Zelmani och Halapi på Katalin och Wot på Messob

Ute rullar ett godståg sakta förbi in i den uppländska vinternatten. Jag står med en arm om min kvinna och en plastmugg med närproducerad ekologisk Slottskällan Pale Ale i min andra hand. På scenen några meter framför finns tre skäggiga män samt gitarristen Lars Halapi och så Sophie Zelmani. En artist som inte ser ut som en artist utan mer som någon som jobbar på Försäkringskassan i Flen, klädd i kläder som ser ut vara köpta på rea på Lindex och med en fruktansvärt missklädsam keps som påminner om den kinesiska kulturrevolutionen på huvudet. Hon har inte mycket till utstrålning, hon verkar också väldigt blyg, men röst det har hon. Hon sjunger nästan viskande, och det är vackert och stämningsfullt.

Men efter ett tag börjar låtarna kännas lite enformiga, och texterna går aldrig riktigt fram. Som vanligt tycker jag att det är synd när man inte sjunger på sitt eget språk utan på den slitna engelskan, som alltför många andra. Jag tror att hon skulle kunna vara mycket mer uttrycksfull om hon åtminstone ibland sjöng på svenska. Och tänk om någon låt fick lite fart och grep tag i publiken som så artigt men kanske lite oengagerat applåderar efter varje låt.

Men Halapi och de skäggiga är riktigt duktiga, och det är de som ibland lyfter konserten genom att riva loss med lite mer fart i låtarna mellan sångpartierna. Jag tror att konsertlokalen, Katalin, belägen i det gamla godsmagasinet ett stenkast från Uppsala central är en idealisk plats för en konsert som denna. Skulle man ha suttit i en teaterfåtölj hade den här konserten nog blivit lite sömnigare. Nu står man tätt tillsammans, några meter från artisterna i den mysiga lokalen, och det blir mycket lättare att leva sig in, att bli en del av musiken. När man ser godståget rulla förbi utan att det hörs över musiken, när man känner den delikata ölen rinna ner i strupen, och känner sin kvinnas kroppsvärme samtidigt som musiken fyller lokalen sprider sig en känsla av värme och njutning och det är en härlig avslutning på en vanlig torsdag i mars.

Före konserten har vi intagit mycket god och billig etiopisk mat på krogen Messob på andra sidan Fyrisån, som ännu täcks av is medan pölarna brer ut sig mellan isfläckarna på gatorna. Varken pölarna eller isfläckarna skrämmer dock bort Uppsalas tusentals cyklister som finns överallt, och som dyker upp bakom dig när du minst anar det. Messob har förutom den goda maten, den mycket trevliga personalen och den extremt rena och fräscha toaletten ett kul urval av afrikansk öl från Marocko, Uganda, Tanzania, Namibia och Etiopien. Vi äter en Lamm Wot med berberisås som är ganska kryddstark, men injerabrödet gör att det inte blir för hett. Smakrikt och spännande!

Några andra som recenserat Sophie Zelmanis konserter är:
Upsala Nya Tidning,
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Göteborgsposten
Expressen
Dagens Nyheter
Gixbit

Visst är Bruce bra, men Elliot är ännu bättre!

Huvudstaden går i Springsteenfeber, även om en del av dem som sett fram emot en ljuvlig nordiskt ljus ljummen försommarkväll blev lite besvikna över vädret. Magistern ägnar sig i stället åt betygssättning och den sista skälvande valkampanjen. Men visst är Springsteen värd att lyssna på. I skrivande stund lyssnar jag på honom via Spotify, just nu är det den lysande The River.

Bruce Springsteen skall ju fylla 6o i höst, vilket gör honom jämnårig med en annan sångare som aldrig fyllt hela fotbollstadion (måste erkänna att jag var tvungen att konsultera ordboken för att ta reda på vad stadion heter i plural, men det visade sig att det hette likadant som i singular, något jag givetvis misstänkte men inte var säker på).

Jag tänker på Elliott Murphy vars första skiva kom ut redan 1973. I en recension i Rolling Stone jämfördes Murphy och Springsteen, och den som förutspåddes en framgångsrikare karriär var Murphy. Så blev det dock inte, men de två har i alla fall hållit kontakten och när Springsteen spelar i Paris har Murphy ibland gästspelat på scenen. På bilden nedan är det dock inte med Bruce vi ser honom utan med basisten på scenen på Katalin.

