Bilder från Östermalmstorg igår, och lite om omvalet i fem valdistrikt.

128 mil är det, enligt Birgitta Ohlsson, från Stockholm till Kiev. Själv sitter jag nu i Märsta, ytterligare fyra mil bort från Majdan, och läser ständigt rapporter om det som sker i Kiev. Tydligen har stadsförvaltningen begärt hos domstolen att barrikaderna och tälten skall flyttas, men domstolen har ajournerat förhandlingarna till den 28 januari, vilket ju verkar positivt.

"Totalitarism är döden. Är du för livet eller för döden?"

Mindre positivt är resultaten från de omval som genomfördes i fem valkretsar igår. Som bekant förekom det en hel del tvivelaktigheter i valet förra hösten, och i fem valdistrikt bestämde valmyndigheten att valen skulle göras om. Själv var jag valobservatör i ett av dem förra hösten, nämligen distrikt 94 runt städerna Vasilkyv och Obukhiv strax söder om Kiev. Där vann Batkivsjtjynakandidaten Viktor Romaniuk överlägset förra året, men då hittade man på att det var fel på diverse protokoll så att valet ogiltigförklarades. 

Romaniuks gamla kampanjbuss används nu av majdanaktivisterna.

Romaniuk har senare tvingats lämna landet då han var chef för ett företag som anklagades för oegentligheter (som begåtts innan han blev chef). Nyligen bestämde en domstol att han inte hade rätt att ställa upp i valet, och för att inte bli åtalad har han valt att stanna i Italien. 

Nu tycks detta val ha vunnits av en regeringstrogen kandidat, delvis för att oppositionen inte kunnat bedriva någon kampanj eftersom man fick reda på väldigt sent att Viktor Romaniuk inte fick ställa upp.

En av vallokalerna i distrikt 94 under det ordinarie valet förra året.

Även i andra distrikt förekom oegentligheter. Ett vanligt knep för att förvirra väljarna är att registrera flera kandidater som har samma namn. Valet går nämligen till så att väljarna i vallokalen får en valsedel med en lång lista namn, och skall sätta ett kryss för sin kandidat. I distrikt 223 i Kiev hade man tre personer som hette Jurij Levtjenko, och en av dessa fick faktiskt nästan 2% av rösterna, trots att ingen nästan vet vem det var. 

Kandidatpresentation i en vallokal förra året. 

Ja, det finns mycket att säga om valen i Ukraina, och det kommer att bli ett kapitel i den bok om landet jag håller på att skriva. Röstköp, personer som åker runt till flera vallokaler, partier som registreras för att förvirra väljarna, ja listan kan göras lång. 
Av de fem distrikten var det bara ett där oppositionskandidaten vann, i Kaniv, en bit söderut från Kiev längs Dnjepr. Där var hans majoritet så stor att det inte gick att fuska bort. 

Trevligare var det på Östermalmstorg i Stockholm igår. Ett antal ukrainare, och en del andra som stöder deras kamp hade samlats för ett möte. Nationalsången sjöngs flera gånger, flera av de låtar som brukar höras på Majdan strömmade ur högtalarna. Flera olika talare fick säga några ord (inklusive undertecknad). Höjdpunkten var EU-minister Birgitta Ohlssons tal.

Hon sa bland annat: 
"Jag tror att den allra viktigaste uppgiften för en demokratiskt folkvald politiker är att ta människor djupaste längtan på allra allra största allvar. Vi som har samlats här på Östermalmstorg, vi tar de demokratiska fredliga aktivisternas längtan på allra största allvar. Det skall inte vara Moskvas järngrepp eller ryskt vapenskrammel eller ekonomisk utpressning som dikterar er framtid utan det skall vara er längtan."

Det gick inte att ta miste på glädjen och stoltheten över Birgitta Ohlssons närvaro, och hennes stora engagemang i frågan. Och för mig som folkpartist känns det ju extra bra att det är just vårt parti som är aktivt här. 

"Jul utan Janukovytj"

Ukrainare och litauiska vänner.

