Trivsamt trendängslighetsbefriad trygghetsresa

Det värmländska köket präglas av stor variation.

Här firades det excesser i spaghetti på burk.

Genom denna dörr gick jag ut 1986 med Lgr 80 tätt tryckt till mitt bröst.

En grå fredagmorgon i oktober. Jag vandrar längs gatorna i den värmländska  residensstaden. Min vandring tar mig så småningom ner till den bostad där jag tillbringade mina studieår. En trävilla på vars övervåning en äldre dam bodde, och en nedervåning som jag delade med en smålänning som livnärde sig nästan uteslutande på spaghetti med tomatsås från konservburkar. Jag funderar ibland på hur (om) han överlevt att denna delikatess tycks ha försvunnit från butikshyllorna. Fast den kanske finns kvar i småländska lanthandlar, där de äktsmåländska handlarna i syfte att få mängdrabatt köpt upp sig på gigantiska lager konservburkar.  



 
Nåväl, jag styrde nu mina steg mot trävillan, och förväntade mig att den blivit köpt och lyxrenoverad av någon lokal tandläkare eller plastikkirurg, med äppelträden nersågade och ersatta med trebilsgarage, swimmingpool och en gigantisk altan fylld med webergrillar och årets modeller av lyxträdgårdsmöbler.

Stadens äldsta pizzeria kändes ganska gammal redan på åttiotalet.



 Men i Karlstad står tiden ju oftare stilla än i andra landsändar. Så även här. Faktum är att huset såg exakt ut som den försommardag 1986 då jag tog min kära Lgr 80 i handen och gick iväg utan att vända mig om. Här syntes inga spår av någon renovering, men inte heller verkade tidens tand ha nött på huset. Samma namn står kvar på brevlådan, och den dam jag då uppfattade som äldre tycks leva kvar på övervåningen. Kanske är även hon fången i en tidsbubbla där ingenting åldras utan lever kvar i åttiotalet.

Typiskt karlstadskt näringsställe

Det är inte bara villor som ser ut som inte en dag har förflutit mellan 1986 och 2011. Faktum är att flertalet av stadens restauranger också ser ut som då. I Stockholm har ju de flesta restauranger genomgått ett antal renoveringar, konceptbyten där varenda pryl ersatts av nya ungefär vart femte år. De karlstadska näringsställena tycks däremot som hämtade ur en annan tid, en tid som inte nödvändigtvis måste vara åttiotal eftersom de ofta inte var nystajlade då heller. Det är platser där personer som Juholt skulle trivas, där man kan sitta och tro att det är 1985, Palme är statsminister, Domus heter Domus, och privata apotek inte ens finns i borgarnas vildaste fantasi. En tid när Aftonbladet aldrig skulle haft fräckheten att dra fram sossepamparnas excesser i dagsljuset. En tid när vem som helst skulle ha skrattat ihjäl sig om moderaterna kallat sig för arbetarparti.






Exotiskt inslag från tiden innan Sverige koloniserat Thailand.



Men missförstå mig nu inte. Jag tycker också att det är rätt skönt att man inte till varje pris måste förnya sig hela tiden. Lika vansinnigt som att villaägare river ut sina helt funktionsdugliga (och näst intill oanvända) lyxkök med jämna mellanrum för att man sett att de börjar bli omoderna, lika trist är det att restauranger alltid måste lägga sin energi på att skapa nya koncept i stället för att göra god mat till rimliga priser. Även om jag inte känner någon nostalgi efter det gamla DDR-Sverige så kan jag uppskatta dessa minnesmärken över en svunnen tid.




 



Lyxkrog dit vi studenter inte vågade oss. Snygg sjuttiotalslogga.

 När jag kommer hem letar jag fram det glas jag en gång stal i någon slags ungdomlig protest mot den dåliga servicen på det då nyöppnade Cafe Artist. Jovisst, det är exakt samma logga som än idag pryder dess markiser. Det är nästan så jag ångrar min stöld och skulle vilja återbörda glaset som en gest av uppskattning över att man vågar stå över trender och ängsligt modernitetstänkande. Fast det gör jag inte. Utan att bry mig om Spendrupsloggan på andra sidan häller jag upp en Sigtuna Red Ale och funderar över varför det inte finns några mikrobryggerier i Värmland.

Stulet glas från 1986.

Samma ställe 2011.










 





Excentrisk marockokock tar inga norska kränkningar!




Stranden i Sidi Kaouki

  Efter en behaglig dag med biltur till den nästan öde stranden i Sidi Kaouki med byggnaden ovan som lär vara ett mausoleum för någon avliden halvkändis från trakten börjar det kurra i våra magar. Vi stannar till vid en lanthandel, men hittar inget som lockar. Lyckligtvis hägrar en reservation på Essaouiras mest hyllade restaurang.







