HBT-aktivister misshandlade i Kiev



Skymning för mänskliga rättigheter i Ukraina

 I går skulle man för första gången ha en Pridemarsch i Kiev. Och då menar jag en riktig Pridemarsch, som handlar om alla människors rätt till sin sexualitet, inte något patetiskt kommunistjippo som Uppsala Pride. Tyvärr visade det sig dock att det finns krafter som inte accepterar detta. Och polisen, som var medveten om riskerna, hade inte utrustat sig med kravallutrustning utan nöjde sig med att avråda från paraden.

Trots att det hela avblåstes hann några gayaktivister, bland annat Svyatoslav Sheremet, en av huvudarrangörerna,  att bli misshandlade av ligister som samlats för att stoppa det hela. Eftersom arrangörerna var medvetna om riskerna hade man inte avslöjat den exakta platsen och tidpunkten för arrangemanget, utan den som ville delta fick anmäla sig via mejl. Antalet deltagare var begränsat till 200 för att minska riskerna, och man hade också försäkrat sig om stöd från amerikanska, kanadensiska, schweiziska och holländska ambassaderna, skriver Whats On Kiev.

Det var ungefär 150 demonstranter som samlat tillräckligt med mod för att delta i paraden, men motdemonstranterna var enligt uppgifter tio gånger så många. Myndigheterna hade också flyttat paraden från innerstaden till en förort, men deltagarna kände att man inte vågade lita på att polisen skulle skydda dem.



Enligt Max Tucker från Amnesty International var polismyndigheterna mycket motvilliga att skydda paraden, och ett högt polisbefäl hade uttalat att man inte ville riskera att poliser blev skadade bara för att skydda homosexuella. Redan kvällen innan hade en fotoutställning som ingick i arrangemanget utsatts för vandalisering.

Bland de krafter som motarbetar de homosexuellas rättigheter i Ukraina finns också kyrkliga ledare, som sprider negativ propaganda om homosexualitet. I parlamentet finns det också lagförslag om att införa förbud mot att göra propagande för homosexualitet, precis som man redan gjort i Sankt Petersburg.

Om den ukrainska polisen är så oförmögen att skydda några hundra demonstranter från ligister, hur kommer man då att klara av att ta hand om tiotusentals fotbollssupportrar om en månad?

Läs mer i Dagens Nyheter

Världens högsta estniska vattenfall! (Roligt på alla sätt!)

Estland är ett land som inte direkt kännetecknas av naturens dramatik. Dess högsta berg är hela 318 meter högt (vilket i och för sig är 200 meter högre än Upplands högsta topp) och här finns inget Grand Canyon eller liknande naturfenomen. Så är Estland också ett av de få länder i världen där ingen dött i naturkatastrofer sedan år 1900 (tillsammans med Qatar, Bahrain, Förenade Arabemiraten och Andorra). Å andra sidan finns det björnar, vargar, fästingar och fulla ester som kan vara nog så farliga.





Här finns allt en turist kan behöva, så det måste vara en stor sevärdhet


Men även Estland har sin naturliga dramatik. Till exempel finns landets högsta vattenfall, Valaste juga som har en fallhöjd på hela 30,5 meter! Trettio och en halv meter är en imponerande siffra i ett land nästan utan berg. Men då skall man vara medveten om att det på den estniska nordkusten finns en hög klintkust med höga kalkstensklippor.


Vi förbereder oss genom att gå in på den officiella estniska turistsajtens svenskspråkiga sidor. Här talar man om en trettio meter hög "vattenvägg" vilket ju låter väldigt spännande, så det är med stora förväntningar vi närmar oss platsen. (nåja, om man läser hela texten står det att den visar sitt vildare ansikte under hösten och våren).


 Nåväl, vi kommer fram till Valaste och börjar med att leta efter den utsiktsplattform som det står på turistsajten att man kan beundra fallet ifrån. Det visar sig dock att den stängdes av för allmänheten i maj 2010 (kanske borde man uppdatera turistsajten oftare!). I den officiella turistbroschyren på svenska skriver man också att man från utsiktsplattformen kan se 470-570 miljoner år av geologi, vilket ju kan låta rätt spännande, men när man tänker efter betyder det ju bara att man kan se en massa sten. Att man dessutom genom att ge sig ut i skogen här hemma i Sverige och stirra på en bergknalle av granit kan se 1600-1900 miljoner år av geologi tar ju också liksom udden av det hela.