Den folkpartistiske Europaparlamentskandidaten Jasenko Selimovic talade också, och även riksdagsmannen Carl B Hamilton (FP (var var alla andra partier?)) var med på mötet. 
Vi får ju inte glömma Carl Bildts stora insatser för Ukraina, men det vore ju trevligt att även se några andra icke folkpartistiska politiker som engagerade sig för Europas näst största land. 

Kryssa Fredrik Malm! Och försvara yttrandefriheten!

Nu är det dags att rösta i Europaparlamentsvalet. Att det blir Folkpartiet som skall få min röst är helt klart (även om jag faktiskt röstade på moderaterna förra gången. Saken var nämligen den att jag egentligen tänkte rösta på Folkpartiet, men såg den sedermera till Fi! övergångna Maria Carlshamre som hon hette då, i en t-shirt med texten Ja till kärleken, nej till porren eller någon liknande bisarr text. Bestämde mig då för att välja ett annat parti. Och snart var Carlshamre i Schymans knä!)

Vem skall då få min röst? Jo, valet är ganska lätt. Jag tycker att Fredrik Malm, namn nummer fyra på fp-listan är det bästa valet. En framåt ung man med ett stort internationellt engagemang. Så var han till exempel den enda borgerliga svenska riksdagsman som röstade för att fördöma turkarnas folkmord på armenierna. Han är också engagerad för oppositionen på Kuba och i Iran, för det israeliska folket och för assyrierna.

Han har en intressant blogg som jag följer och som finns med i min blogglista här på bloggen. Där kan man till exempel läsa om hur en valarbetare på det torgmöte som Fredrik just lämnat blev misshandlad av vänsterslödder. Det tvivelaktiga Nätverket mot rasism förklarar lamt att man inte står bakom angreppet, men det är svårt att tolka deras lama pressmeddelande som ett klart avståndstagande.

Tvyärr är det alltför ofta som vänsterdemonstrationer, till exempel mot Israel övergår i våld och skadegörelse. Och det är alltför få inom vänstern som säger ifrån. Ofta får man höra undanflykter om att nazister också använder våld, men alla som verkligen försvarar demokratin tar självklart avstånd från våld från båda sidor!

Ny vår för bögarna, slut på Sommer och rysk höst.

Samma dag som det sista avsnittet av den första säsongen (jo, det finns en till säsong, och sedan ännu en som dock bara är radio, en utmaning att lyssna på dansk radio!) av den utmärkta danska dramaserien Sommer visades på SVT, innehållande bröllopet mellan läkarsekreteraren Ulla och hennes fästmö, så beslutar vår riksdag att avskaffa den förlegade lag som krävt att äktenskap bara kan ingås av man och kvinna. Magistern, som förvisso föredrar att gifta sig med kvinnor, i alla den som jag är gift med, gratulerar alla som nu får ett större urval tänkbara giftaskandidater.

Och som folkpartist är jag givetvis stolt över att den liberala synen på människors samliv slog igenom så att ingen folkpartist valde att avstå. Läs mer i DN och Svenska Dagbladet

Apropå Sommer så kan man på DR:s hemsida göra ett test för att få reda på vilken karaktär i Sommer som man är mest lik. Magistern blev av någon anledning Jakob Sommer. Så det är snart dags att bege sig till Malawi. Hade jag fått välja hade jag nog hellre varit Adam, vars tillvaro verkar betydligt behagligare, speciellt sen han fick ihop det med Anna.

För övrigt så kan man notera att när ryssarna nu ger igen för Tingelingvideon så sker det dels med en oförarglig hänvisning till seger i fotboll (fattas bara om man ser till folkmängden) men också med påminnelser om militära segrar, denna gång i sedan länge förfluten tid, men varningen finns där...

Länk till mitt tidigare inlägg om Tingeling.

Försvara demokratin mot AFA och islamister.

Nationaldemokraterna heter ett genomosympatiskt politiskt parti. Deras åsikter hör hemma på historiens sophög. Men det ger inte någon rätt att med våld angripa detta partis företrädare. Det enda det leder till att ge partiet vatten på sin kvarn när de påstår att invandrarna förstört Sveriges land. Om det är sant som Aftonbladet påstår att överfallet i Hagsätra var politiskt är det djupt upprörande. Varje hederlig medborgare måste ta avstånd från sådant. Nationaldemokraternas politik måste bekämpas, men inte med sådana metoder. AFA tycks ännu en gång ha visat att man inte förtjänar någons respekt.