Lokalbefolkningen tar turistinvasionen med ro

 
En av de saker som återkom i flera artiklar om Essaouira var nämligen restaurangen Elizir. Ett mycket stort antal recensenter på Tripadvisor hade gett restaurangen en femma, och ett besök på restaurangens hemsida gjorde oss ännu mer nyfikna på detta udda näringsställe. Inredningen med sin blandning av vintageprylar från sextiotal och sjuttiotal med marockanska inslag, de lyriska recensionerna av såväl mat som miljö gjorde att vi tänkte att vi måste äta där. Eftersom många skrev att det var svårt att få bord ringde vi och bokade hemifrån och fick då frågan om vi hade små barn. När vi sa att de yngsta var 17 fick vi svaret att det gick bra. Och visst kan det vara skönt att slippa dräglande och odrägliga småttingar när man vill koppla av vid middagsbordet.

Så fulla av förväntningar gick vi uppför trapporna och visst är lokalerna spännande.  Det stora bordet fyllt med travar av LP-skivor är ju inget som brukar finnas på vanliga matställen. Vi hoppar över förrätterna eftersom vi får en rejäl portion med diverse delikata röror, men när huvudrätterna kommer in är det en fröjd både för ögat och för smaklökarna.




Men efter vår hemkomst läser vi ånyo på Tripadvisor. Någon fyra och ett antal nya femmor har dykt upp, men också två ettor! Det är två norska besökare som skrivit varsin recension om ett mindre lyckat besök hos denne excentriske och temperamentsfulle marockanska "arga kocken". Dessa intet ont anande norrbaggar har nämligen fått den på restauranger så vanliga (men ofta betraktad lika lite som en fråga som när en ytlig bekant frågar hur man mår och man trots ångest, nageltrång och ledvärk svarar "Det är bara bra!") frågan om hur maten smakade.



När svaret på frågan blev "Det var da ikke veldig bra" blev krögarens reaktion att norrmännen gavs lite tid för att dricka upp vinet (för övrigt är husets vin, Domaine de Sahari reserve, ett mycket bra exempel på den utsökta marockanska vinmakarkonsten som den sorgligt dominerande religionen gör sitt bästa för att kväsa) , men sedan kördes de på porten utan att få en chans att prova huvudrätten. Personer som inte har vett att uppskatta denna högtstående kokkonst har inget där att göra! En snopen upplevelse (fast kan verkligen norrmän avgöra vad god mat är? (kjøttkaker, fiskeboller?).

För den som kan franska, eller den som bara vill se ägaren (som ger ett ytterst fredligt intryck så länge han inte möter kritik) och hans spännande restaurang kommer här en liten youtubefilm.

Farao med discokula botar andlig nöd i Nagorno-Karabach

Allting har förmodligen en anledning. Vilken anledningen är bakom de styrandes i Stepanakert beslut att kanta paradtrappan upp mot den fula sovjetbyggnad som inrymmer presidentpalatset med skyltdockeliknande figurer med lampskärmar som huvudbonader övergår en enkel högstadiepedagogs fattningsförmåga. Men det känns rätt coolt och galet och passande i detta lite absurda land.

Lite mer tragiskt är det att besöka Stepanakerts grannstad Shushi. Det var härifrån höjderna som Stepanakert utsattes för beskjutning under kriget. I staden bodde ganska många azerer som nu flytt och lämnat sina övergivna hus efter sig. Här finns bland annat en moské som nu är tömd på innehåll, men vars väggar står intakta. Annars präglas staden av ett lummigt slummer, med ett och annat skyltat men knappt påbörjat nybyggnadsprojekt. Gröna växter tar över, men här och där hamras det bakom höga staket. På ena sidan gatan ett förfallet hyreshus som är bebott, på den andra ett utblåst skelett av ett en gång identiskt hus.

Vi hamnar i en kyrka, som visar sig vara landets paradkyrka. Pinsamt nog i detta kristna land finns det ingen kyrka i huvudstaden, men här tronar en skinande vit kyrkobyggnad över staden. I kyrkan träffar vi något så ovanligt som turister! Det är armenier från USA som vill visa oss kyrkans källare där man kan ställa sig mitt i rummet och be varvid någon kombination av arkitektur och förmodade gudomliga ingripanden förvandlar ens röst till en förstärkt variant. Först ställer sig exilarmenierna där och ber Fader vår på armenska, sedan deras amerikaniserade bredbakade barn som bräker på amerikanska.

Därefter är det vår tur och jag finner plötsligt att jag inte kan erinra mig hela texten på något av mig känt språk. Dock fungerar den gudomliga förstärkningen i alla fall, så Gud (gud? Gudrun?) tycks förlåta mig min ignorans.

Denna andliga prövning gör att kroppen gör sig påmind. Vi konstaterar snabbt att Shushis krogliv lämnar en del övrigt att önska. Visserligen finns här ett fräscht hotell med restaurangskylt, men när vi frågar om det går att äta blir personalen lätt förvirrad. Till sist kommer man fram till att det nog är möjligt, men att de då måste gå ut och handla först så det kan ta lite tid. Vi beslutar oss att i stället äntra en taxi tillbaka till huvudstaden. Där finns nämligen något så oemotståndligt som en egyptisk restaurang vars entré pryds av ett gigantiskt sfinxhuvud omgivet av neonfyllda plastpalmer.