Murphy bor numera just i Paris, och spelar med franska musiker, framför allt gitarristen Olivier Durand. Dessa två hade magistern nöjet att se redan år 2007 på Katalin i Uppsala, och nu var det dags igen. Den här gången hade han dock med sig också en trummis och en basist. Han är flitig, är ute och turnerar ungefär hundra dagar om året. Gitaristen Olivier Durand och han har samarbetat i flera år nu.





Katalin är ett utmärkt ställe för den här typen av konserter, men tyvärr var konserten långt ifrån utsåld. Det var cirka sjuttio personer i publiken, men fördelen är att det hela blir intimt och känns speciellt på ett annat sätt än om man befinner sig några hundra meter från sångaren på ett stadion.



Här är en av Murphys låtar. Luta er tillbaka och njut. Men glöm inte att rösta på söndag (rösta helst på Folkpartiet, och allra helst skall ni kryssa Fredrik Malm.) (om ni tänkt rösta på Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet så tycker jag att ni skall överväga om det inte är skönare att ligga kvar på sofflocket!)

Om kulturutbud och efterfrågan.

Att stryka, diska och laga mat är inte nödvändigtvis kul. Bra mycket roligare är det om man har något bra att lyssna på. För tillfället har jag Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga som CD-bok. Det är många skjortor som blir strukna nu, och jag konstaterar till min glädje att detta skall bli en serie med fyra böcker. Det är vackert, det är mänskligt och gripande. Och uppläsaren, Jonas Karlsson, mannen som ser ut som en bilmekaniker och alls inte som en skicklig uppläsare gör en utmärkt insats och gör boken ännu bättre. Och visserligen har jag inte läst Da Vinci-koden, men jag har en känsla av att det är en förolämpning mot Zafóns mästerverk att göra en jämförelse (även om jag kan ana att förlaget gärna gör det av kommersiella skäl).

Nu finns det ju inte någon motsättning mellan kvalitet och publiktillströmning till kulturella evenemang, men visst kan det vara märkligt ibland hur olika det slår.
I Uppsala är kulturutbudet stort. Publiktillströmningen kan vara lite varierande, men i lärdomsstaden är kulturintresset oftast stort. Riktigt stort blev intresset inför försommarens stora händelse med operan Tosca som spelas två dagar i början av juni. Förutom att opera inte är så vanligt i Uppsala var upplägget väldigt spännande. Första akten spelas nämligen i domkyrkan, den andra i universitetets aula och den tredje i Rikssalen i Uppsala slott. Dessvärre försvann biljetterna i ett nafs. Redan tretton minuter över nio på den första försäljningsdagens morgon var det kört. Men finns det någon som har ett par biljetter över så hör gärna av er till magistern.

Blott tre mil söderut ligger Märsta. Ett samhälle som för omvärlden mest är känt för de brutaltrista husen längs gamla E4:an och järnvägen. Men här finns också annat. I utkanten av samhället ligger det mycket vackra Steninge slott med kulturcentrum, ett högst rekommendabelt utflyktsmål. Och mitt i Märsta finns en unik sevärdhet, en avgjutning i brons av en telegrafstolpe som restes 1953 till minne av landets första telegraflinje som gick mellan Stockholm och Uppsala.

Förutom dessa spännande attraktioner finns det också en gymnasieskola som tidigare hette Märstagymnasiet. I förhoppning om att det mer flashiga namnet Arlandagymnasiet skulle öka elevtillströmningen har den nu fått byta namn. Dessutom har den byggnad där den ligger fått det pretentiösa namnet Kunskapens hus (för mig låter det som någonting ur 1984). Nåväl, nu skall jag komma fram till det jag skulle skriva om. I detta kunskapshus finns det en teater som heter Kulturum. Och på denna teater infann sig igår en liten skara entusiaster för att bevista en premiär. Teatern har 400 sittplatser, men bara cirka 30 av dessa var besatta. Men vi som var där fick en stor kulturupplevelse. Det var operagruppen Operavox från Stockholm som förlagt premiären av sin föreställning Zajberflöte till Märsta. Längtan efter opera är dock dessvärre rätt begränsad här, och man hade inte ansträngt sig så mycket för att locka publik från andra orter.

