle kunna vara ett problem i ett samhälle där inte jämställdheten har nått så långt som i Sverige, men här är det ju ingen som höjer på ögonbrynen åt att pappor tar ledigt för att vara hemma med sina barn. Här hamnar den annars så kloka Birgitta Ohlsson i det tokfeministiska lägret. För mig som gärna skulle vilja kalla mig feminist, eftersom det för mig är självklart att kvinnor och män har samma värde, bör ha samma möjligheter och även ges utrymme att betona såväl "manliga" som "kvinnliga" sidor av sin personlighet är det helt oacceptabelt att försöka tvinga på andra människor ett visst sätt att leva. Den kvinna som vill lägga sin kraft och energi på att vara en god mor, ta hand om sin familj och avstå från karriär måste ha lika stor rätt att göra detta som den som vill bli VD för ett börsbolag. Det är detta som är feminism för mig, och jag blir lika orolig varje gång fundamentalistfeministerna gör sina utspel, speciellt när det rör sig om folkpartister.

Men det är i utrikespolitiken som Birgitta Ohlsson visar sina framfötter. Tyvärr är utrikespolitik ett område som inte riktigt betonats av fp. Här finns annars en lucka att fylla. Moderaterna gör visserligen ofta kloka uttalanden, men på något sätt känns det som att de är beredda att sälja ut mänskliga rättigheter för att få handelsavtal. Att Carl Bildt förutom sina smått tvivelaktiga affärer i Ryssland och Afrika också är lite väl Palestinavänlig gör inte saken bättre. Och på vänsterkanten är det givetvis ännu värre. Här offras gladeligen allt vad feminism heter för att inte framstå som islamkritiska, och krav på mänskliga rättigheter uppfattas som inblandning i andra länders inre angelägenheter.

Birgitta Ohlsson är inte sådan. Det gladde mig mycket att hon nämnde Israel som ett av sina favoritländer i intervjun, och att hon framhöll att det är mellanösterns enda demokrati. Den som går in på Birgitta Ohlssons hemsida kan där läsa hennes kloka uttalanden om Vietnam, Taiwan, Israel m. fl. länder. Jag tror att om Birgitta Ohlsson skulle bli utrikesminister så skulle vi ha en politiker med integritet, en politiker som aldrig skulle kompromissa om mänskliga rättigheter och frihetsfrågor. Dessutom skulle hon våga sticka ut hakan, ge Sverige en aktiv roll i världen och givetvis även försvara kvinnornas situation där den verkligen är dålig, nämligen i muslimska och andra strängt religiösa länder. För när allt kommer omkring, vad är det svenska kvinnoförtrycket jämfört med kvinnornas situation i Iran, Saudi-Arabien, eller i det totala abortförbudets Chile och Nicaragua?

Köp israeliska varor!

Varför denna märkliga uppmaning kanske läsaren frågar sig. Är Israel verkligen jordens bästa land, värt att stödja till varje pris? Har inte Israel också gjort sig skyldigt till övergrepp mot palestinier och andra araber?

Svaret är att Israel visserligen är ett land med många brister och tillkortakommanden, men det är ändå en fungerande demokrati, omgivet av betydligt mindre demokratiska regimer. Förutom att det är en demokrati så är landet mycket framstående på många områden, inte minst forskning och teknologi. Delvis är detta en följd av att man alltid varit hotat av sina grannländer, delvis av den judiska tron som betonar utbildningens betydelse. Inom judendomen uppmanas också till kritiskt ifrågasättande och diskussion på ett helt annat sätt än den blinda lydnad till Allah som muslimerna praktiserar. Denna betoning av den egna tankeverksamheten är en del av hemligheten bakom judarnas framgångar inom vetenskapen.

Men varför skall vi då handla israeliskt? Jo, just för att en del uppmanar oss att inte göra det. Bland dessa förvirrade själar så fanns vår (tack och lov) avgångne ärkebiskop, den trogne socialisten K.G. Hammar. Samtidigt som människor avrättas och yttrandefriheten är kraftigt inskränkt i det land som de flesta av våra billiga varor kommer ifrån, nämligen Kina. Men vem kräver att man skall bojkotta kinesiska varor? Även andra länder som spärrar in oliktänkande, kränker människors rättigheter och förtrycker minoritetsgrupper finns bland dem vi handlar med utan att någon protesterar. Men Israel, ett land omgivet av länder som vill se israelerna jagade ut i havet skall vi bojkotta. I England har det nu gått så långt att både ett fackförbund för universitets- och collegelärare och ett journalistförbund har krävt bojkott av Israel. Det är ju också speciellt upprörande att det handlar både om journalister, personer som borde kunna stå för en neutral nyhetsförmedling, och som dessutom har stor inverkan på andra människors åsikter, och om universitetslärare, ett yrke som borde vara en garant för ett fritt tanke- och åsiktsutbyte i kunskapens tjänst.

Så fort jag ser en israelisk vara i affären, något som främst händer vid frukt- och grönsaksdisken så köper jag den. Jag ser det som en akt av solidaritet med ett folk som genomlidit mycket och som har en stor opinion emot sig. En opinion som består dels av vänsterkrafter som av någon outgrundlig anledning solidariserat sig med militanta muslimer som vill se kvinnor beslöjade och berövade alla sina rättigheter. Men vänstern har sällskap i israelhatarlägret av nynazister som visserligen sällan älskar muslimer, men som fått upp ögonen för att många muslimer vågar tala öppet om sitt hat mot judar, och att man i muslimska länder ofta förnekar Förintelsen.

Denna oheliga israelhatarallians skulle kanske inte oroa så mycket om det rörde sig om marginella extremistgrupper, men man har fått ett allt större genomslag bland vanligt folk. Genom att media i Sverige ofta domineras av journalister med vänsteråsikter framhålls oftast Israels negativa sidor, och man använder ett språkbruk där det kallas mord när Israel dödar palestinier, men dödanden när det är israeler som är offer. Fler exempel på detta på den utmärkta bloggen TT-kritik.

För den som fortfarande tror att det är israelerna som är skurkarna så föreslår jag en titt på det här klippet från palestinsk tv där barnen till en mor som sprängt sig själv i luften tillsammans med fyra israeler intervjuas. Detta är den uppfostran som ges till de palestinska barnen. Man kanske kan förstå att man bygger en mur när man har sådana grannar.