Försvara demokratin mot AFA och islamister.

Nationaldemokraterna heter ett genomosympatiskt politiskt parti. Deras åsikter hör hemma på historiens sophög. Men det ger inte någon rätt att med våld angripa detta partis företrädare. Det enda det leder till att ge partiet vatten på sin kvarn när de påstår att invandrarna förstört Sveriges land. Om det är sant som Aftonbladet påstår att överfallet i Hagsätra var politiskt är det djupt upprörande. Varje hederlig medborgare måste ta avstånd från sådant. Nationaldemokraternas politik måste bekämpas, men inte med sådana metoder. AFA tycks ännu en gång ha visat att man inte förtjänar någons respekt.

Lika litet respekt förtjänar de odemokratiska element som angriper fredliga demonstranter i Malmö med smällare och nyårsraketer. Den här gången tycks dock polisen ha varit bättre rustad än senast. Om någon kan visa mig att palestinier som demontrerat skulle ha angripits av israelanhängare så är det givetvis lika illa, men vad jag vet har det ännu inte hänt. Det är viktigt att de demokratiska krafterna i Sverige visar sitt stöd för Israel rätt att försvara sig. Det innebär givetvis inte att man måste acceptera allt som Israel gör, men om man går i demonstrationståg där de som inte erkänner Israels rätt att existera finns med förtjänar man ingen respekt.

Se Birgitta Ohlssons utmärkta tal här:

Antisemiterna vädrar morgonluft!

Idag var det Förintelsens minnesdag. Samtidigt sprider sig antisemitismen i världen. Under förevändning att man protesterar mot kriget i Gaza tycks allt vara tillåtet. Att bränna israeliska flaggor, att förse dem med hakkors, att kasta stenar, glasflaskor och ägg på dem som har en annan åsikt. Synagogor och judiska kapell utsätts för attentat. Samtidigt sprids SMS där människor uppmanas att bojkotta vissa företag för att de påstås stödja "judarna". I Sydsvenskan finns en bra artikel med ett flertal liknande exempel.

Här är några intressanta bildbevis på hur lite respekt för demokratin många av de palestinska aktivisterna har. Om man vägrar att se en jude i ögonen bara för att han är jude, innan han ens har fått en chans att säga vad han tycker, vilken respekt för andra människor visar man då?



Eller som i klippet från Malmö, där stenar, ägg och glasflaskor viner mot fredliga demonstranter medan polisen ser på. Se det på Ted Ekeroths blogg.

Eller läs här om hur en jude blir påhoppad i Malmö. Och vem har hört någon av Hamaskramarna med Gahrton i spetsen någonsin ta strid för de homosexuella i Gaza som tvingas fly till Israel. Tack och lov finns det de som står upp mot dessa krafter i vårt land. Tack till MUF som ordnade en manifestation i Stockholm i fredags där bland annat den kloka Birgitta Ohlsson talade. Och läs ett alldeles lysande inlägg av Philip Wendahl här. Jag kan också rekommendera bloggen Fred i Mellanöstern.

Till sist, tack till SvD:s ledarblogg som uppmärksammat mig på den obehagliga, men blott alltför tänkvärda filmen How to make a Hamas hero. Se den och tänk till!
<

Vänsterns hets börjar påminna om nazisternas.

Lisa Bjurwald heter en mycket klok ung kvinna. Hon skriver i bland annat den antirasistiska tidskriften Expo där hon protesterat mot såväl antisemitism som islamofobi. Hon skriver också på ledarsidan i Dagens Nyheter, och i pappersupplagan av DN den 8 januari skrev hon en lysande liten artikel om den svenska vänsterns pågående terroristkramande. Givetvis nämnde hon den vidriga artikeln av Andreas Malm på Newsmill där Malm förespråkat att vi skall följa Irans exempel och stödja Hamas. Jag citerar Lisa Bjurwald:
"Vi tar det igen: diktaturen Iran, som avrättar minderåriga och utövar ett vidrigt statsunderstött kvinnoförtryck, gör helt rätt i att med vapen och ekonomiska medel sröja för diverse fundamentalistiska rörelsers fortlevnad. Bland dem Hamas, en hänsynslös terrororganisation som medvetet gömmer sig bland civilbefolkningen, som har heligt krig mot judarna och utplånandet av staten Israel inskrivet i sin stadga - och vars kamp vi alltså bör stödja. Man tar sig för pannan."

Vidare skriver Bjurwald om den norske läkaren Mads Gilbert, som fått stort mediautrymme. Mads Gilbert är chef för en organisation som samarbetar med Hizbollahs Martyr Foundation som samlar in och delar ut pengar till självmordsbombares familjer. Bjurwald skriver:
"Naturligtvis kan man trots extrema åsikter göra stora insatser som läkare i en konfliktzon. Men är Gilbert en opartisk källa? Knappast. Är det lämpligt att ge honom en så dominerande roll i mediebevakningen av Gaza? Definitivt inte."

Artikeln illustreras av en talande bild från en antiisralisk demonstration i Islamabad. Banderollerna är talande: På den ena står det: We want peace, på den andra Die, Israel, die! Det är sådana kamrater som alla de svenska vänsteraktivisterna stödjer. Det är det tonläget som får sätter känslorna i svall så att synagogor och judar attackeras.