Vattenmassorna vräker sig 30,5 meter ner i avgrunden!

Själva vattenfallet för inte direkt tankarna till någon vattenvägg. Det är väldigt långt från Niagara, men å andra sidan slipper man alla casinon, skräpaffärer, turisthorder och trista matställen. Här finns en stängd glasskiosk, en (dygnet-runt-öppen) kafeteria och utsikten. Och så vattenfallet som påminner om när någon glömt att skruva till sin trädgårdsslang efter att ha vattnat. Fast det faller trettio meter, vilket ju är stort.

Den officiella turistbroschyren med det lockande namnet Roligt på alla sätt (se den här) (som har en übercool omslagsbild med fyra typiska estniska pensionärstanter som är ute och buskör på stranden med sina bågar)  innehåller en del andra pärlor. Så rekommenderar man ett besök på Kakerdaja myr, där man kan gå en vandringsled som beskrivs på detta lockande sätt: "Genom att gå den 3,2 kilometer långa vandringsleden kommer man till sjön." Ingenting om vilken sjö, varför man skulle göra sig besväret att gå en 3,2 kilometer lång vandringsled bland blodtörstiga estniska mygg (och lika långt tillbaka) bara för att komma till en inte närmare specificerad sjö.

Utsiktsplattformen. Bäst före 2010

Det är också intressant att fundera lite över titeln på broschyren. Roligt på alla sätt. Hur tänkte man när man formulerade denna titel? Det finns förmodligen ett otal sätt som man inte kan ha roligt på i Estland. Till exempel är det svårt att ha roligt på alpinistsätt, djungelvandrarsätt, eller ens på homosätt, eftersom man i Estland inte tillåter vare sig äktenskap eller ens registerat partnerskap för människor som råkar vara av samma kön.

Men det finns hopp. Nyligen hölls i Tallinn konferensen Olikheter berikar, där bland annat Erik Ullenhag deltog. Där diskuterades situationen för sexuella minoriteter, och i samband med konferensen spreds ett upprop där ett antal kulturpersonligheter, politiker (bland annat kulturministern Rein Lang) skrivit på för en ökad tolerans. I uppropet påtalar man bland annat att de länder i världen där människor är som lyckligast också är de där toleransen mot andras olikheter är som störst.

Så det finns nog hopp för Estland. Men den estniska kyrkan som lyckligtvis har en svag ställning i samhället lever kvar i en annan tid och har nyligen uteslutit präster som har en annan sexuell läggning.

Utsikten. Gallret symboliserar den estniska kyrkans fördomar.

Men hur var det då med vattenfallet? Är det en ickesevärdhet? Nja, utsikten är vacker, och om man kommer dit på vintern kan det faktiskt vara en upplevelse, vilket framgår av filmen nedan:



Nyår med Coca-cola och spermadonatorer.

När svenska hundar låg under svenska sängar med tassarna över huvudena för att slippa höra svenska folkets nyårsångest dövas av tusentals raketer befann sig magistern med sin kärnfamilj på en takterass i Marrakech. En flaska tvivelaktigt lågprisbubbel från en marockansk stormarknad öppnades förvisso med en mindre smäll, men annars var luften välgörande fri från oljud. Från andra takterasser hördes nyårsfirare som sjöng och hurrade, men den kinesiska pyroteknikbranschen fick inga intäkter härifrån.

De gamla kvarteren i Essaouira.

Varför väljer man då att fira nyår just i Marocko? Den utlösande faktorn denna gång var ett norskt flygbolag som bestämt sig för att börja flyga hit och sålde biljetter oförskämt billigt. Att vi sex år tidigare varit i Marocko just över nyår, och att barnen gärna upprepade detta spelade också in. Den gången var vi några dagar i den fascinerande staden Marrakech, och några i det tämligen trista betonggettot Agadir, som förvisso har en fin sandstrand, försedd med påträngande kamelridningsförsäljare. Agadir utplånades i en jordbävning 1960, det år som jag skrek mina första skrik. Sedan byggdes det upp för att maximera turistintäkterna och symboliserar försöken att skapa ett modernt Marocko.