Nu är ju inte Nagorno-Karabach ett ställe där man lätt blir förvånad över absurditeter, men restaurang Sphinx får oss att höja på ögonbrynen. Vi stiger ner i den egyptiska källaren med dess plastkitschiga egyptiska artefakter och undrar om restaurangen verkligen är öppen. Antalet gäster är nämligen lika stort som antalet isbjörnar som simmar i Nilen. Men vi låter oss inte avskräckas utan slår oss ner under en faraonsk discokula och har snart fått in en flaska lokalt mousserande vin som snabbt förhöjer stämningen. Menyn har väldigt lite med Egypten att göra (fast å andra sidan är ju det egyptiska kökets främsta merit att alla turister blir magsjuka så jag föredrar nog armensk mat) utan ser ut ungefär som på de flesta andra ställen i Kaukasus, men vi avnjuter en utmärkt måltid med den obligatoriska konjaken som avslutning och lullar glada ut i den karabachiska natten.

Zelmani och Halapi på Katalin och Wot på Messob

Ute rullar ett godståg sakta förbi in i den uppländska vinternatten. Jag står med en arm om min kvinna och en plastmugg med närproducerad ekologisk Slottskällan Pale Ale i min andra hand. På scenen några meter framför finns tre skäggiga män samt gitarristen Lars Halapi och så Sophie Zelmani. En artist som inte ser ut som en artist utan mer som någon som jobbar på Försäkringskassan i Flen, klädd i kläder som ser ut vara köpta på rea på Lindex och med en fruktansvärt missklädsam keps som påminner om den kinesiska kulturrevolutionen på huvudet. Hon har inte mycket till utstrålning, hon verkar också väldigt blyg, men röst det har hon. Hon sjunger nästan viskande, och det är vackert och stämningsfullt.

Men efter ett tag börjar låtarna kännas lite enformiga, och texterna går aldrig riktigt fram. Som vanligt tycker jag att det är synd när man inte sjunger på sitt eget språk utan på den slitna engelskan, som alltför många andra. Jag tror att hon skulle kunna vara mycket mer uttrycksfull om hon åtminstone ibland sjöng på svenska. Och tänk om någon låt fick lite fart och grep tag i publiken som så artigt men kanske lite oengagerat applåderar efter varje låt.

Men Halapi och de skäggiga är riktigt duktiga, och det är de som ibland lyfter konserten genom att riva loss med lite mer fart i låtarna mellan sångpartierna. Jag tror att konsertlokalen, Katalin, belägen i det gamla godsmagasinet ett stenkast från Uppsala central är en idealisk plats för en konsert som denna. Skulle man ha suttit i en teaterfåtölj hade den här konserten nog blivit lite sömnigare. Nu står man tätt tillsammans, några meter från artisterna i den mysiga lokalen, och det blir mycket lättare att leva sig in, att bli en del av musiken. När man ser godståget rulla förbi utan att det hörs över musiken, när man känner den delikata ölen rinna ner i strupen, och känner sin kvinnas kroppsvärme samtidigt som musiken fyller lokalen sprider sig en känsla av värme och njutning och det är en härlig avslutning på en vanlig torsdag i mars.

Före konserten har vi intagit mycket god och billig etiopisk mat på krogen Messob på andra sidan Fyrisån, som ännu täcks av is medan pölarna brer ut sig mellan isfläckarna på gatorna. Varken pölarna eller isfläckarna skrämmer dock bort Uppsalas tusentals cyklister som finns överallt, och som dyker upp bakom dig när du minst anar det. Messob har förutom den goda maten, den mycket trevliga personalen och den extremt rena och fräscha toaletten ett kul urval av afrikansk öl från Marocko, Uganda, Tanzania, Namibia och Etiopien. Vi äter en Lamm Wot med berberisås som är ganska kryddstark, men injerabrödet gör att det inte blir för hett. Smakrikt och spännande!

Några andra som recenserat Sophie Zelmanis konserter är:
Upsala Nya Tidning,
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Göteborgsposten
Expressen
Dagens Nyheter
Gixbit

Dugges och snö i stället för duggregn och tö

På senare tid har magistern två gånger hamnat i staden Göteborg. En stad som jag visserligen besökt ganska många gånger, men oftast på korta visiter och som jag aldrig riktigt fått kläm på. Jag har minnen av några nätter på Hotell Riverton där fönstren var så smutsiga att man knappt såg den vackra utsikten över fjärrvärmeverket. Av någon anledning blir jag lite skeptisk när man i en stad placerar ett fjärrvärmeverk nästan mitt i staden (fast staden Huy i Belgien tar priset. Där har man ett kärnkraftverk mitt i staden. Och det är inte ens ett speciellt vackert kärnkraftverk (nu höll jag på att glömma att vi folkpartister numera älskar kärnkraftverk. (och frågan är om inte Sverige vann ändå genom att placera ett kärnkraftverk synligt från ett kärnkraftsfientligt grannlands huvudstad). )

Jag minns shoppingturer med buss från Uddevalla där vi brukade besöka vänner när jag fortfarande var ung inte bara i själen, turer då det oftast regnade så mycket att vi inte vågade oss längre än till Nordstan, eller Femman som det kallas. Ett gigantiskt, otroligt fult köpcenter som också ligger mitt i stan där alla de obligatoriska kedjorna har sina klonade butiker som ser likadana ut som i alla andra städer.