I skolan visade jag idag en film om nazisternas upptrappningar av våldet mot judarna i Tyskland på trettiotalet. Tyvärr kändes det väldigt likt den hets mot judar som Hamas och deras sympatisörer står för idag.

Jag säger inte att man inte kan kritisera Israel och dess handlingar. Men när man som till exempel Vänsterpartiet i Sverige inte med ett ord nämner Hamas övergrepp blir det svårt att se detta parti som ett demokratiskt sinnat sådant. Och i Norge angrips fredliga Israelvänliga demonstranter av en mobb som inspirerats av detta hat. En äldre man som bär en israelisk flagga blir angripen och slagen och sparkad. Han räddas dock av två unga muslimska män.

Och när Israel av humanitära skäl, för att möjliggöra hjälp, gör en tre timmar lång paus i krigföringen passar Hamas på att skjuta iväg några raketer. Samtidigt börjar beskjutning mot Israel även norrifrån. De som protesterar så högljutt mot det israeliska anfallet tycks inte ha något emot att ett israeliskt äldreboende blir måltavla.
Läs också detta intressanta inlägg från en israelisk parlamentsledamot i Svenska Dagbladet. Jämför med tonläget i denna vidriga svenska blogg.

Låt freden segra över hatet!

Jag skulle gärna låta bli att skriva om kriget i Gaza. Jag skulle hellre tänka på något annat. Jag skulle hellre slippa att reta upp folk med att våga tycka att Israel har rätt att existera. Vi skulle leva i en mycket bättre värld om människor inte hatade varandra.

Jag vet att det händer fruktansvärda saker i Gaza. Att barn och gamla blir offer utan att ha någon skuld. Jag vet att det finns ett stort hat på den israeliska sidan också. Ett hat som uppstått efter årtionden av hot, bombdåd, raketbeskjutning. Ett hat som lett till åtgärder som drabbat oskyldiga palestinier vars vardag förstörts.

Men jag skräms av det tonläge som en hel del av vänsteranhängarna i vårt land och i andra delar av världen använder. Ibland stämmer ultrahögern in, glad att hitta andra som också hatar judar. Och väldigt ofta får man stöd av muslimer, tyvärr inte bara av islamister. Terrorledare hyllas, medan Israels rätt att existera ifrågasätts. Hamas stadga kräver att Israel skall utplånas som stat, men detta tonas oftast ner. Till och med Irans sjuka styre hyllas av en del av dessa hatande människor.

Men till skillnad från palestinierna som firar när israeliska skolelever dödas, beklagar israelerna när oskyldiga palestinier dör, skriver bloggen Fred i mellanöstern.
Och riksdagsledamoten Anneli Enochson skriver om hur Hamas medvetet använder platser där barn och kvinnor kan drabbas för sina militära högkvarter.

Jag går till Jerusalem Post på nätet. Även om det givetvis är en starkt pro-israelisk bild man får här så är det ändå också en fri tidning som skriver om kritiken som framförs i världen. Här finns en artikel av David Breakstone där han utgår från visdomsordet "fighting for peace is like fucking for virginity", och visar hur man ändå måste acceptera att det inte finns någon annan lösning än att ingripa mot Hamas ständiga kränkningar av Israel. Hur Hamas använt den vapenvila man sedan bröt för att bygga upp sin militära förmåga, inte för att utveckla den sociala agenda man gick till val på och fick makten genom. Läs hans artikel, som utmynnar i att även om han djupt beklagar det hemska lidande som oskyldiga utsätts för i Gaza så kan han inte under rådande förhållanden be om ursäkt.

För mig är det obegripligt att hatet har blivit så starkt. Visst begicks det övergrepp mot palestinier i samband med grundandet av staten Israel, men samtidigt som Israel tagit emot förföljda judar från hela världen, framför allt dem som tvingats bort från arabstaterna har palestinierna aldrig givits mer än flyktingstatus i arabvärlden. I stället har de utnyttjats i propagandasyfte och blivit offer för islamistiska fanatiker. Men min förhoppning är att demokratiska krafter i arabvärlden skall komma att förstå att man har mer gemensamt med demokratin Israel än med fanatism och fundamentalism. Att muslimer, kristna, judar och ateistiska humanister skall förstå och visa att man vill och kan leva i fred, med respekt för varandras tro och seder. Därför oroar det mig väldigt mycket att så många tar ställning för dem som hatar.

Låt friheten vinna över intolerans och terror!

Eftersom lärarlönen är låg, och eftersom det är så kul att köra buss ägnar sig magistern åt detta nöje ett par dagar i månaden. Och när man sitter där i bussen passar det utmärkt att lyssna på P1. Faktum är att det finns väldigt många bra program att höra där. Och ibland blir man förvånad. Hörde häromdagen på Studio ett där man hade ett reportage om händelserna i Gaza. Jag väntade mig bara det vanliga gnället om hur synd det är om de stackars palestinierna när de elaka israelerna försvarar sig, men här presenterades ett riktigt bra och opartiskt reportage, där man gav minst lika mycket utrymme för det psykiska lidande det innebär att ständigt leva i rädsla för raketanfall.

