Carl Bildts motvilja mot ryssarna förblindar.

Carl Bildt är upprörd! Fyra modiga riksdagsledamöter från alliansen (en för all del avhoppad) har vågat visa självständighet och rösta mot det påbjudna avslaget på motionen som erkände att Turkiets folkmord på armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker verkligen var ett folkmord. Märkligt nog kunde inte Fredrik Malm som varit med och motionerat i frågan stödja motionen då han numera är Folkpartiets utrikespolitiske talesman, och därför inte kan gå ut och rösta mot regeringen. Därför var han tvungen att avstå från att delta i omröstningen. Men sådant är politikens spel ibland. Nu har han lyckligtvis en fru som också sitter i Riksdagen, Gulan Avci, som kunde lägga sin röst för motionen.

Carl Bildt och regeringen visar här ungefär samma inställning som Barack Obama numera anslutit sig till. Obama var nämligen tydlig med att erkänna folkmordet innan han blev president, men sedan blev hänsynen till det allierade Turkiet alltför tungt vägande. För den svenska regeringen (troligen framför allt för Moderaterna) tycks viljan att hålla sig väl med Turkiet väga tyngre

Det märkligaste med omröstningen är att både Folkpartiet och Kristdemokraterna ställt sig bakom ett uttalande om att det visserligen var ett folkmord, men att man inte kan rösta för ett sådant uttalande. Hela turerna kring detta utvecklas på ett lysande sätt på bloggen A little voice of Reason.

Det enda relevanta argumentet mot ett erkännande är givetvis att det skulle kunna skada de krafter i Turkiet som verkar för en normalisering med Armenien, och i stället stärka de mer hårdföra krafterna. Detta måste ställas mot den betydelse ett allmänt erkännande har för de folk som utsattes för folkmordet.

När det nu avslöjas att även Reinfeldt faktiskt uttalat sig för ett erkännande så verkar det mer och mer som om det är Carl Bildt som är den som styr den svenska regeringen. Nu kan man givetvis tycka att det är bra om regeringen kan visa enighet, och visst kan det förekomma att en riksdagsledamot ibland tvingas rösta mot sin övertygelse. Jag har dock svårt att se att se att den här frågan skulle kunna vara en sådan fråga.

Jag är ingen varm anhängare av Ryssland, och visst finns det en hel del kopplingar mellan Armenien och Ryssland. Att Carl Bildt definitivt inte är någon vän av Ryssland vet ju alla, och visst kan jag sympatisera med markeringar mot Rysslands vilja att dominera hela det forna Sovjet. Och när Turkiet är en av västs allierade mot Ryssland blir det lätt att ta ställning för dem. Men jag tror att man i gör ett misstag om man då offrar mänskliga rättigheter och erkännande för dem som utsatts för övergrepp.

Nej, jag tror att turkarna är väl medvetna om att Sverige varit ett av de länder som varit mest vänligt inställda till Turkiets EU-inträde. Visst kommer man ett tag att protestera och visa sitt missnöje, men i längden måste man gå vidare. För att Turkiet skall kunna bli en fullvärdig medlem av det demokratiska Europa måste man göra upp med sitt förflutna. En stor del av världen har erkänt folkmordet, och ju fler länder det blir desto större blir pressen på Turkiet. Visst kan det också kortsiktigt bli en del avbräck ekonomiskt, och Moderaterna är tyvärr ofta beredda att offra mänskliga rättigheter av för handelsavtal.

För den som vill lära sig mer om Armenien och folkmordet rekommenderar jag denna sajt. Vahagn Avedian som ligger bakom denna sajt har också skrivit en utmärkt artikel på Newsmill som jag rekommenderar.

Vem som helst kan bli chefredaktör, inga kunskapskrav!

Gratistidningen Metro brukar vara lagom att läsa på min tio minuters tågresa varje morgon. Det mesta är visserligen korta upprepningar av nyheter jag redan läst i Svenska Dagbladet hemma, men understundom dyker det upp något intressant. Ibland är krönikörerna intressanta, oavsett om jag håller med dem eller inte. Nu skriver bloggarna Sakine Madon och Gulan Avci att chefredaktören har stoppat en av krönikörerna, Gurgin Bakircioglu. Anledningen är att han skrivit om det turkiska folkmordet på armenierna. Och chefredaktörens motivering för att stoppa publiceringen är inte att krönikan skulle innehålla några faktafel. I stället är orsaken att denne chefredaktör, en uppenbarligen obildad typ vid namn Per Gunne helt enkelt saknar kunskaper om detta folkmord.