Jag minns en kongress för Östeuropeiska Solidaritetskommitten, den organisation bestående av blandade exilösteuropeer, mer eller mindre bisarra svenska stödtrupper och allehanda vilsna existenser som visserligen till sist säkerligen bidrog till Sovjetväldets fall, men som väl kanske borde återuppta sin verksamhet snart igen. Av kongressen minns jag mest att vi drog runt mellan diverse adresser där ölburkarna tömdes medan kampviljan tilltog.

Annars är det bilder av Beyron i ottan, militanta vänsteraktivister, brinnande bilar i Bergsjön och på Hisingen, och så alla dessa spårvagnar som är ack så vackra, så smidiga, men ofta hopplöst långsamma, smutsiga, och nu senast, svinkalla.

Men nu var jag alltså i Göteborg två gånger med bara åtta dagars mellanrum. Vinter i Göteborg associerar jag med duggregn och dimma, men nu är det sol och snö, vackert och friskt. Orsakerna till mina besök i staden skall jag återkomma till vid senare tillfälle. Låt oss nu bara konstatera att jag var där. Första gången medförde jag min livskamrat, andra gånger bara min resväska. Ändå var båda visiterna i glädjens tecken.


Till glädje hör givetvis öl. Noggrann research gjordes för att finna de adresser där öl kunde intagas med bibehållen värdighet. Första gången, i ett riktigt vintrigt Göteborg hamnade vi på Andra Långgatan. För den som inte känner Göteborg kan jag berätta att Andra Långgatan är en gata som inte skulle kunna ligga i Stockholm. Det är en gata som bär ett arv från den tid när hamnen myllrade av sjömän med längtan efter sprit och kvinnokön.




Här ligger porrbutiker, inte alls den diskreta typ som är vanliga i huvudstaden utan fräckt utmanande och väl synliga, som i den riktiga världen, i Hamburg, Amsterdam eller Köpenhamn. Här ligger en del butiker och krogar där tiden tycks stå still, men också sådana som är trendigt eko-rättvisemärkta på ett så där ganska sympatiskt lite vänster-chict sätt som man förvisso också kan hitta nära Nytorget i Stockholm.

Och har ligger en av de främsta adresserna för ölvänner, nämligen The Rover. Stället ser inte så mycket ut för världen när man tittar in, och hungriga som vi var tänker vi först att vi tar väl en öl här och går vidare för att hitta en restaurang. Men när vi kommit in i värmen och fått ett bord i den trots allt ganska trivsamma krogen bestämmer vi oss för att äta här. Och även om ölurvalet är bra, men för den som är bortskämd med Monks Café i huvudstaden (där man dock får svår ångest av att tvingas välja bland alla godsaker) är det inte det som är det mest imponerande. Nej, det är faktiskt maten. Min kära äter en hamburgare som enligt henne var den näst godaste hon någonsin ätit, och själv får jag en Hjortgryta med rostade rotfrukter som är så god att jag nästan skulle kunna åka tillbaka till Göteborg för att få smaka den igen. Personalen är trevlig på ett sådär sympatiskt sätt som gör att man känner sig välkommen. Jag provar den lokala brygden Dugges celebration som är god, men inte mer än så. Avslutar med ett säkert kort, en Kwak som serveras i det äkta Kwakglaset.

Vid mitt nästa besök i staden är jag ensam. Att gå ensam på restaurang är väl egentligen ingen höjdare, men äta måste man och nyfikenheten över vad staden har att bjuda är större än obehagskänslan. Jag letar reda på den andra öladressen, Tre små rum på Kristinelundsgatan 4. Det kunde lika gärna varit en annan världsdel. Här är husen vackra, allting är stilfullt, ingen sjöman på permission skulle trivas på denna gata. Nedför en trappa vandrar jag och hamnar i en källarlokal. Bakom disken står en iranier i vaxad mustasch och hatt. Det är inte så vanligt att se iranier i vaxad mustasch och hatt bakom bardiskar, och mina tankar går till Freddie Mercury som visserligen var iranier men sällan bar hatt och hade en helt annan typ av mustasch. (Detta blev ett märkligt sidospår, och dessutom före första ölen).

När man kommer in i lokalen ser man glasmontrar, ungefär som på Systembolaget före självbetjäningstiden. Efter tio minuters valångest lyckas jag välja ut en belgisk butelj som jag ännu ej smakat. Men när iraniern (som tycks heta Reza) letar efter den tycks den vara slut, förutom det ej kylda exemplar som fanns i glasskåpet. Alltså måste jag påbörja valprocessen en gång till, och finner till sist en butelj vid namn Keizersberg från bryggeriet Van Steenberge i en ort med det poetiska namnet Ertvelde (vilket torde betyda Ärtfältet), ett bryggeri mest känt för det märkliga bananölet Mongozo. Keizersberg visar sig dock vara ett fullt godkänt typiskt belgiskt öl, men inte någon mer spännande bekantskap.