Denna gång tänkte vi kombinera Marrekechbesöket med några dagar i den vita staden Essaouira.





Men tillbaka till den norska flygbolaget, Norwegian som det heter på nynorsk. Det märkligaste med detta flygbolag är deras spermadonatorsfixering. På vägen till Afrika visades nämligen en film som handlade om en kvinna som fått barn med hjälp av en spermadonator. Filmen som hette Switch (på svenska heter den Pappa på burk, och även om jag brukar tycka att det är synd att man sällan översätter filmtitlar nuförtiden så hade det varit bättre om man lät bli denna gång) var förutom att den alltid lika sevärda Jennifer Aniston spelade huvudrollen också riktigt underhållande.

Reklam för nationaldrycken.

På hemvägen visades så en film som handlade om ett lesbiskt par som fått barn med hjälp av en spermadonator (!) och om vad som hände när barnen tog kontakt med denne. Också det här var en riktigt bra film, och med tanke på hur homosexuella behandlas i muslimska länder så är det en snygg gest att visa en film som handlar om ett lesbiskt par på planet till Marocko. Filmen heter The Kids are all right (och tycks ha sluppit svensk titel).



På spaning efter homosexuella?



Som sig bör i Marocko så hade vi valt att bo på riader. Det handlar om traditionella marockanska hus, runt en innegård, som gjorts om till små hotell. Det första vi bodde på, Dar Assalama i Essaouira, hade bara sex rum, varav vår familj la beslag på fyra, så det kändes väldigt personligt. Att sedan allt inte är perfekt, att det var ett litet lotteri om man skulle få duscha i varmt eller kallt vatten blir mindre viktigt.

Nej, vi har ingen sprit!

En annan sak man som genomsnittlig nordbo bör tänka på om man åker till Marocko är att det kan vara svårt att få tag på alkoholhaltiga drycker. Eftersom Coca Cola inte var uppfunnet på Muhammeds tid så bälgar marockaner liksom andra muslimer i sig litervis av denna socker- och giftfyllda brygd i stället för att njuta av hälsosamt rödvin, utsökt öl och ädla spritdrycker. Visserligen producerar man såväl gott vin, hyfsat öl och mer tvivelaktiga starkvaror i landet, men det är inte lätt att köpa dem annat än på dyra turistrestauranger. En lösning för den som har hyrbil är att besöka de välsorterade Marjaneh-stormarknaderna som bland annat finns utanför Marrakech och Agadir. I Essaouira hittade vi ingen affär som sålde alkohol, utan vi fick hålla oss till restaurangerna (och den medhavda whiskyn som användes för att neutralisera bakteriefloran).

Frukostbord på Dar Assalama



Utsikt från takterrassen

 För den som vill läsa mer om att resa i Marocko finns en intressant artikel i DN. Och det kommer mer här på bloggen inom kort.

Dags att byta kyrka?

Så har vi då lämnat julen 2009 bakom oss. Mycket god mat, inte minst höjdpunkten Verivorst, dvs estnisk blodkorv, och trevligt umgänge med släkten har varit en skön avkoppling, och det faktum att marken täcks av snö gör ju inte saken sämre.

I teveapparaten slåss Kalle och Anna Anka om uppmärksamheten, men även en annan lirare pockar på uppmärksamhet. Jag tänker då på Jesus, som ju är själva orsaken till att vi firar jul (även om det förvisso är sant som den alltid intressante bloggaren Carl Johan Rehbinder påpekar att julen har ett förkristet ursprung). Men så här i juletid brukar jag göra mitt årliga kyrkobesök (om jag inte blir bjuden på dop eller bröllop (och detta år blev jag faktiskt bjuden på ett dop där ett kusinbarn döptes av en halvgalen präst)). Jag är på intet sätt motståndare till religion (även om jag har väldigt svårt för religiös fundamentalism) men har för närvarande inte något stort behov av religion i mitt liv. Jag tror dock att ett visst mått av religiositet kan vara nyttigt i ett samhälle så att vilsna människor kan få hjälp att hitta rätt i livet.