Detta kan givetvis ställa till med problem för Metros krönikörer framdeles. Det gäller alltså att hitta ämnen som Gunne känner till och har tillräckliga kunskaper om för att kunna bedöma. Lite googling på Gunne visar att hans favoritfilm tycks vara Die Hard och den bok som mest påverkat hans liv är Stora Cocktailboken. Hans sambo tycks vara den inte helt obekanta Sofie Fahrman så läckra blondiner kan ju också vara ett tips på ämnen som Gunne har kunskaper om. Men undvik svåra saker som politik, historia, litteratur (utom cocktailböcker), filmer som är djupare än Die Hard och annat som inte är så lätt att förstå.

För den som klarar av lite svårare ämnen än så finns den stoppade krönikan att läsa på Newsmill i Bakircioglus artikel som jag länkat till ovan. Den alltid kloka och klarsynta Dilsa Demirbag-Sten skriver också en mycket läsvärd krönika i Expressen (som trots att det inte är en tidning som är känd för sin intellektuella framtoning ändå tycks ha mer bildade redaktörer). En gång i tiden framstod Metro trots sina brister som mer seriös än kvällspressen, men nu tycks utvecklingen gå åt andra hållet.

En liten uppdatering: På väg till jobbet idag fredag den 23/10 tar jag Metro som vanligt. Där hittar jag två helsidor om Sofie Fahrman! Visserligen står det att hon är singel, så förhållandet med Gunne tycks ha tagit slut (kanske saknade hon möjlighet till intellektuell konversation) men fröken Fahrman är ju i alla fall ett ämne som Gunne har mycket ingående kunskaper om!

Som avslutning lite armenisk musik. Videon bör till och med kunna tilltala Per Gunne!

I turkiska höglandet finns det inga problem!

En gång om året, i alla fall i år och i fjol, är magistern till ögonen begravd i ansökningshandlingar för att försöka lura av EU högar av tusenlappar till ett litet skolprojekt. Det handlar om EU:s Comeniusprojekt där skolor kan få en hel del pengar för att skapa partnerskap i Europa. Alltså har jag samlat ihop ett gäng tanter och tjejer från åtta länder som sällat sig till min lilla skara. Förra året nekades vi pengar, men nu har vi lagt ner hela våra själar.

Själv håller jag på att bli vansinnig på kuppen, inte minst över en superambitiös rumänska som vet allting bättre än alla andra, ett otroligt användarovänligt webbformulär med en massa inbyggda buggar. Så jag tröstar mig med en whisky (Caol Ila) och lite god musik. I morgon skall blanketten vara färdigifylld och sedan väntar vi på kosingen som skall föra oss ut i världsdelens alla hörn (plus den anatoliska högplatån (där det enligt den turkiska lärarinnans beskrivning inte finns några som helst problem eftersom alla turkar är så vänliga (detta förväntas jag skriva i blanketthelvetet) ) så jag ser givetvis speciellt fram emot att besöka detta paradis på jorden). Och jag orkar inte ens titta efter om jag fick alla parenteser rätt i den förra något komplicerade meningen.

Bland den musik jag njuter av finns den utsökta franska gruppen Mickey 3d vars video till låten Matador är rätt kul att titta på.

Regn

Regnet faller över bygden. Jag tänker tillbaka på torsdagskvällen då jag gav mig ut med skidorna över åkrarna. Det var mörkt, månen var visserligen ganska full, men lyste genom molnen. Snön hade smält lite under dagen, men på kvällen frös det på och det var ett bra glid. Jag åkte längs ån mellan åkrarna, såg ljusen från gårdarna och samhället i fjärran, hörde trafiken och flygplanen och det var bara så vackert. Stannade till och bara njöt.

Läser vidare i Orhan Pamuks Snow. En fascinerande bok. Jag har aldrig satt min fot i Turkiet, men nu känns det nästan som om jag varit i Kars. Staden och dess invånare beskrivs så levande. Och huvudpersonen, den från Tyskland återvända poeten Ka som hamnar i denna av snöfallet isolerade håla där han blir en del av ett politiskt spel, och också blir förälskad. Motsättningarna mellan muslimska fundamentalister och turkiska nationalister målas upp på ett sätt som gör att jag förstår mycket mer om denna kamp än jag gjorde innan.

Och så vågar han. Han nämner det. Folkmordet. Visserligen inte ordet, men det faktum att han, en av Turkiets ledande författare vågar nämna det som inte får sägas är stort. Att mer än en miljon armenier drabbades av folkmordet från den nya turkiska republiken är ju ett erkänt faktum i västvärlden, men I Turkiet är det tyst.

Det här är stor litteratur. Han vågar vara obekväm, han vågar utmana, han vågar tänja på gränserna. Och samtidigt har han förmågan att skildra den fruktan, den kärlek, den sorg Ka känner där han rör sig i det iskalla Kars. Det är nästan så man känner kylan och fukten tränga in under huden när man läser.

Vill också sända en tanke till Hrant Dink, den armenisk-turkiske journalist som fick sätta livet till för att han vågade tro på att det var möjligt att tala öppet i Turkiet.