Jag studerar matsedeln och beställer en persisk gryta vilket ju låter rätt spännande. Jag tänker mig också att Reza kanske tinar upp lite grann när jag visar intresse för hans hemlands kostvanor. Så är dock inte fallet, den enda kommentar jag får är:
- Vi serverar inte mat vid bardisken.
Detta är nu inget stort problem då jag kan dra mig tillbaka till ett annat av de små rummen, ett mysigt matt-på-vägginrett rum med kulörta lyktor i taket. Med hjälp av stearinljus och läsglasögon börjar jag dock läsa min medhavda bok som har den lagom coola titeln "Sex, droger och Kalaspuffar" så att det skall framstå att jag inte är en patetisk nörd som måste sitta ensam och dricka öl i Göteborgs lyxkvarter, utan i stället en intellektuell världsvan livsnjutare på turné.

När maten kommer kan jag inte låta bli att jämföra den med Hjortgrytan på The Rover. Det är som att jämföra äpplen och päron, skulle jag ha skrivit om jag inte just läst hur Chuck Klosterman (han med kalaspuffarna) förklarat hur dumt det är att använda detta uttryck. Äpplen och päron är ju i själva verket väldigt lika, om någon satt och åt ett äpple och du hastigt tittade bort, och han då skulle äta ett päron skulle du knappast lägga märke till bytet, påpekar Klosterman. Nej, en bättre jämförelse skulle kunna vara att Hjortgrytan var som Winnerbäck och den persiska grytan som Garvis. Just som någonting som serveras på en dansrestaurang i Säffle en fredagskväll känns den här grytan. Alls inte otäck, helt godkänd mat, men inget som är värt att minnas. Man är där för en helt annan köttslig upplevelse.

Men jag är egentligen inte på Tre små rum för vare sig mat eller annat köttsligt. Ännu en öl måste provas innan hotellet skall uppsökas för att vara i form för morgondagens prövning. Jag väljer nu en öl med det passande namnet Örebro Bitter (för den som undrar varför namnet är passande kan jag rekommendera första kapitlet i mitt långt i från fullbordade storverk Världen från Ö till A). Redan första klunken säger att jag måste ompröva min inställning till staden Örebro och dess kulturskatter. Så skall en riktigt god öl smaka!

Tre små rum är förvisso ett mysigt ställe. Från högtalarna kommer mjuk jazz, ibland ganska sköna toner med mycket sax, men ibland farligt nära hissmusik. Och visst kan man förbjuda folk att fråga efter en stor stark, men när man gör ölsnobbismen till någon slags påbud och listar sorter som man inte serverar (ni vet, alla de där som vanliga Svenssons brukar dricka) så blir det lite väl mycket von-oben-attityd. Vi som förstår öl mot er som inte har någon smak. Sedan kan man ju i och för sig hävda att om vi älskare av mer spännande ölsorter ofta tvingas dricka Mariestad eller Eriksberg så kan ju andra tvingas dricka det som vi tycker om som omväxling. Och visst kan det vara skönt med folk som inte är inställsamma och alltid ler med falska leenden.

Nog med jazz. Här kommer den store iraniern från Zanzibar med en av historiens största låtar:

Arkitektoniska och kulinariska Rotterdamupplevelser

Alla turister som åker till Holland åker till Amsterdam. Inget ont i det, Amsterdam är förstås en mycket sevärd stad som verkligen är unik och har man inte varit där bör man definitivt åka dit. Men Amsterdam kan också framstå som en ganska sunkig stad, med trista turistfällerestauranger, oinspirerade affärsgator och massor av turister överallt. Amsterdam är dock inte hela Holland, utan det finns väldigt mycket annat att se. En allmän uppfattning är dock att en stad som man kan hoppa över är Rotterdam.



Jag har tidigare skrivit om några av den stadens museer, inte minst det unika Skatte- och Tullmuseet. De flesta vet också att en båttur genom stadens gigantiska hamn kan vara intressant, men själva staden betraktas ofta som något man kan hoppa över. Men Rotterdam är faktiskt en intressant stad. Förvisso finns här inte mycket gammalt att se. Det mesta förstördes under andra världskrigets bombningar, och de gamla husen är lätt räknade. Men de nya är ofta desto mer sevärda.Inte minst gäller det de spännande kubiska husen i Blaakse Bos. Det finns också möjlighet att besöka ett av husen inuti, och fundera lite över hur man skulle bära sig åt för att få in sina möbler.









Rotterdam är förvisso en stad som ibland kan verka trist, blåsig och betongig, men lika ofta bjuder på överraskningar. Dessutom är staden en slags modernistpionjär, till exempel var man långt före de flesta med bilfria gågator. Dessa kan visserligen ibland påminna om ett gigantiskt förortscentrum, men har ett stort utbud av affärer och generösa öppettider. Dessutom är staden inte i första hand inriktad på turister, något som stora delar av Amsterdam blivit.