Själv lämnade jag Svenska kyrkan för ett antal år sedan då den ökände KG Hammar härjade som värst. Vänsterteologi, Palestinakramande och allehanda tokerier fick mig att begära utträde. Ibland har jag funderat på att bli medlem igen, men hittills har det inte blivit så. Visserligen tycker jag att jag gärna vill bidra till det kulturarv som våra gamla kyrkor utgör, men samtidigt har jag inte riktigt känt mig hemma i kyrkan. Jag är dock medlem i den estniska församlingen i Stockholm, som numera är en del av den estniska evangelisk-lutherska kyrkan i Estland.



Ärligt talat handlar det ju lite om snålhet också. Att det kostar en inte helt oansenlig slant att bli medlem bidrar till att jag fortfarande inte har tagit steget. Men nu kanske saker håller på att förändras. Som bekant har ju Svenska kyrkan tagitdet kloka steget att även viga homosexuella par. Döm om min förvåning när jag hör att den estniska kyrkan protesterat mot detta! Nu är inte kyrkan i Estland speciellt inflytelserik, och sekulariseringen har gått långt där, men den skeptiska inställningen till homosexuella är ganska utbredd i Estland.


Nu kan man givetvis hitta allehanda tokerier om homosexuella i Bibeln, liksom man där kan finna allsköns dumheter om allt möjligt, utgående från den kunskap om världen som människan hade vid den tid som den nedtecknades. Men ponera att det nu finns en Gud, en Gud som lät människorna ta del av sitt budskap och som sände sin son till jorden. Vad var i så fall själva essensen av det han ville? Det handlade knappast om huruvida kvinnor skulle tiga, eller homosexuella vara syndare, eller om man skulle äta det ena eller det andra djuret. Nej, själva poängen var ju att man skulle vara god mot sina medmänniskor, tillerkänna alla samma värde och respektera allas olikheter.

Estland har levt isolerat från omvärlden i många år. Därför är inskränktheten ganska utbredd i stora folklager, och allsköns dumheter hoppar ur munnen på blott alltför många ester (liksom det förvisso gör ur väldigt många svenska lågutbildade landsortsbors munnar). Men det finns hopp! Väldigt många ester åker ut i världen för att studera och arbeta. Kyrkan har dessutom inget stort inflytande (och de är tack och lov inte i närheten av den totala imbecillitet som präglar inställningen i de katolska länderna Litauen och Polen) så om några årtionden har man nog även den estniska kyrkan anpassat sig till det tjugoförsta århundradet.

I väntan på detta tvingas jag konstatera att jag plötsligt känner mig mer hemma i den svenska kyrkan än i den estniska. Så det lutar åt att jag begär utträde ur den estniska och går med i den svenska i stället. Men jag kommer nog ändå att smyga in på den välbesökta estniska julgudstjänsten i den vackra Jakobs kyrka i Stockholm nästa julafton.

Fildelning är fel, men mord är värre!

Jag har tyvärr lite svårt att förstå den stora upprördheten över att de som olagligen sprider andras verk på internet straffas för det. Men däremot blir jag upprörd när jag läser om hur dessa brott bedöms jämfört med andra, som i mitt tycke är betydligt värre. På en av mina favoritbloggares, Nordic Dervish blogg, hittar jag en länk till en intressant artikel. Där berättas om hur Kushtrim Ademi och Abdurrahman Nika som mördat en homosexuell man i Malmö får straff som är betydligt lindrigare än de otäcka fildelarnas. Det faktum att Abdurrahman tycks ha en blogg med islamistisk inriktning gör inte saken roligare. Visserligen är Kushtrim och Abdurrahman unga, men de är ju straffmyndiga och har med berått mod tagit livet av en man. Dessutom borde ju brottet ses som ett hatbrott eftersom det uppenbarligen är så att offret valts ut på grund av sin homosexualitet. Dessa uppgifter kommer delvis från bloggen Nätverk mot politisk korrekthet, en blogg som driver en klart invandrarfientlig linje som jag tar avstånd ifrån. Men lika lite som högerextremisterna har rätt när de vill begränsa invandring därför att en del invandrare begår brott, lika lite är det rätt att tysta ner kopplingen mellan extrem islamism och hatbrott mot judar, homosexuella, eller för den delen mot högerextremister.