Visserligen tänkte jag egentligen inte alls ägna denna årets första dag åt Israel, men det är tydligt att det är svårt att komma undan. Läs gärna ett tänkvärt inlägg här.
Det blir sällan så mycket diskussion och kommentarer som när jag kommer in på de här frågorna, och tonläget skruvas alltid upp. Jag undrar om alla som alltid försvarar Hamas verkligen tänkt över vilket samhälle man då stödjer. Ett samhälle där oliktänkande, homosexuella och andra avvikare förföljs och mördas, ett samhälle så långt från allt vad västerländsk humanism och demokrati står för som man kan komma.

Jag upprepar gärna att jag beklagar alla civila offer, men jag tänker inte sörja terroristledare som den idag dödade Nizar Rayyan.

Krig är hemskt, men varför är det bara synd om palestinier?

Krig är alltid vidrigt. Det är givetvis speciellt hemskt när civila drabbas, och i synnerhet om det rör sig om barn. Jag känner givetvis medkänsla för de palestinska barn som skadas och dödas, liksom för de palestinier som vill arbeta för en fredlig lösning. Men tyvärr måste man konstatera att det inte finns förutsättningar för en fredlig lösning så länge Hamas styr. Israel har rätt att försvara sig. Man kan inte sitta och se på när hundratals raketer slår ner och förvandlar livet i områdena i närheten av Gazaremsan till ett helvete för dem som bor där.

Tyvärr finns det en tendens hos framför allt vänstern i vårt land att alltid ställa sig på palestiniernas sida. Om palestinier dödas utmålas alltid de elaka israelerna som skurkar, medan man tiger när israeler drabbas. När hörde man senast någon svensk vänsteranhängare kräva att Hamas skall sluta med sina raketanfall? När hörde man senast någon svensk vänsteranhängare uttala sig om civila israeliska offer.

Israel har gång på gång varnat Hamas om att det kommer en hämnd om man inte slutar med anfallen. Men i vetskap om att man har så starka sympatier hos stora delar av opinionen i Europa fortsätter angreppen mot Israel. Rekommenderar det här inlägget från Dick Erixon.

(Anknyter till artiklar i DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.)

Palestinska bögar, små danskar, ADHD och Gud.

Terminen börjar rulla igång så smått, och innan elevmaterialet tågar in får vi lärare ta del av fortbildning. I tre timmar får vi lyssna till en man med ADHD som förmedlar tvivelaktiga fakta på felstavade overheadbilder. Han skryter också med att han vet om att de är felstavade och har diskuterat det med en lärare! Visst kan det vara intressant att ta del av hur det kan vara att ha ADHD, både han och hans son har fått denna diagnos, och i början är det faktiskt rätt givande, men efter 45 minuter blir det bara upprepning och lite pajaseri. Men nu vet vi allt om honom och hans äktenskap. Han är kritisk till medicinering och framhåller sin son som ett gott exempel på att det går bra ändå. Sonen dricker visserligen för mycket nu som 23-åring, men har gott om flickvänner så det är nog bra ändå...

Noterar att den märkliga lag som innebär att den man som en enda gång haft sex med en annan man aldrig i hela sitt liv får lämna blod, medan den som hoppat i säng med hundratals kvinnor är välkommen. Fortfarande kommer dock bögar som inte avstår från sex under ett halvår inte att vara välkomna, och kanske är det en säkerhetsåtgärd man får leva med. Men det känns som en märklig diskriminering, ungefär som om man förutsätter att alla homosexuella lever promiskuöst, medan heterosexuella inte gör det. Men visst är det svårt att avgöra var gränsen skall gå mellan säkerhet och risk för diskriminering. (Svenska Dagbladet)

När jag nu ändå är inne på bögämnet så är det ju värt att notera att det av många vänstermänniskor så avskydda landet Israel ju faktiskt är det enda ställe i Mellanöstern där homosexuella inte trakasseras (visst finns det tossiga ortodoxa judar som protesterar mot dem, men det är inte ett allmänt förtryck). I Israel finns det lagar mot diskriminering av homosexuella, man har haft en homosexuell parlamentsledamot, man har ordnat konferenser för homosexuella araber (dit visserligen många inte kunnat åka då de flesta arabländer inte tillåter sina medborgare att besöka Israel). I armén finns flera öppet homosexuella officerare, och när den transsexuella Dana International representerade landet i Eurovisionsschlagern var det hela 80 % av de tillfrågade i en undersökning som ansåg att Dana var en värdig representant för landet.

Samtidigt döms bögar till döden både i Saudiarabien och Iran, och på Gazaremsan torteras de av Hamasanhängare, och stöts ut av sina familjer. Det påstås att flera hundra homosexuella palestinier flytt från Gaza till Israel, eftersom de känner sig tryggare där än bland sina egna landsmän.

Men den svenska vänstern fortsätter att se Israel som den stora skurken...

Inte fullt så allvarliga saker, men ändå obegripliga händer även i vårt avlånga land. Dagen berättar om en kyrka i Alunda som vägras bidrag från Östhammars kommun. Varför då? Jo, man har det diskriminerande kravet att medlemmarna skall tro på Gud! Jag förmodar att detta innebär att nykterhetsföreningar måste ta med även ickenyktra (och kanske börja med vinprovning), Arbetarkommunen måste ansluta alla nazister som vill vara med och så vidare.