Lika litet respekt förtjänar de odemokratiska element som angriper fredliga demonstranter i Malmö med smällare och nyårsraketer. Den här gången tycks dock polisen ha varit bättre rustad än senast. Om någon kan visa mig att palestinier som demontrerat skulle ha angripits av israelanhängare så är det givetvis lika illa, men vad jag vet har det ännu inte hänt. Det är viktigt att de demokratiska krafterna i Sverige visar sitt stöd för Israel rätt att försvara sig. Det innebär givetvis inte att man måste acceptera allt som Israel gör, men om man går i demonstrationståg där de som inte erkänner Israels rätt att existera finns med förtjänar man ingen respekt.

Se Birgitta Ohlssons utmärkta tal här:

Stolt folkpartist?

Jag brukar vara stolt över att vara medlem i Folkpartiet Liberalerna. Ett parti som står för liberala värden, för frihet och mot diktatur. Men när jag nu sitter och bläddrar i förra veckans tidningar hittar jag en artikel i Svenska Dagbladet och då blir jag lite oroad. Jan Söderqvist skriver om skillnaden mellan retoriken före valet, och nu när man sitter i regeringsställning. En gång i tiden inbjöd man Taiwans regeringschef, och beklagade sig över att sossarna inte gav honom inresetillstånd. Nu när man är med i regeringen är man helst tyst om Taiwan.

Jag roade mig med att undersöka vilka initiativ fp tagit i frågan. Och dessvärre är det ganska tyst. Visserligen hittade jag en bra debattartikel av Birgitta Ohlsson i Sydsvenskan om att Sverige borde tuffa till sin politik mot kommunistkina, men Taiwan nämns inte i denna. Birgitta Ohlsson har dock på sin hemsida ett krav om att Sverige skall erkänna Taiwan som självständig stat. Detta är dock skrivet år 2001.

Men självaste Carl Bildt (som förvisso inte är folkpartist) har i sin blogg häromdagen föreslagit att de kinesiska ledarna skall bjuda in både Dalai Lama och den nye taiwanesiske presidenten till OS-invigningen. Ett förslag som kanske skulle kunna tas på mer allvar om Bildt också bjöd in dem till Sverige.

Jag förstår att folkpartiet som medlem i regeringen inte kan kräva vad som helst, men jag tror att det är viktigt för ett liberalt parti att man alltid står upp för frihet, även om det kan vara lite obekvämt ibland. Och om man står för en sak när man är i opposition och en annan när man har makten lever man farligt. Kampen för frihet får inte sluta när ens ekonomiska intressen hotas.

Från Tokarp till tokfeminist?

För en tid sedan hade jag tillfälle att gå och lyssna på en av folkpartiets mest färgstarka politiker, Birgitta Ohlsson. När man nämner hennes namn för folk får man mycket varierande kommentarer. "Hon är enormt engagerad för kvinnor i hela världen.", "Hon borde bli utrikesminister i stället för Bildt.", "Hon är en fanatisk feminist" eller "Hon är snyggast i riksdagen!" Och visst ligger det en hel del i dessa kommentarer. Själv har jag alltid varit lite skeptisk till hennes utspel på hemmaplan, som krav på att föräldraledigheten skall delas lika, ett krav som jag inte kan få att gå ihop med min liberala hållning. För mig är det naturligt att människor själva skall få välja hur de lever sina liv, och inte tvingas dansa efter olika politikers pipor. Det har över huvud taget varit så att när Birgitta Ohlsson uttalat sig om inrikespolitiken har jag varit tveksam, medan i utrikesfrågor har hon alltid mitt stöd.