Vad fick vi då se och höra? Jo, musiken var Mozarts Trollflöjten och givetvis var det även hans text som sjöngs (på svenska) men uppsättningen var kul och nyskapande. Det handlar om Tamino, en kille som spelar mycket dataspel och som skapat ett dataspel med karaktärer från sin vardag där han själv är huvudperson. Taminos frånskilda föräldrar Papageno och Papagena förvandlar ett möte hon skolkuratorn till ett gräl mellan varandra. I skolan finns det ett tufft tjejgäng, Tre damer, som är i tjänst hos Nattens drottning och kören utgörs av det villrådiga och förvirrade lärarkollegiet.
Förutom att uppsättningen är nyskapande och spännande är kvaliteten musikaliskt också hög. Det är ingen stor orkester som spelar utan ett kapell bestående av sex stråkar och ett piano, men det fungerar bra. En och annan falsk ton kanske hörs ibland hos någon solist, men annars låter det riktigt bra. Lars Bergwik som Papageno och Natalia Usmanova som Papagena gör mycket goda insatser liksom Carolie Uemura som Pamina. Och kören håller riktigt bra klass. Även Tamino och hans alter ego som sjungs av Mads Korsgaard och Martin Wallin gör en god insats och Anna Harring klarar Nattens drottnings area på ett bra sätt.

Det enda som är sorgligt är som sagt publiktillströmningen. I dag söndag hålls ännu en föreställning i Märsta, och den 11 april är det dags för premiär i huvudstaden. Jag hoppas verkligen att man får den publik man förtjänar där. Och till alla er som missade föreställningarna i Märsta: Ibland kan man hitta skatterna där man minst anar det.

Louise Hoffsten vid Fyrisån och Carola på bål

Förra veckans inlägg på bloggen drog inte helt oväntat igång en hel del reaktioner. Att palestinafanatikerna helst skulle vilja se mig avskedad som lärare är nu inget som oroar mig nämnvärt. Säkerligen finns det israeliska hökar som skulle vilja detsamma, men dessa kommer knappast till tals i den svenska debatten.

Denna marsmåndag (som nu börjat övergå i tisdag) tänker magistern dock inte lägga sig i världspolitiken. Då syftet med denna blogg är att återspegla livet för den medelålders pedagogen med inslag av såväl politik som pedagogik, samt allt annat som intresserar mig så tänkte jag hålla mig i musikens värld denna gång. Som väl alla har noterat så var det ju andra chansen i melodifestivalen i lördags. Av skäl som framgår nedan så missade dock magistern detta kulturevenemang denna gång, något som jag inte sörjer nämnvärt. Den största behållningen av hela programserien (förutom de slantar som tillkommer Radiohjälpen) är ju den begåvade programledaren Kristjan Luuk. Vad gäller själva musiken så är den väl ofta rätt ointressant, även om vissa låtar sticker ut.

Men nu vore jag inte magister Nyman om jag inte hade lite principiella synpunkter. Min invändning gäller språket som bidragen framförs på. Som den inbitne liberal jag är anser jag givetvis inte att man skall återgå till forna tiders språkregler, då varje land var tvunget att framföra sin låt på sitt lokala tungomål. Jag vill inte förbjuda någon att sjunga på engelska, men jag har min rätt att vägra rösta på något av dessa anglifierade verk. Jag inser givetvis att det är lättare att dölja en töntig text om man sjunger på engelska, men huvudskälet torde ju vara att man tror att det blir lättare att slå internationellt.

Jag glömmer aldrig det stora sveket; när jag röstade intensivt på den ack så fagra Lena Philipson som sedan svek genom att i finalen framföra sin låt på engelska. Låten tappade genast minst 65 % av sin kraft och känsla och nådde givetvis inte ända fram.

Därför var det ju glädjande när den serbiska låten trots avsaknad av anglotugg tog hem hela rubbet i fjol. Att sedan Serbien kanske inte är det mest lockande resmålet 2008 är ju en helt annan fråga som vi får ta en annan dag.

För övrigt har jag ju redan tidigare lagt ut den genom tiderna mest framstående låt som deltagit i den internationella finalen, en låt som på engelska skulle vara helt ointressant. Att sedan Frankrike av alla länder nu skall sjunga på engelska är ju anmärkningsvärt i sig, och när det gäller just det landet är det kanske acceptabelt att man gör det för en gångs skull.