Men efter en lång dag i Rotterdam så börjar det kurra i magen. Att ena en familj med vitt skilda kulinariska preferenser om vilken restaurang man skall välja är inte alltid det lättaste. Efter en lååång vandring med avfärdande av än det ena, än det andra stället var hungerkänslorna så starka att vi allvarligt övervägde att slinka in på McDonalds.



Då, som genom ett under, måhända är det ett gudomligt ingripande för att bespara oss den sorgliga final på en trevlig dag som en måltid bestående av svampiga pommes frites och sorgliga burgare skulle innebära, snubblar vi nästan över en cykel. Detta är nu inget unikt i Holland, ett land där man kan vara säker på att snubbla på en cykel om man sluter ögonen och tar några steg framåt. Denna cykel har dock reklamskyltar för restaurangen Azzia fastmonterade.




Vi styr våra steg mot denna snygga lokal som ser spännande ut med sin moderna asiatiskinspirerade inredning. Personalen är ytterst vänlig, och när vi förklarar att sonen är glutenintolerant glider servitrisen ut i köket för att ta reda på vad han kan äta. Det visar sig vara i princip allt utom vårrullarna, och även dotterns önskemål om att slippa stark mat vållar inga bekymmer då i princip allt kan fås mindre starkt. Maten är utsökt, snyggt upplagd och detta restaurangbesök blir Hollandsresans mest minnesvärda. Vad gör det då att utsikten är över en betongbassäng och några trista loftgångshus?



Ett bloggtips för den som är intresserad av arkitektur och stadsplanering, skrivet på ett läsvärt sätt är Punkthusblogg som jag kan rekommendera.

Utan vanlig franska i Paris eller Riskaka som Pariskaka

Nej, jag tänker inte skriva det vanliga gnället om hur stackars svenska turister känner sig illa behandlade när de kommer till Frankrike och försöker tala engelska. Svenska turister har nämligen ofta fått för sig att engelska är ett språk som alla i hela världen talar. Alltså behöver man aldrig anstränga sig och försöka lära sig några fraser på det språk som talas i det land man åker till. Ännu mindre finns det någon anledning att ta med sig en parlör och försöka slå upp några nyttiga fraser. Nej, babbla på med engelska och förstår inte lokalbefolkningen så beror det på att de är oförskämda obildade idioter!



Nej, dagens ämne är inte hur man klarar sig i Paris om man inte talar franska, utan hur man klarar sig i Paris om man inte äter franska, i alla fall inte vanlig sådan. Saken är nämligen den att min son är glutenintolerant, något som inte är ett stort problem i vardagen eftersom medvetenheten om denna intolerans är så stor i Sverige, och utbudet av produkter också är stadigt växande. Besvärligare kan det dock bli när man skall ut och resa, i alla fall i en del länder. I vissa länder, som Italien, Finland och Irland är glutenintolerans väldigt vanligt och välkänt. Sämre är det i andra länder, bland annat Frankrike. Fransmännen har dessutom ovanan att använda sig av mjöl, ströbröd och liknande i mycket stor utsträckning. Visst kan man leva på riskakor, men kul är det inte.



Men till skillnad från vad man skulle kunna tro så var de franska kypare vi träffade på när vi var där i vintras väldigt vänliga. Vi hade med oss ett översättningskort från Celiakiförbundet där det förklarades vad glutenintolerans var, och det tog till exempel en servitör med sig in i köket, var borta fem minuter, och satte sig sedan vid vårt bord och gick igenom menyn och visade vad han kunde äta och vad som inte gick.


Men nu till höjdpunkten för alla glutenintoleranta som skall besöka Paris! Det finns nämligen en helt glutenfri restaurang i Paris sedan oktober förra året. Den ligger på rue Lepic, en gata som går uppför Montmartre-kullen, alltså i ett område som man som turist gärna besöker. Vi vandrade dit en afton i februari, lite frusna och ruggiga i ett gråkallt Paris. Vi fann en lokal i spännande moderna färger, och två unga servitriser, men tyvärr inga andra människor. Efter en stund dök det upp ett äldre nederländsktalande par. Projektet att öppna en glutenfri restaurang i ett land där nästan inga tycks vara glutenintoleranta är djärvt. Tyvärr såg vi att många stannade till och tittade på menyn utanför, men en del blev nog skrämda av texten "sans gluten" och trodde att det rör sig om någon smaklös dietgegga, så de vandrade vidare mot standardturistfällorna längre upp på kullen.



Men vi som stannade fick äta en utmärkt middag, lagad med känsla, till ett bra pris. Tyvärr fanns där ingen öl, eftersom öl innehåller gluten (enligt Livsmedelsverket innehåller dock de flesta sorter inte så mycket, men om man dagligen dricker öl bör man hålla sig till sorter som betecknas som glutenfria) utan den stackars fadern fick hålla till godo med vin.