Det är till exempel få svenska politiker som så öppet stöder Israel, och utan att tveka framhåller Israel som den demokrati det är, omgivet av odemokratiska länder. Medan svenska vänsterfeminister har väldigt lätt för att acceptera muslimskt kvinnoförtryck är Ohlsson konsekvent i sin feminism. Hon drar sig inte för att säga vad hon tycker även om det kan uppfattas som "islam-fientligt" ibland.
Hon skriver:
Människorna som i dag kämpar för frihet i resten av Mellan Östern vill inte ha några smulor från vårt bord. De vill ha samma meny av friheter som finns i Israel. Det finns endast ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare. Det heter demokrati.

Och hennes kritik av diktaturer tar inte hänsyn till affärsintressen och dylikt, något som dessvärre präglar vår regerings politik. I den aktuella frågan om bojkott eller inte av OS i Kina föreslår Birgitta Ohlsson att vi visserligen skall delta, men välja att bära en vit armbindel. Vitt är nämligen den kinesiska sorgefärgen, och vi skulle då påminna om offren för den kommunistiska diktaturen. Dessa tankar och många andra kloka därtill finner man på hennes hemsida Birgitta.nu

Givetvis stödjer hon också Kosovos självständighet, och skriver på sin hemsida och gratulerar dem till deras nyvunna frihet. Personligen säger jag som Per T Ohlsson i det ständigt lysande radioprogrammet Godmorgon Världen: "Om Putin är emot Kosovos självständighet så är jag för."

Att lyssna på Birgitta Ohlssons föredrag under rubriken "Kvinna i världen - pest eller kolera" var inte behagligt. Bilderna hon visade var ofta mycket hemska, och det var omöjligt att inte bli illa berörd. Hon visade bilder från flyktingläger i Darfur där barnen på bilderna inte levde tio minuter efter att bilderna tagits. Och barnen var naturligtvis flickor. Den mat som fanns gavs till pojkar i första hand. Men hon visar även obehagliga bilder på misshandlade kvinnor i vårt eget land. Hon berättar om hur man i många länder inte kan förstå vad hon menar när hon talar om våldtäkt inom äktenskapet. Ett sådant begrepp kan ju inte existera eftersom mannen givetvis har rättigheten att ha sex med sin hustru närhelst han behagar. Och det handlar inte nödvändigtvis om exotiska länder. I Finland kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet inte förrän 1994 enligt Birgitta Ohlsson.

Ju mer man hör om Bildts märkliga uttalanden, desto mer börjar jag tro att Birgitta Ohlsson skulle vara en bättre utrikesminister. Att sedan en del tycker att ett skäl att ha henne som utrikesminister vore att få bort henne från inrikespolitiken är ju värt att tänka över, men faktum är att jag tror att hon alltid skulle vara en konsekvent förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter.

Hur var det då med biten om hennes eventuella skönhet? Får man ens föra sådant på tal när man talar om en feministisk politiker? Är inte det ett tecken på mansgrisig gubbsjuka? Ja, frågan är känslig. Men faktum är att under sitt föredrag nämner hon ett flertal gånger Bengt Westerbergs fysiska företräden. Så då må väl vi män få kommentera Birgittas attraktiva yttre också?

Men vad var det där Tokarp då, frågar sig nu den uppmärksamme läsaren. Jo, det är en by utanför Linköping där den lilla Birgitta tog sina första stapplande liberala steg som valsedelsutdelare innan hon var torr bakom öronen. Och säkert kunde hon redan då charma till sig en och annan röst.

Gör Birgitta Ohlsson till utrikesminister!

Birgitta Ohlsson är en spännande politiker. Till skillnad från många andra har hon en stark egen profil, och törs alltid säga vad hon tycker. Vi har sett alldeles för många exempel på personer som blir ministrar eller får andra positioner bara för att de är unga kvinnor, inte för att de har så värst många andra meriter. Speciellt Göran Persson var ju bra på att hitta kvinnor som fick positioner utan att sedan märkas speciellt mycket. En sådan kvinna är inte Birgitta Ohlsson. I dagens Svenska Dagbladet finns en intressant intervju med henne.