Till sist så finns det nyheter även för den som är orolig för att Sverige skall konkurreras ut av andra länder. Det finns nämligen en ny marknad för oss, danska dagisbarn! I Köpenhamn är bristen på dagisplatser så stor att man överväger att köpa in sig på den svenska sidan, berättar Politiken. Detta nobbas dock av Malmö. Men varför inte sprida idén längre bort. En timme på flygplan kan väl inte vara så trist för en liten dansk, och då kan man komma till Smålands djupa skogar, vilket torde vara nog så exotiskt. Kan vi dessutom lära de små danskarna att uttala fler av de bokstäver som finns i det förvisso vackra, men ibland svårbegripliga danska tungomålet så kanske vi kan bryta den utveckling mot att danskar och svenskar börjar tala engelska med varann som brer ut sig allt mer.

Om lärarförakt och israelhat

Det är mycket nu. Om en månad börjar sommarlovet. Vårt absurda betygssystem, som snart förhoppningsvis är förpassat till historiens soptipp, medför att när eleverna äntligen får sina första betyg är det bara ett och ett halvt år till slutbetygen kommer. Och en del elever har väntat in i det sista innan de förstått att det betyg de nu kommer att få är ganska viktigt. Så nu, med en månad kvar, vaknar vissa till och vill göra allt som de missat tidigare. I en del fall är det inte eleverna, utan deras mödrar som vaknat. Bättre sent än aldrig, kan ju tyckas.

Men en annan och ännu värre ovana än att komma igång i elfte timmen och plugga har plötsligt spritt sig. I stället för att föräldrarna tar sitt ansvar för telningarnas bristande pluggande så lägger man skulden på skolan. Och vad gör man då? Jo, en liten anmälan till Skolverket är senaste flugan. Nu förnekar inte jag att det kan finnas lärare som inte sköter sina åligganden, och inte tar sitt jobb på allvar (eller kanske har funderat för mycket på vilken arbetsinsats som är rimlig med den lön man får). Men de lärare jag har sett bli anmälda hör alls inte till denna kategori. I stället handlar det om mycket engagerade pedagoger som verkligen gör sitt yttersta för att hjälpa eleverna framåt. Men ändå råkar de ut för dessa anmälningar.

Tyvärr tycks det mest handla om föräldrars frustation över att livet inte blev vad man tänkt sig, att barnen inte når upp till de krav man ställer på dem, att relationen med den senast partnern inte fungerar. Denna frustration kan man kanske kompensera med att försöka lägga skulden på någon annan. En slags folkhemsk motsvarighet till amerikanernas förkärlek för stämningar.

För att gardera oss mot detta måste vi lärare dokumentera allt vi gör. Varje samtal med elever, varje stödinsats, varje föräldrakontakt skall nedtecknas i skrift, bevaras för eftervärlden i fall en skolverksanmälan skulle ramla in när någon mamma får en ny livskris. Är det någon som blir förvånad av att färre vill bli lärare?

I Dagens Nyheter skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner om hur Göran Persson medvetet arbetat för att sänka lärarnas status. Hon påminner om hur våra arbetsgivarföreträdare försökt avskaffa begreppen lärare och undervisning. Vad hon inte nämner är ju den goda hjälp Perssons pack fick av det andra lärarfacket, det som mest kämpat för att höja statusen för dagisfröknarna och fritidspedagogerna, och möjligen lågstadielärarna i något slags överdriven jämlikhetsiver Det fack som svalde Perssons locktoner medan vi strejkade den fagra hösten 1989.

Så låt oss inte glömma sossarnas svek. Och även om vår kära nuvarande regering har sina brister, även om regeringen sitter och sjunger I natt jag drömde (det finns inga soldater mer, det finns inga gevär, och ingen känner längre till det ordet militär) och inte törs skicka någon högre uppsatt minister än den gode Leijonborg till Israels sextioårsfirande (samtidigt som Mona Sahlin törs, vilket verkligen hedrar henne!) så måste vi kämpa för att slippa få tillbaka den socialdemokratiska utbildningspolitiken, om än med vissa uppiffade inslag.

En klok kvinna, som borde sitta i regeringen, är Birgitta Ohlsson. På hennes hemsida kan man läsa ett utmärkt inlägg om staten Israel. Utan att blunda för de brister som detta land uppvisar pekar hon på de förtjänster som detta stolta lilla land uppvisar. Birgitta Ohlsson skriver:

"Men glöm aldrig att Israel är idag det enda landet i regionen där fri press får verka, medan censur, tystande av journalister och fängslande av kritiska författare är kutym i grannländerna. Israel är det enda landet i regionen där kvinnor ges möjlighet att verka fullt ut. I flera av grannländerna bagatelliseras våld mot kvinnor. Kvinnor har inte ens fått rösträtt överallt i arabvärlden och i snitt sitter det sex procent kvinnor i arabvärldens parlament.
Israel är det enda landet i regionen där homosexuella fritt kan demonstrera för sina rättigheter med stolthet på Jerusalems gator. I många av Israels grannländer är homosexualitet belagt med dödsstraff och de allra grövsta brotten mot homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter sker i Mellanöstern. Israel är det enda landet i regionen där man kan be landets allra högsta politiker att dra åt skogen utan att hamna i fängelse dagen efter. I resten av regionen är förtryck av oppositionella, oliktänkande och djärva människorättsaktivister vardag. Ofta kämpar de för friheten i den delen av världen med livet som insats.
Men framför allt och det allra viktigaste: Israel är det enda landet i regionen där medborgarna fritt kan välja vilka som ska styra deras eget land. Kungarna i Saudiarabien, diktatorerna i Syrien eller mullorna i Iran går inte att få bort på samma enkla sätt. Vill israelerna ha bort premiärminister Ehud Olmert, så är det bara att rösta bort honom i nästa val."

Av någon anledning väljer så många i Sverige för att blunda för dessa enkla fakta. Samtidigt som medierna är fyllda av kritik mot Israel så tvingas judar och andra israelvänner smyga ut i smågrupper från synagogan i Stockholm för att demonstranter utan respekt för demokratin uppträder hotfullt. Om detta framförs givetvis ingen kritik från vänsterhåll. Ett bra inlägg på den liksom Birgitta Ohlsson alltid israelvänlige Fredrick Federleys alltid läsvärda blogg finns här. Också Upsala Nya Tidning skriver om detta.

Vänstern tiger om muslimska övergrepp

Ohlyckan Ohly har visat sitt rätta tryne när han i Ekots lördagsintervju först kallar Sveriges regering för odemokratisk, och sedan kallar den högst tvivelaktige Hugo Chavez för demokratisk. Ibland kan man ju börja tro att Ohlys anhang är ett demokratiskt sinnat parti, men nu har jag definitivt tagits ur den villfarelsen. Att Chavez stödjer gerillan i Colombia, stänger tv-stationer som kritiserar honom, försöker ändra grundlagen så att han kan väljas om på livstid, förstatligar privat egendom och som kronan på verket stoppar Simpsons på tv visar ju vad som väntar oss om kommunisterna tar över även här.

Hugo Chavez är ju också god vän med förtryckarna i Iran, med vilka man framför allt har USA-hatet gemensamt. Den vänsterpartistiska riksdagskvinnan Sermin Özurkut har till exempel uttalat förståelse för den iranske presidentens krav på att Israel utplånas från kartan, Visst kritiserar Vänsterpartiet ibland avsaknaden av mänskliga rättigheter i Iran, men av någon anledning är man alltid mycket mer kritiskt mot det demokratiska Israel. Och vänstermänniskor i allmänhet är inte särdeles benägna att kritisera muslimska stater. Den som gör det blir i allmänhet beskylld för att vara islamofob.

En som lyckas med konststycket att både vara kommunist och islamkritisk är den i England bosatta Maryam Namazie som häromdagen besökte Borås. Hon säger klokt nog: – I västvärlden är vi ofta rädda att bli kallade för rasister om vi kritiserar islam. Men det är inte det minsta rasistiskt att ifrågasätta och kritisera en religion eller ett sätt att styra ett land. Rasism är att kritisera ett folk, och det är något annat.

Namazie är en av de modiga människor som grundat organisationen Ex-muslims i Storbritannien. Att lämna islam är ju samma sak som att utsätta sig för en dödsdom från företrädare för denna religion, så det krävs en hel del civilkurage för att ta steget.

Det är den här skillnaden som tycks vara så svår att förstå för många i Sverige. Även svenska kyrkan undviker att framhålla skillnaderna, och vill i stället betona likheterna mellan kristendom och islam. Visst finns det många likheter, men genom att misstänkliggöra all islamkritik når man ingenstans.

Jag påstår inte att händelser som denna fullständigt vidriga med den åttaåriga flickan som tvingats in i ett äktenskap i och för sig kan tillskrivas Islam som religion, men i ett muslimskt land där man lärt sig att inte ifrågasätta auktoriteter kan sådant ske. Förvisso har 61 ledamöter av det yemenitiska parlamentet velat få en lagändring till stånd, men det är bara en liten minoritet.

Och i Iran jagar polisen kvinnor som inte klär sig nog heltäckande. Samtidigt finns på Ung Vänsters hemsida denna förteckning över Israels brott mot palestinierna. Här finns inga nyanser, israelerna är skurkar och palestinierna offer. Försök hitta något kritiskt om någon muslimskt land hos Ung Vänster!

Om Israel och Rödeby - problemet är detsamma.

Det är inte så lätt att röra upp känslor med politiska diskussioner i lärarrum och andra fikarum. Visst kan man ibland få höra engagerade diskussioner om huruvida det är ett större problem med skattefusk eller fusk med sjukpenning, och ibland kan väl Björklunds uttalanden om skolan provocera en och annan överlevande sextioåtta att slänga ur sig någonting upprört. Men riktigt upprörda känslor blir det först när Israel-Palestinakonflikten kommer på tal. Då kan vanligen stillsamma gamla biologilärare förvandlas till exalterade fanatiker, och diskussionerna blir ofta hätska men sällan konstruktiva.