Min inställning till invandring är i grunden positiv. Sverige bör ha öppna gränser för människor som vill arbeta och bygga upp en tillvaro i vårt land. Vi måste vara öppna för andra kulturer och religioner, men vi måste också kräva respekt tillbaka. Den som inte vill bo i ett land med yttrandefrihet (det må gälla muhammedkarikatyrer, rondellmuhammedar, ecce homo eller tokvänster) har hamnat fel. Och vill man bli svensk medborgare så skall man lära sig svenska!


Nej, fortsätt gärna att jaga fildelare. Men fildelning är ett brott som närmast är att jämföra med fortkörning (eller egentligen mindre farligt eftersom fortkörare faktiskt riskerar andras liv). Svensk lagstiftning har alltid haft en tendens att se mindre allvarligt på brott mot andras liv och hälsa, och prioriterat egendomsbrott. Det är lite märkligt att man i ett land som så länge styrts av socialdemokraterna ser mindre allvarligt på en typ av brott som i första hand drabbar vanligt folk än på brott som drabbar företag och kapitalister. Om inte de etablerade partierna tar det här på allvar öppnar det för märkliga grupperingar som Sverigedemokraterna och Piratpartiet.

Anknyter till artiklar i Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Ny vår för bögarna, slut på Sommer och rysk höst.

Samma dag som det sista avsnittet av den första säsongen (jo, det finns en till säsong, och sedan ännu en som dock bara är radio, en utmaning att lyssna på dansk radio!) av den utmärkta danska dramaserien Sommer visades på SVT, innehållande bröllopet mellan läkarsekreteraren Ulla och hennes fästmö, så beslutar vår riksdag att avskaffa den förlegade lag som krävt att äktenskap bara kan ingås av man och kvinna. Magistern, som förvisso föredrar att gifta sig med kvinnor, i alla den som jag är gift med, gratulerar alla som nu får ett större urval tänkbara giftaskandidater.

Och som folkpartist är jag givetvis stolt över att den liberala synen på människors samliv slog igenom så att ingen folkpartist valde att avstå. Läs mer i DN och Svenska Dagbladet

Apropå Sommer så kan man på DR:s hemsida göra ett test för att få reda på vilken karaktär i Sommer som man är mest lik. Magistern blev av någon anledning Jakob Sommer. Så det är snart dags att bege sig till Malawi. Hade jag fått välja hade jag nog hellre varit Adam, vars tillvaro verkar betydligt behagligare, speciellt sen han fick ihop det med Anna.

För övrigt så kan man notera att när ryssarna nu ger igen för Tingelingvideon så sker det dels med en oförarglig hänvisning till seger i fotboll (fattas bara om man ser till folkmängden) men också med påminnelser om militära segrar, denna gång i sedan länge förfluten tid, men varningen finns där...

Länk till mitt tidigare inlägg om Tingeling.

Diskriminering i Baltikum och annorstädes.

Ännu en söndag har förflutit bakom bussratten. Som vanligt blir tillvaron förgylld av den fantastiska public servicekanalen P1. Ett av de intressantaste programmen i dag hette Anna och handlade om Baltikum, med fokus på diskriminering därstädes. Det finns ju allmänt i Sverige en uppfattning att framför allt ryssar skulle diskrimineras i Baltikum. Men det här programmet handlade inte bara om etnisk diskriminering utan också om sexuell sådan. Linda Freimane, en svensklett som flyttat till Lettland berättade om inställningen till homosexuella där. Linda Freimane leder en lettisk HBT-organisation som heter Mozaika. Tyvärr är situationen för homosexuella i Lettland sådan att de flesta väljer att stanna i garderoben. Linda Freimane är dock en optimistisk person som sa att om hon inte skulle tro att det är på väg att bli bättre så skulle hon inte stanna där. (För övrigt pryds en av väggarna i magisterns enkla hem av ett vackert konstverk av Lindas danska fru Yvonne Gerner).