Jag håller absolut inte med om allt som Birgitta Ohlsson tycker. Men hon tycker mycket och ligger inte på latsidan. Hennes åsikter om minkfarmer och kungahuset (även om jag är för bådadera) kanske inte berör mig speciellt mycket, men värre är det med föräldraförsäkringen. Birgitta Ohlsson är annars en klok och konsekvent liberal. Hon tar avstånd från konservativa uttalanden om att homosexuella inte skall få gifta sig från Fälldin och hans likasinnade, och det är givetvis klok liberal politik. För en liberal så är det självklart att människor själva skall få bestämma över sitt liv. Den som vill gifta sig med en man bör få det oavsett om han är man själv eller inte. För övrigt har magistern noterat att Jämo Claes Borgström, en man som jag annars sällan håller med har skrivit en klok och tänkvärd kommentar kring Fälldinklanens tokigheter.

Men varför tar liberalismen slut när det gäller att tillåta människor att avgöra vem som skall ta ut föräldraledigheten? Jag tror säkert att det är bra för många människor att dela dagarna lika, men det finns andra som av olika skäl inte vill göra det. För en liberal borde det vara självklart att var och en själv skall få avgöra denna fråga. Det skulle kunna vara ett problem i ett samhälle där inte jämställdheten har nått så långt som i Sverige, men här är det ju ingen som höjer på ögonbrynen åt att pappor tar ledigt för att vara hemma med sina barn. Här hamnar den annars så kloka Birgitta Ohlsson i det tokfeministiska lägret. För mig som gärna skulle vilja kalla mig feminist, eftersom det för mig är självklart att kvinnor och män har samma värde, bör ha samma möjligheter och även ges utrymme att betona såväl "manliga" som "kvinnliga" sidor av sin personlighet är det helt oacceptabelt att försöka tvinga på andra människor ett visst sätt att leva. Den kvinna som vill lägga sin kraft och energi på att vara en god mor, ta hand om sin familj och avstå från karriär måste ha lika stor rätt att göra detta som den som vill bli VD för ett börsbolag. Det är detta som är feminism för mig, och jag blir lika orolig varje gång fundamentalistfeministerna gör sina utspel, speciellt när det rör sig om folkpartister.

Men det är i utrikespolitiken som Birgitta Ohlsson visar sina framfötter. Tyvärr är utrikespolitik ett område som inte riktigt betonats av fp. Här finns annars en lucka att fylla. Moderaterna gör visserligen ofta kloka uttalanden, men på något sätt känns det som att de är beredda att sälja ut mänskliga rättigheter för att få handelsavtal. Att Carl Bildt förutom sina smått tvivelaktiga affärer i Ryssland och Afrika också är lite väl Palestinavänlig gör inte saken bättre. Och på vänsterkanten är det givetvis ännu värre. Här offras gladeligen allt vad feminism heter för att inte framstå som islamkritiska, och krav på mänskliga rättigheter uppfattas som inblandning i andra länders inre angelägenheter.

Birgitta Ohlsson är inte sådan. Det gladde mig mycket att hon nämnde Israel som ett av sina favoritländer i intervjun, och att hon framhöll att det är mellanösterns enda demokrati. Den som går in på Birgitta Ohlssons hemsida kan där läsa hennes kloka uttalanden om Vietnam, Taiwan, Israel m. fl. länder. Jag tror att om Birgitta Ohlsson skulle bli utrikesminister så skulle vi ha en politiker med integritet, en politiker som aldrig skulle kompromissa om mänskliga rättigheter och frihetsfrågor. Dessutom skulle hon våga sticka ut hakan, ge Sverige en aktiv roll i världen och givetvis även försvara kvinnornas situation där den verkligen är dålig, nämligen i muslimska och andra strängt religiösa länder. För när allt kommer omkring, vad är det svenska kvinnoförtrycket jämfört med kvinnornas situation i Iran, Saudi-Arabien, eller i det totala abortförbudets Chile och Nicaragua?