Besök gärna den här restaurangen, även om du inte är glutenintolerant. Speciellt om du är på Montmartre framåt kvällen och det börjar kurra i magen. Restaurangen heter Des Si et des Mets och har en mycket trevlig hemsida (dock bara på franska, men om du söker på Google på restaurangens namn, och sedan klickar på "översätt den här sidan" så får du i alla fall en del översatt. Då hittar du härliga rätter som "Flytande ö rosa regnbåge, simma grönsaker med anis" eller "Petits krukor de crème aux épices" (en riktig ig-översättning, hallå google, vad sysslar ni med? Vilket ord var svårt?)).

För den högst moderata summan 26 euro får man tre rätter och kaffe, vilket är ett väldigt bra pris i Paris. Jag hoppas verkligen att denna pärla klarar sig, och uppmanar alla som besöker Paris att uppsöka den. Och på söndagar mellan 12 och 15 serverar man en helt glutenfri brunch som jag inte har haft nöjet att avnjuta, men som låter mycket lockande!

Till sist lite fransk musik med en favoritgrupp, Mickey 3d:

Världen från Ö till A, del två: Älvkarleby

Nu är det äntligen dags för del två i magisterns bejublade serie om världen från Ö till A. Nästan två år efter den kritiska granskningen av Örebro har magistern kommit till nästa bokstav i det omvända alfabete som vägleder magisterns väg genom vår värld. Det faktum att det låtit vänta på sig så länge har ett visst samband med att så få platser runt om i vår värld inleder sitt namn med bokstaven Ä, speciellt i länder som Belgien och Kanada som jag haft förmånen att besöka under denna tid.


Men en solig fredag i april kände jag att jag är skyldig mänskligheten att fortsätta mitt utforskande av vår planet. Fredagar har jag inga lektioner, utan förväntas använda min tid åt studier. Men att försöka studera hemma leder ofta till att tiden används till allt möjligt annat. Är det inte städbehovet (ganska sällsynt) eller sovbehovet (betydligt vanligare) så är det alla andra intressanta ägodelar (mycket frekventa) som lockar. Men var läser man bättre än på ett tåg som susar genom den geografiska kontexten? Alltså satte jag mig på det tåg som bär det vitsiga namnet Upptåget och som susar fram och tillbaka mellan Gävle och Upplands Väsby med uppehåll på spännande platser som Mehedeby och Tobo. Emedan ingen av dessa platser börjar på Ä blev jag tvungen att terminera min resa i Älvkarleby.

Nu är förvisso inte Älvkarleby vilken håla som helst. Alla litteraturintresserade vet att det var där Stig Dagerman såg dagens ljus på morföräldrarnas gård, och dit hittade också fjolårets nobelpristagare Jean Marie Gustave le Clezio (hans namn är ren poesi!) (och en vacker dag skall jag läsa någon av hans böcker). Men när man stiger av tåget på den nyinrättade stationen hamnar man i slutet på en gudsförgäten gatstump långt från allt, inte minst Älvkarleby. Men man hör granarna susa, fåglarna sjunga och i fjärran ett brus (Dalälven eller motorvägen eller nåt).

Men nu är det inte bara dessa ljud som hörs, nej, efter tågresans idoga studier har det börjat kurra i magen. Eftersom mina förväntningar på Norduppland är att det skall vara ett slags Norrland Light befolkat av stadiga män i rutiga skjortor och deras kvinnor (typen armbryterskan från Ensamheten) som mumsar tunnbrödrullar med bamsekorv och räksallad, eller på kvällen lyxar till det med en lövbit med bearnaisesås, så har jag inga höga förväntningar på det lokala kulinariska utbudet. I bästa fall skulle man väl kunna hitta någon assimilerad kurd som bakar felstavade standardpizzor.

Döm om min förvåning när jag hittar matstället på bilden (Pulshuset, något så oväntat som ett kombinerat gym och matställe). Här serveras varje onsdag-fredag en lunchbuffé med ett rikt utbud av utsökta grönsaksvariationer, salladsingredienser liksom mer animaliska produkter. Allt detta för det facila priset av sjuttio kronor. Risken att vandra härifrån hungrig är minimal, och njutningsfaktorn är hög. I den något märkliga interiören utgör en vägg prydd med pilatesbollar en något udda inredningsdetalj. Magistern kan varmt rekommendera detta näringsställe och dess sympatiske innehavare!








Mätt och nöjd vandrar jag så vidare och beser en del märkliga sevärdheter som ett antal stenar signerade av kungligheter, en rund sten med en lyra på som kallas musikstenen och så givetvis alla de stenar som framträder tack vare att Dalälvens vatten ger oss ström för våra datorer och eltandborstar. Jag vandrar vidare utmed älven där ett stort antal män (varför fiskar så få kvinnor?) sitter och försöker locka till sig älvens invånare. Atmosfären är klart norrländsk, älven brusar, granarna susar, och det känns som den inte så långa tågresan från den syduppländska urbana miljön har fört mig till en helt annan värld. Tecknen på att det verkligen är en parallell norrländsk värld jag hamnat i blir fler och fler. Stillheten när jag avlägsnar mig från älvbruset är närmast total, på tomterna står snöskotrar och väntar på sommarförvaring, och en tilltagande doft av pappersbruk bidrar till upplevelsen av norrländskhet.