Härifrån drog man så paralleller till ryssarnas situation i Baltikum. Tyvärr haltar ju denna jämförelse i allra högsta grad. De homosexuella diskrimineras genom att de inte ges möjlighet att leva öppet med sina känslor och tvingas leva ett falskt liv om de inte vill utsättas för diskriminering. För ryssarnas del handlar det mest om viljan att lära sig landets språk. Tyvärr finns det en mentalitet bland väldigt många ryssar i Baltikum att man helst vill leva kvar i den tid då balterna tvingades lära sig ryska. Genom att man inte skaffar sig tillräckliga kunskaper i landets språk hamnar man ohjälpligt på efterkälken. Och väldigt många av ryssarna i Baltikum inser ändå att de har det bra mycket bättre i Baltikum än i sitt hemland.

Men visst förekommer det rasism och diskriminering även i Baltikum. Det fick vi också höra i detta program när en mörkhyad est berättade om hur han ibland kallas neger, och hur han ofta betraktas som utlänning trots att han talar flytande estniska.
Men om man nu skall få lite perspektiv på saker och ting så kanske man skall ta reda på hur situationen är i Ryssland för mörkhyade och personer som kommer från de sydligare delarna av det forna sovjetimperiet. Där används brutalt våld i en skrämmande omfattning. Under 2006 skadades 252 personer och 21 dödades i rasistiska överfall, enligt Amnesty International. Och i vårt fagra Sverige blev en invandrare misshandlad med basebollträ utanför Nyköping i dag. Jag menar naturligtvis inte att man inte skall kritisera diskriminering i Estland, men det kan vara nyttigt med lite perspektiv på det som händer.

Från och med nyåret har också diskrimineringsombudsmannen i Estland som tidigare bara arbetat med jämställdhetsfrågor fått i uppgift att arbeta med etnisk diskriminering (eller kanske estnisk diskriminering?). Programmet var dock riktigt bra och till skillnad från en del andra reportage jag hört så var det nyanserat och intressant. Inte minst de kloka kommentarerna från Anu-Mai Köll, professor vid Södertörns högskola.

En lustig sak vad gäller rasism och främlingsfientlighet i Estland är att när landet äntligen lyckades vinna Eurovisionsschlagern var det den på Aruba födde men i Estland bosatte Dave Benton som tillsammans med Tanel Padar tog hem segern. Och Benton är ju en sådan som esterna kallar neger.



Själv kom jag morgonen efter segern till Estland, ett segerrusigt land. Dessutom kom jag dit med ett skolungdomsutbyte och bodde hemma hos en rysk kvinna som var mycket stolt över att Estland vunnit. Till saken hör också att jag själv hade röstat på den coola ryska gruppen Mumiy Troll, något som fick en och annan att höja på ögonbrynen.

En kommunist är en kommunist.

Nyligen sa väljarna i Kalifornien nej till att homosexuella skulle få gifta sig, något som jag beklagade. Men skall man se det positivt så var ändå marginalen ganska liten, så nästa gång skulle det kunna bli ja. I Massachusetts har man fortfarande kvar denna rätt, så helt nattsvart är det inte i USA. Även i vårt land är saker på gång. För mig är det självklart att homosexuella skall ha samma rättigheter som andra, och de som vill gifta sig i kyrkan skall självklart få det.

Men en sak kan jag inte förstå; Vem skulle vilja bli vigd av en präst som inte anser att homosexuella bör få gifta sig? Nog måste det väl ändå vara rätt trist att prästen som viger en inte tycker att man borde vigas? Men det tycker uppenbarligen inte Lars Ohly. På klassiskt kommunistmanér, som visar att han trots att han inte längre vill kännas vid denna benämning inte avlägsnat sig så långt från den, kräver han att präster skall tvingas att viga homosexuella. För närvarande anser han visserligen att straffet för den som vägrar skall bli att man blir fråntagen vigselrätten, men snart blir det väl omskolningsläger i Norrbotten, om nu kamrat Ohly skulle få makten.

Om jag raljerar? Ja, i viss mån. Jag tror kanske inte att det är aktuellt med sådana läger, men respekten för oliktänkande har aldrig varit stor hos kamraterna i Ohlys parti. Det skulle inte förvåna mig om man, efter det maktövertagande som Gud hjälpe oss ifrån, skulle kräva att lärare som inte presenterar den rätta synen på samhället skulle fråntas sina tjänster. Låt oss därför hoppas att Mona Sahlin fortsätter att samarbeta med miljöpartiet och ser till att hålla Ohlys kamrater borta från allt vad regeringsmakt heter!