Detta gäller även i bloggosfären, denna nutida förlängning av fikarummen. För att slippa omedelbara mothugg, och förhoppningsvis nå en större publik än den upprörde biologen och en och annan förskräckt vikarie kan man ta med sig sin kopp med tvivelaktigt automatkaffe och logga in på en dator. Och alldeles oavsett vilken sida man stödjer i konflikten så är det ju otvivelaktigt fruktansvärt att oskyldiga offer skördas, oavsett om det är israeliska eller palestinska barn och ungdomar.

Men mina sympatier i konflikten ligger ändå hos israelerna. Detta ger dem dock inte rätten att begå vilka övergrepp som helst, men jag tycker ändå man måste försöka se bakgrunden. Jag skulle vilja dra parallellen till en plats närmare oss, nämligen det ökända Rödeby. Som jag tidigare skrivit kan man aldrig acceptera att någon skjuter ihjäl tonåringar, oavsett vilka hemskheter dessa har utfört. Men man måste försöka förstå. Att ständigt få sitt liv förstört av mopedligister, att få sin egendom vandaliserad, sina barn mobbade, att utsättas för dagliga kränkningar och övergrepp leder till att man till sist går över gränsen. Reaktionen när man försökt sig på allt annat utan att lyckas kan bli att man går för långt. En vacker dag tar man fram geväret och skjuter.

Det är ju samma sak som händer i Israel. När samhällen med fredliga invånare dag efter dag utsätts för beskjutning, när man i åratal har fått vänja sig vid bombdåd och terrorattacker, när man omges av länder som kränker en genom att nedvärdera och smutskasta ens land blir det till sist för mycket. När en stor del av världen, liksom polisen i Rödeby, väljer att blunda för fiendens övergrepp och lämnar en åt ens öde kan man komma att gå för långt.

Men finns det då inte moderata krafter i Israel som borde kunna bromsa och stoppa de värsta övergreppen. Jo, men problemet är att fienden väljer att inte se dessa. Alla israeler dras över en kam. När fredligt sinnade israeler som författarna Amos Oz, David Grossman och AB Yehoshsua som alla tillhör den israeliska fredsrörelsen inbjuds till den internationella bokmässan i Turin bojkottas den av ett antal arabiska intellektuella med Tariq Ramadan i spetsen, skriver Jackie Jakubowski i dagens DN Kultur (dock inte på nätet).

Så visst kan man kritisera Israel och de övergrepp detta land begår. Men man skall ändå komma ihåg att det också finns många israeler som gör detta, och det är tillåtet att göra det i demokratin Israel. Det finns ju också många palestinier som kritiserar de palestinska illdåden, men Hamas är inte speciellt benäget att lyssna på dessa kritiker. Dessa går i stället ofta ett obehagligt öde till mötes. Och de som kritiserar regimer i de allra flesta muslimska länder riskerar, om inte livet, så i alla fall sin frihet och sitt arbete.

Från Tokarp till tokfeminist?

För en tid sedan hade jag tillfälle att gå och lyssna på en av folkpartiets mest färgstarka politiker, Birgitta Ohlsson. När man nämner hennes namn för folk får man mycket varierande kommentarer. "Hon är enormt engagerad för kvinnor i hela världen.", "Hon borde bli utrikesminister i stället för Bildt.", "Hon är en fanatisk feminist" eller "Hon är snyggast i riksdagen!" Och visst ligger det en hel del i dessa kommentarer. Själv har jag alltid varit lite skeptisk till hennes utspel på hemmaplan, som krav på att föräldraledigheten skall delas lika, ett krav som jag inte kan få att gå ihop med min liberala hållning. För mig är det naturligt att människor själva skall få välja hur de lever sina liv, och inte tvingas dansa efter olika politikers pipor. Det har över huvud taget varit så att när Birgitta Ohlsson uttalat sig om inrikespolitiken har jag varit tveksam, medan i utrikesfrågor har hon alltid mitt stöd.

Det är till exempel få svenska politiker som så öppet stöder Israel, och utan att tveka framhåller Israel som den demokrati det är, omgivet av odemokratiska länder. Medan svenska vänsterfeminister har väldigt lätt för att acceptera muslimskt kvinnoförtryck är Ohlsson konsekvent i sin feminism. Hon drar sig inte för att säga vad hon tycker även om det kan uppfattas som "islam-fientligt" ibland.
Hon skriver:
Människorna som i dag kämpar för frihet i resten av Mellan Östern vill inte ha några smulor från vårt bord. De vill ha samma meny av friheter som finns i Israel. Det finns endast ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare. Det heter demokrati.

Och hennes kritik av diktaturer tar inte hänsyn till affärsintressen och dylikt, något som dessvärre präglar vår regerings politik. I den aktuella frågan om bojkott eller inte av OS i Kina föreslår Birgitta Ohlsson att vi visserligen skall delta, men välja att bära en vit armbindel. Vitt är nämligen den kinesiska sorgefärgen, och vi skulle då påminna om offren för den kommunistiska diktaturen. Dessa tankar och många andra kloka därtill finner man på hennes hemsida Birgitta.nu

Givetvis stödjer hon också Kosovos självständighet, och skriver på sin hemsida och gratulerar dem till deras nyvunna frihet. Personligen säger jag som Per T Ohlsson i det ständigt lysande radioprogrammet Godmorgon Världen: "Om Putin är emot Kosovos självständighet så är jag för."