Ändå är det nästan så jag måste nypa mig i armen när jag plötsligt ser, nej, det kan inte vara sant! Har jag verkligen försjunkit så i illusionen av att ha farit långt norrut att jag inbillar mig? Var det verkligen vatten jag drack till buffén? Har dofterna från sulfatfabriken påverkat mina sinnen? Nej, det är verkligen det jag tror! En kåta!

Förvisso är norrlandsgränsen bara några kilometer avlägsen, men inte visste jag att samernas områden sträckte sig så långt söderut. Visserligen vet jag att väldigt många samer numera bosatt sig i mer urbana regioner, men jag trodde att de lämnat sina tradionella boningar bakom sig i lappmarkerna.

När jag kommer närmare ser jag att det är en illegal kåta. Myndigheterna har förgäves försökt sätta stopp för det hot mot landets territoriella indelning som det skulle innebära om samerna började göra anspråk på fler delar av det avlånga än de traditionella renbetesområdena. En rödgul skylt signalerar ett kåtförbud, men liksom dagens nedladdare högaktningsfullt struntar i Ipred så har dessa samer inte gjort något för att dölja sin kåta. Lite senare ser jag att även de lokala myndigheterna genom gatunamnen signalerar sitt stöd för kåtbyggarna.

Jag vågar dock mig inte på att ta kontakt med den lokala samestammen eftersom jag redan ådragit mig misstankar från lokalbefolkningen. Jag passerar nämligen en idrottsanläggning där en skylt, som tyder på att det lokala tungomålet innehåller verbformer som inte längre används i mer trendkänsliga landsändar (Hundar få ej medtagas), ådrar sig min uppmärksamhet. Jag skall just ta ett kort på skylten när jag blir varse att en dam (med hund!(dock lyckligtvis inte av pitbullkaraktär)) iakttar mig och jag skyndar mig raskt vidare. Det faktum att jag inte använder mig av något motorfordon, eller ens en cykel, utan i stället går till fots här ute på landsbygden, väcker en viss uppmärksamhet.








Jag har nämligen nu för en tid sedan lämnat Älvkarlebys samhälle bakom mig och vandrar allt närmare norrlandsgränsen. Målet är Skutskär (ett samhälle som kämpar med sitt illaluktande rykte (elaka tungor säger att man på teckenspråk säger Skutskär genom att hålla för näsan)). Mycket riktigt är lukten starkare nu, men jag kan inte med bästa vilja säga att det luktar illa. Fylligt, mustigt, lite exotiskt, ja, men alls inte illa. Kanske är det för att jag närmar mig doftkällan i sakta mak, till skillnad från människor som färdas i bilar och exponeras alltför plötsligt. Eller kanske är det för att det är så trevligt längs vägen, blåsipporna niger och säger att nu är det vår, älven glittrar i solljuset, människor pryder sina boningar och förbereder grillsäsongen, allt känns lite exotiskt och spännande.






Bland det första som möter mig i Skutskär är en kiosk. Och då menar jag en kiosk. Inte en liten butik där man går in, utan en kiosk som ser ut som en kiosk skall. Det vill säga en liten byggnad, företrädesvis av trä, där det finns en liten lucka genom vilken man betjänas. Sådana är blott alltför ovanliga nuförtiden, men då de är en del av den barndom som gjort mig till den jag är så är det självklart något som borde bevaras till eftervärlden. Och här i Skutskär har man ett utmärkt exempel. För att ytterligare leva kvar i den svunna barndomen köper jag inte något läskigt amerikanskt läskedrycksmärke av den typ som nästan utrotat de klassiska dryckerna från ungdomsåren. I stället inhandlar jag en flaska Portello. Med viss förvåning konstaterar jag att den serveras rumstempererad, och inte läskigt luftkonditionieringskall som dess amerikanska kusiner. Men jag antar att det är tidstypiskt.





Även om jag anar att Skutskär nog lever upp till ganska många fördomar om norrländska bruksorter (till exempel tycks det vara mycket populärt att framföra motorfordon genom kraftiga accelerationer och inbromsningar, företrädesvis till ackompanjemang av högljudd musik) så tycks lokalbefolkningen vänligt sinnad. Jag anar dock att det kanske hade varit svårare att bli accepterad om jag varit klädd i kritstrecksrandig kostym eller smoking.





Dock tycks den lokala poesin inte riktigt nå Dagermans höjder, även om man i alla fall försöker, vilket inte skall föraktas.







Skutskär är kanske inte en plats som man återvänder till för dess skönhet, även om man kan finna en karg charm. På den blåsigaste och ogästvänligaste platsen befinner sig den järnvägsperrong där man tvingas invänta tåget som tar en tillbaka till Attundaland (mer om detta begrepp en annan dag).