Är jag då en svallande nationalist som anser att man till varje pris måste skicka en knätofsande viking till Belgrad? Alls icke! Jag skulle gärna skicka en värdig representant för vårt mångkulturella samhälle. Varför inte en same som sjunger på samiska (som Norge) eller en iranska som sjunger på persiska, eller varför inte en turk som sjunger på tyska, eller i princip vad som helst som inte är på engelska.

Följaktligen tycker jag inte synd om Carola som blev slagen av den svenskspråkiga Nordman. Men jag har en idé: Carola säger ju att hon känner sig som om hon blivit bränd på bål. I kvällspressen talar Charlotte Perelli om häxjakten på Carola. Och Nordman har i sin låt en ganska blodfattig tös som utan något större engagemang låter sig brännas på bål gång på gång. Varför inte ta in Carola där? Säga vad man vill om Carola, men hon saknar ju inte utstrålning. Eftersom hon tydligen kan leva sig in i hur det känns att bli bränd på bål borde hon kunna prestera ett bättre framförande än det nuvarande eldoffret. Genast skulle låten bli än mer spännande (inte för att den är så värst spännande innan) och alla Carolas fans skulle också kunna rösta på den.

Själv har jag inget emot Carola, men jag har aldrig riktigt kommit över att hon med sin fåniga vindmaskin slog den sensuella Amina med den otroligt mycket starkare låten C'est le derniere qui a parlé qui a raison.

Men varför missade jag då kulturevenemanget från Sameland? Jo, jag befann mig i en något sydligare lokal, närmare bestämt Katalin i Uppsala. Där uppträdde östgötaslättens egen drottning, Louise Hoffsten. Eftersom kvinnan i mitt liv likaledes har sina rötter i den östgötska myllan finns det ett visst intresse för kulturyttringar från denna trakt. Själv kanske jag håller kung Winnerbäck högre, men Hoffsten är inte fy skam. Och till glädje för mitt antianglohjärta har hon nu börjat sjunga mer och mer på svenska. Medelåldern på konsertpubliken var ungefär min egen, vilket ju hör till ovanligheterna, men det är ju roligt att även 55+arna gör annat än sitter på parkbänkar och matar duvor. Här fanns nog de flesta åldrar från 25 till 75 (och till och med några barn) representerade, och kul är det, även om det kanske hade varit mer fart på konserten om publiken i större utsträckning skulle stått upp. Men fart blev det ändå och jag tycker att de allra flesta låtarna var riktigt bra, men konserten kanske skulle ha vunnit på om det nya, ofta lite mer stillsamma Peter Le Marc-materialet blandats med hennes tidigare mer bluesiga och rockiga stil. Nu blev det mest i extranumren det gamla kom fram. Mitt betyg blir fyra pekpinnar!

Konserten fick dock bara två korpar av landskapets stora tidning UNT. Nu ifrågasätter jag givetvis inte recensentens rätt att ha vilka åsikter han vill, men jag noterar att den konsert som han på senare tid har gett fem korpar var med Marilyn Manson. Kanske är det mindre sannolikt att samma person skulle uppskatta Louise Hoffsten och den nyss nämnde sångaren. Det är lite grann samma sak som när DN envisas med att låta en person som inte tycker om Lars Winnerbäck recensera hans skivor och konserter.

Katalin i Uppsala är en trevlig konsertlokal, och man kan även äta där. Vis av tidigare erfarenhet vet jag att det är hygglig mat, men knappast speciellt spännande. Men Uppsala är (till skillnad från Örebro) en stad med ett rikt restaurangutbud. Liksom i de flesta städer så genomgår många matställen även här genomgripande makeovers (usch, en anglicism) med jämna mellanrum. Ett ställe har dock klarat sig ända sedan åttiotalet. Det är den mycket sympatiska restaurangen Trattoria Commedia på Skolgatan (en passande adress för magistern). Där kan man i en miljö som av vissa anses som sunkig, men som i själva verket har stil och patina, avnjuta italiensk mat av en klass som ingen i Italien skulle skämmas över. Till exempel de utsökta pastarullarna Baci di Suocera kan varmt rekommenderas. Och för blott 280 kronor kan man inmundiga en flaska av det underbara vinet Torre del Falasco Valpolicella Ripasso.