Att lyssna på Birgitta Ohlssons föredrag under rubriken "Kvinna i världen - pest eller kolera" var inte behagligt. Bilderna hon visade var ofta mycket hemska, och det var omöjligt att inte bli illa berörd. Hon visade bilder från flyktingläger i Darfur där barnen på bilderna inte levde tio minuter efter att bilderna tagits. Och barnen var naturligtvis flickor. Den mat som fanns gavs till pojkar i första hand. Men hon visar även obehagliga bilder på misshandlade kvinnor i vårt eget land. Hon berättar om hur man i många länder inte kan förstå vad hon menar när hon talar om våldtäkt inom äktenskapet. Ett sådant begrepp kan ju inte existera eftersom mannen givetvis har rättigheten att ha sex med sin hustru närhelst han behagar. Och det handlar inte nödvändigtvis om exotiska länder. I Finland kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet inte förrän 1994 enligt Birgitta Ohlsson.

Ju mer man hör om Bildts märkliga uttalanden, desto mer börjar jag tro att Birgitta Ohlsson skulle vara en bättre utrikesminister. Att sedan en del tycker att ett skäl att ha henne som utrikesminister vore att få bort henne från inrikespolitiken är ju värt att tänka över, men faktum är att jag tror att hon alltid skulle vara en konsekvent förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter.

Hur var det då med biten om hennes eventuella skönhet? Får man ens föra sådant på tal när man talar om en feministisk politiker? Är inte det ett tecken på mansgrisig gubbsjuka? Ja, frågan är känslig. Men faktum är att under sitt föredrag nämner hon ett flertal gånger Bengt Westerbergs fysiska företräden. Så då må väl vi män få kommentera Birgittas attraktiva yttre också?

Men vad var det där Tokarp då, frågar sig nu den uppmärksamme läsaren. Jo, det är en by utanför Linköping där den lilla Birgitta tog sina första stapplande liberala steg som valsedelsutdelare innan hon var torr bakom öronen. Och säkert kunde hon redan då charma till sig en och annan röst.

Gör Birgitta Ohlsson till utrikesminister!

Birgitta Ohlsson är en spännande politiker. Till skillnad från många andra har hon en stark egen profil, och törs alltid säga vad hon tycker. Vi har sett alldeles för många exempel på personer som blir ministrar eller får andra positioner bara för att de är unga kvinnor, inte för att de har så värst många andra meriter. Speciellt Göran Persson var ju bra på att hitta kvinnor som fick positioner utan att sedan märkas speciellt mycket. En sådan kvinna är inte Birgitta Ohlsson. I dagens Svenska Dagbladet finns en intressant intervju med henne.

Jag håller absolut inte med om allt som Birgitta Ohlsson tycker. Men hon tycker mycket och ligger inte på latsidan. Hennes åsikter om minkfarmer och kungahuset (även om jag är för bådadera) kanske inte berör mig speciellt mycket, men värre är det med föräldraförsäkringen. Birgitta Ohlsson är annars en klok och konsekvent liberal. Hon tar avstånd från konservativa uttalanden om att homosexuella inte skall få gifta sig från Fälldin och hans likasinnade, och det är givetvis klok liberal politik. För en liberal så är det självklart att människor själva skall få bestämma över sitt liv. Den som vill gifta sig med en man bör få det oavsett om han är man själv eller inte. För övrigt har magistern noterat att Jämo Claes Borgström, en man som jag annars sällan håller med har skrivit en klok och tänkvärd kommentar kring Fälldinklanens tokigheter.

Men varför tar liberalismen slut när det gäller att tillåta människor att avgöra vem som skall ta ut föräldraledigheten? Jag tror säkert att det är bra för många människor att dela dagarna lika, men det finns andra som av olika skäl inte vill göra det. För en liberal borde det vara självklart att var och en själv skall få avgöra denna fråga. Det skulle kunna vara ett problem i ett samhälle där inte jämställdheten har nått så långt som i Sverige, men här är det ju ingen som höjer på ögonbrynen åt att pappor tar ledigt för att vara hemma med sina barn. Här hamnar den annars så kloka Birgitta Ohlsson i det tokfeministiska lägret. För mig som gärna skulle vilja kalla mig feminist, eftersom det för mig är självklart att kvinnor och män har samma värde, bör ha samma möjligheter och även ges utrymme att betona såväl "manliga" som "kvinnliga" sidor av sin personlighet är det helt oacceptabelt att försöka tvinga på andra människor ett visst sätt att leva. Den kvinna som vill lägga sin kraft och energi på att vara en god mor, ta hand om sin familj och avstå från karriär måste ha lika stor rätt att göra detta som den som vill bli VD för ett börsbolag. Det är detta som är feminism för mig, och jag blir lika orolig varje gång fundamentalistfeministerna gör sina utspel, speciellt när det rör sig om folkpartister.