Palestinska bögar, små danskar, ADHD och Gud.

Terminen börjar rulla igång så smått, och innan elevmaterialet tågar in får vi lärare ta del av fortbildning. I tre timmar får vi lyssna till en man med ADHD som förmedlar tvivelaktiga fakta på felstavade overheadbilder. Han skryter också med att han vet om att de är felstavade och har diskuterat det med en lärare! Visst kan det vara intressant att ta del av hur det kan vara att ha ADHD, både han och hans son har fått denna diagnos, och i början är det faktiskt rätt givande, men efter 45 minuter blir det bara upprepning och lite pajaseri. Men nu vet vi allt om honom och hans äktenskap. Han är kritisk till medicinering och framhåller sin son som ett gott exempel på att det går bra ändå. Sonen dricker visserligen för mycket nu som 23-åring, men har gott om flickvänner så det är nog bra ändå...

Noterar att den märkliga lag som innebär att den man som en enda gång haft sex med en annan man aldrig i hela sitt liv får lämna blod, medan den som hoppat i säng med hundratals kvinnor är välkommen. Fortfarande kommer dock bögar som inte avstår från sex under ett halvår inte att vara välkomna, och kanske är det en säkerhetsåtgärd man får leva med. Men det känns som en märklig diskriminering, ungefär som om man förutsätter att alla homosexuella lever promiskuöst, medan heterosexuella inte gör det. Men visst är det svårt att avgöra var gränsen skall gå mellan säkerhet och risk för diskriminering. (Svenska Dagbladet)

När jag nu ändå är inne på bögämnet så är det ju värt att notera att det av många vänstermänniskor så avskydda landet Israel ju faktiskt är det enda ställe i Mellanöstern där homosexuella inte trakasseras (visst finns det tossiga ortodoxa judar som protesterar mot dem, men det är inte ett allmänt förtryck). I Israel finns det lagar mot diskriminering av homosexuella, man har haft en homosexuell parlamentsledamot, man har ordnat konferenser för homosexuella araber (dit visserligen många inte kunnat åka då de flesta arabländer inte tillåter sina medborgare att besöka Israel). I armén finns flera öppet homosexuella officerare, och när den transsexuella Dana International representerade landet i Eurovisionsschlagern var det hela 80 % av de tillfrågade i en undersökning som ansåg att Dana var en värdig representant för landet.

Samtidigt döms bögar till döden både i Saudiarabien och Iran, och på Gazaremsan torteras de av Hamasanhängare, och stöts ut av sina familjer. Det påstås att flera hundra homosexuella palestinier flytt från Gaza till Israel, eftersom de känner sig tryggare där än bland sina egna landsmän.

Men den svenska vänstern fortsätter att se Israel som den stora skurken...

Inte fullt så allvarliga saker, men ändå obegripliga händer även i vårt avlånga land. Dagen berättar om en kyrka i Alunda som vägras bidrag från Östhammars kommun. Varför då? Jo, man har det diskriminerande kravet att medlemmarna skall tro på Gud! Jag förmodar att detta innebär att nykterhetsföreningar måste ta med även ickenyktra (och kanske börja med vinprovning), Arbetarkommunen måste ansluta alla nazister som vill vara med och så vidare.

Till sist så finns det nyheter även för den som är orolig för att Sverige skall konkurreras ut av andra länder. Det finns nämligen en ny marknad för oss, danska dagisbarn! I Köpenhamn är bristen på dagisplatser så stor att man överväger att köpa in sig på den svenska sidan, berättar Politiken. Detta nobbas dock av Malmö. Men varför inte sprida idén längre bort. En timme på flygplan kan väl inte vara så trist för en liten dansk, och då kan man komma till Smålands djupa skogar, vilket torde vara nog så exotiskt. Kan vi dessutom lära de små danskarna att uttala fler av de bokstäver som finns i det förvisso vackra, men ibland svårbegripliga danska tungomålet så kanske vi kan bryta den utveckling mot att danskar och svenskar börjar tala engelska med varann som brer ut sig allt mer.