Men jag vore ju inte magistern om jag inte skulle klaga på något. Fast jag vill inte se det som ett klagomål, utan mer som ett utvecklingssamtal med ett uppnåendemål som kan leda till ännu bättre resultat. Det gäller den i och för sig vänliga och uppmärksamma serveringspersonalens italienska uttal. En liten lektion men någon lokal italiensklärare om hur c uttalas före olika vokaler vore på sin plats!

Låt dock detta inte avskräcka er från att besöka denna restaurang, men tro inte att ni är de enda som vill göra det. Så beställ bord!

Bröst och burkor

Veckans samtalsämne här i Uppland är den könsdiskriminering som Fyrishov, landskapets mest betydande badanläggning ägnar sig åt. Medan män får visa såväl muskler som fettvalkar tvingas kvinnor ikläda sig bikiniöverdel eller hel baddräkt. De modiga systrarna Ragnhild och Kristin Karlsson beslöt sig för att utmana detta förtryck vilket ledde till att de bryskt avvisades.

Från badanläggningens sida förklarar man sig med diverse märkliga uttalanden. Den ansvariga, som passande nog heter Inger Grotteblad, säger:

"Vi vill att alla flickor som kommer hit ska känna en trygghet och inte bli utsatta för sexuellt ofredande. Om normen blir att flickor får vara topless så finns det ett antal andra som inte vill vara topless. Det blir ett ökat tryck på dem."

Frågan man ställer sig är om denna Grottekvinna möjligen är muslim. Dessa har ju åsikten att kvinnor måste skyla sina kroppar för att inte locka fram männens otyglade lustar. Genom att kräva att alla kvinnor i Iran eller Saudiarabien klär sig i heltäckande kläder har man framgångsrikt fått bort trycket på att man skall ha utmanande kläder. Det är långt kvar tills kvinnorna i Saudiarabien kan visa hud, men det finns i alla fall små tendenser i rätt riktning när man nu börjar kräva att åtminstone få köra bil.



Andra har andra synpunkter på badklädesfrågan. En bloggare vid namn Michelle Mybell har drabbats av ilska över detta ur perspektivet att systrarna bortser från olikheter mellan kvinnor och män. Och visst är kvinnor och män olika, men frågan är varför kvinnans kropp skulle vara så förbjuden att visa upp. Och jag respekterar helt Michelles vilja att vara kvinnlig och betona de kvinnliga delarna av sin personlighet, inget fel med det. Frågan är bara varför man nödvändigtvis måste kräva att alla kvinnor, respektive alla män måste vara lika. Det är ingen som kräver att alla kvinnor måste klä av sig på överkroppen (däremot är knappast heltäckande baddräkter för män förekommande, även om det säkert finns män som skulle föredra att dölja sina former).

Överhuvudtaget tycker jag att svenskarna på något sätt har kommit att bli väldigt pryda på senare tid. Fjärran är den tid då svenskar var pionjärer vad gäller nakenhet. Nu finns Näringslivets Etiska Råd, ett slags moralpoliser som slår ner direkt när naken hud finns i annonser. Däremot har svensk filmcensur en extremt hög acceptansnivå för sexinslag i filmer som visas för barn. Jag kan inte riktigt få detta att gå ihop. Varför skulle avklädda annonsbilder vara så mycket värre än sexscener för barn?

Ett extremt uttryck för denna rädsla för kroppen har också visat sig i simhallen i stockholmsförorten Husby. Husbybadet har nämligen en alltför liten reningskapacitet vilket beror på att så många behåller smutsiga kalsonger på under badbyxorna. Dessutom är badbyxorna av den typ som ofta också används som träningskläder. Detta då man skäms över att visa sig i åtsittande badkläder. I Frankrike och även på Åland måste man i badhus ha åtsittande badbyxor, just för att slippa dessa problem. Detta fick lite märkliga konsekvenser när mina barns klass i sexan skulle på skolresa till Åland, och avstod från ett besök på det förnämliga Mariebad då det visade sig att detta skulle kräva åtsittande byxor, något som var alldeles för känsligt.