Men det är i utrikespolitiken som Birgitta Ohlsson visar sina framfötter. Tyvärr är utrikespolitik ett område som inte riktigt betonats av fp. Här finns annars en lucka att fylla. Moderaterna gör visserligen ofta kloka uttalanden, men på något sätt känns det som att de är beredda att sälja ut mänskliga rättigheter för att få handelsavtal. Att Carl Bildt förutom sina smått tvivelaktiga affärer i Ryssland och Afrika också är lite väl Palestinavänlig gör inte saken bättre. Och på vänsterkanten är det givetvis ännu värre. Här offras gladeligen allt vad feminism heter för att inte framstå som islamkritiska, och krav på mänskliga rättigheter uppfattas som inblandning i andra länders inre angelägenheter.

Birgitta Ohlsson är inte sådan. Det gladde mig mycket att hon nämnde Israel som ett av sina favoritländer i intervjun, och att hon framhöll att det är mellanösterns enda demokrati. Den som går in på Birgitta Ohlssons hemsida kan där läsa hennes kloka uttalanden om Vietnam, Taiwan, Israel m. fl. länder. Jag tror att om Birgitta Ohlsson skulle bli utrikesminister så skulle vi ha en politiker med integritet, en politiker som aldrig skulle kompromissa om mänskliga rättigheter och frihetsfrågor. Dessutom skulle hon våga sticka ut hakan, ge Sverige en aktiv roll i världen och givetvis även försvara kvinnornas situation där den verkligen är dålig, nämligen i muslimska och andra strängt religiösa länder. För när allt kommer omkring, vad är det svenska kvinnoförtrycket jämfört med kvinnornas situation i Iran, Saudi-Arabien, eller i det totala abortförbudets Chile och Nicaragua?

Köp israeliska varor!

Varför denna märkliga uppmaning kanske läsaren frågar sig. Är Israel verkligen jordens bästa land, värt att stödja till varje pris? Har inte Israel också gjort sig skyldigt till övergrepp mot palestinier och andra araber?

Svaret är att Israel visserligen är ett land med många brister och tillkortakommanden, men det är ändå en fungerande demokrati, omgivet av betydligt mindre demokratiska regimer. Förutom att det är en demokrati så är landet mycket framstående på många områden, inte minst forskning och teknologi. Delvis är detta en följd av att man alltid varit hotat av sina grannländer, delvis av den judiska tron som betonar utbildningens betydelse. Inom judendomen uppmanas också till kritiskt ifrågasättande och diskussion på ett helt annat sätt än den blinda lydnad till Allah som muslimerna praktiserar. Denna betoning av den egna tankeverksamheten är en del av hemligheten bakom judarnas framgångar inom vetenskapen.

Men varför skall vi då handla israeliskt? Jo, just för att en del uppmanar oss att inte göra det. Bland dessa förvirrade själar så fanns vår (tack och lov) avgångne ärkebiskop, den trogne socialisten K.G. Hammar. Samtidigt som människor avrättas och yttrandefriheten är kraftigt inskränkt i det land som de flesta av våra billiga varor kommer ifrån, nämligen Kina. Men vem kräver att man skall bojkotta kinesiska varor? Även andra länder som spärrar in oliktänkande, kränker människors rättigheter och förtrycker minoritetsgrupper finns bland dem vi handlar med utan att någon protesterar. Men Israel, ett land omgivet av länder som vill se israelerna jagade ut i havet skall vi bojkotta. I England har det nu gått så långt att både ett fackförbund för universitets- och collegelärare och ett journalistförbund har krävt bojkott av Israel. Det är ju också speciellt upprörande att det handlar både om journalister, personer som borde kunna stå för en neutral nyhetsförmedling, och som dessutom har stor inverkan på andra människors åsikter, och om universitetslärare, ett yrke som borde vara en garant för ett fritt tanke- och åsiktsutbyte i kunskapens tjänst.

Så fort jag ser en israelisk vara i affären, något som främst händer vid frukt- och grönsaksdisken så köper jag den. Jag ser det som en akt av solidaritet med ett folk som genomlidit mycket och som har en stor opinion emot sig. En opinion som består dels av vänsterkrafter som av någon outgrundlig anledning solidariserat sig med militanta muslimer som vill se kvinnor beslöjade och berövade alla sina rättigheter. Men vänstern har sällskap i israelhatarlägret av nynazister som visserligen sällan älskar muslimer, men som fått upp ögonen för att många muslimer vågar tala öppet om sitt hat mot judar, och att man i muslimska länder ofta förnekar Förintelsen.

Denna oheliga israelhatarallians skulle kanske inte oroa så mycket om det rörde sig om marginella extremistgrupper, men man har fått ett allt större genomslag bland vanligt folk. Genom att media i Sverige ofta domineras av journalister med vänsteråsikter framhålls oftast Israels negativa sidor, och man använder ett språkbruk där det kallas mord när Israel dödar palestinier, men dödanden när det är israeler som är offer. Fler exempel på detta på den utmärkta bloggen TT-kritik.

För den som fortfarande tror att det är israelerna som är skurkarna så föreslår jag en titt på det här klippet från palestinsk tv där barnen till en mor som sprängt sig själv i luften tillsammans med fyra israeler intervjuas. Detta är den uppfostran som ges till de palestinska barnen. Man kanske kan förstå att man bygger en mur när man har sådana grannar.