I Tyskland, Belgien och Holland är det allmänt att män och kvinnor badar bastu tillsammans i badhus, och detta utan att dölja sina kroppar. I det ovan nämnda Fyrishov har man en relaxavdelning där man könsuppdelat badar bastu. Trots att det alltså bara är män närvarande visade det sig vid mitt senaste besök att mer än hälften behöll badbyxorna på i bastun. Och då rörde det sig om vuxna män, inte mellanstadiebarn för vilka nakenheten kanske kan vara mer känslig. Jag förstår inte riktigt varför vi har denna skräck inför den nakna kroppen. Sverige är ju knappast något särdeles religiöst land, så det torde ju inte ha med sådana moraliska bud att göra.

Kanske är det den extrema jämlikheten som spökar. Om några är topless så måste alla vara det, annars är det orättvist. För mig som liberal är svaret enkelt: Acceptera att alla är olika, har olika behov och önskningar. Jag tycker inte om att se kvinnor som döljer sina kroppar i sjalar och burkor, men jag accepterar om de väljer att göra det. Andra tycker inte om att se kvinnors bröst, men måste accepterar att de väljer att visa dem!

Och till Kristin och Ragnhild vill jag säga: Fortsätt att våga utmana! Det är genom pionjärer som ni som samhället utvecklas. Liksom de kvinnor som vågar lägga av sig burkan eller slöjan, eller de som vill köra bil i Saudiarabien så är ni föregångare. Var stolta!

Från Murphy till Brodsky

I datorn och i viss mån även i Tv:n finns mycket att uppleva. Men det är något helt annat att ta del av förstahandsupplevelser. I den uppländska metropol i vars närhet jag residerar finns det en hel del att se och höra. De två senast tisdagarna har jag och min kvinna besökt två, sinsemellan helt olika, men kvalitativt jämbördiga konserter.

Det började förra tisdagen då vi infann oss i den trevliga konsertlokalen vid restaurang Katalin, ett ynkligt stenkast från det kaos som järnvägsstationsområdet förvandlats till under rådande ombyggnader. Publiken var ganska blandad, men männen var i majoritet och genomsnittsåldern låg nog närmare fyrtio. Efter några utsökta öl av märket Belhaven Twisted Thistle, en läcker skotsk brygd, betydligt lenare än tistlarna på etiketten, och en hyfsad pastarätt var det dags. In på scenen kom Elliott Murphy. Vem är då detta, undrar många, liksom jag själv några veckor tidigare. Mannen är amerikan, född det magiska året 1949, vilket gör honom till jämnårig med storheter som Göran Persson, Lars Leijonborg, Carl Bildt, Birger Schlaug, Mark Knopfler, Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Twiggy och Malena Ivarsson. Murphy har hållit igång som musiker sedan tidigt sjuttiotal, och har trots att han aldrig riktigt slagit igenom ändå skapat sig ett namn som är välkänt bland musikintresserade världen över.

Hans musik liknas ibland vid Dylans, och den har utvecklats till att bli mer akustisk, speciellt sedan han börjat turnera med den franske gitarristen Olivier Durand. Vi njöt i alla fall av konserten och det var en upplevelse att ha sett Murphy och Durand på nära håll i den mysiga konsertlokalen. Läs även UNT:s recension av konserten.

En vecka senare. Samma stad. Samma kvarter. Samma järnvägskaos, denna gång ett lite längre stenkast bort. Platsen denna gång: Sal B i det nyinvigda Konserthuset. En sal helt inriktad på funktion. På scenen Brodskykvartetten, en mycket högklassig brittisk stråkkvartett. Två violiner, en viola och en cello. Musik av världsklass även här. Se denna recension. I pausen utsikten över staden från husets högsta våning. Det är kanske inte ett hus som är helt lätt att ta till sig, man faller inte i beundran inför dess skönhet. Men arkitektur måste inte alltid vara lättsmält. Jag tycker ändå att det är en spännande byggnad, och det tillför definitivt något till Uppsalas stadsbild. Att det sedan är glädjande att man uppför en byggnad av den här kalibern för kulturella ändamål, att det inte bara är köpcentra, nyfunkisbostadsrätter och snabbmatsrestauranger som uppförs i det tidiga tvåtusentalet är ju något att bli glad över.