Lejonkungens reträtt

Som medlem i Folkpartiet liberalerna får man ta ställning till än det ena, än det andra i dessa dagar. För ett par dagar sedan fanns nyheten om förslaget att kvotera VAB-dagarna i pressen, framfört som ett folkpartiförslag. Detta gjorde mig mycket beklämd, och jag började undra om det verkligen var ett liberalt parti som jag är medlem i. Vad det är för liberalt med att tvinga människor att leva sina liv på ett sätt som passar vissa, men inte andra, kan jag inte för mitt liv begripa. Varför skulle till exempel en person som har ett ansvarsfyllt och meningsfullt jobb, oavsett kön, tvingas att stanna hemma medan någon som har mycket lättare att vara hemma tvingas gå till arbetet? Men de feministiska fundamentalisterna finns överallt.

Själv är jag nog också lite feminist, fast bara lite lagom. Sådär folkpartistiskt mittimellanlagom. Så är jag övertygad om att kvinnor och män bör ha samma möjligheter och rättigheter, men inte att de skall tvingas vara på ett visst sätt bara för att de är just män eller kvinnor. Men de skall inte heller förbjudas att vara så som de vill vara, bara för att leva upp till ett visst ideal. Den kvinna som föredrar att vara hemma med sina barn skall få det, liksom den man som föredrar det. Det är det som är liberalism för mig.

Och så kom då denna dag. http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15206952.asp Dagen då lejonkungen meddelat att han skall dra sig tillbaka. Vem skall då ta över? De tre huvudnamnen torde ju vara Björklund, Sabuni och Malmström. Min feminism sträcker sig så långt som till att spontant tycka att en kvinna vore bra. Paradoxalt nog är ju en av dessa kvinnor inte feminist enligt sig själv, nämligen Nyamko Sabuni. Och nog vore det lite spännande att tänka sig att välja just henne. Hon är förvisso inte helt okontroversiell, vilket ju är en fördel. Det vore också en poäng med att välja just en kvinna med afrikanskt ursprung som ledare för det parti som emellanåt beskylls för att vara invandrarfientligt av personer som inte förstått tankarna bakom våra integrationsförslag. Kanske är hon dock ett väl oprövat och inte nog rutinerat namn?

Jan Björklund då? Ja, jag som lärare uppskattar honom mycket. Han har mer än någon annan lyckats med att föra upp skolfrågorna på dagordningen, och själv håller jag nästan alltid med honom i hans åsikter. Men problemet ligger ofta i hur de framförs. Han är knappast en nyansernas man, och lyckas ofta reta upp sossar (speciellt skolsossar) rejält. Detta är nu ingen nackdel, men om syftet är att locka väljare från sossesidan så är han nog inte rätt man. Säkert lockar han över en del moderater, men detta hjälper oss knappast att behålla regeringsmakten.

Återstår då Cecilia Malmström. Jag tycker att hon verkar vara en bra kandidat, även om en del tycker att hon är för akademisk. Själv har jag aldrig förstått rädslan för akademiker i svensk politik. Helst bör man inte ha någon utbildning, eller åtminstone ingen examen för att bli någonting. Och att hon är en skön kontrast mot Mona Sahlins ansträngt folkliga framtoning är ju ingen nackdel. Cecilia Malmström tillför också ett europeiskt perspektiv som ofta tappas bort i vårt politiska liv. Kanske är hon namnet vi söker.

Snällismens comeback?

I DN ( http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=627360 ) skriver Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och beklagar sig över Centerns nyliberala tendenser. Att Ullenhag är allt annat än nyliberal är det väl ingen som tvivlar på och för sanna liberaler finns det anledning att oroas. Nu är det ju precis som Ullenhag påpekar lite si och så med liberalismen i Centern. När det gäller lantbrukets subventioner så skriker naturligtvis glesbygdscentern högt om någon tänker liberala tankar kring dessa. Men vad som är intressant är att det i Centerrörelsen finns nya och fräscha idéer. Den främste företrädaren för dessa är naturligtvis Fredrick Federley som också rubricerar sin bloggkommentar idag "Han kunde väl nämnt mig" (http://federley.blogspot.com). Till skillnad från Ullenhag så känns Federley som ett nytt och fräscht namn med spännande tankar och förslag. Alla är inte nödvändigtvis bra, men ibland är det i de lite galna och radikala förslagen som de frön finns som sedan kan gro till en mer genomtänkt förändring.

Hur är det då med det spännande i Folkpartiet? För några år sedan var det bättre. Visserligen vet vi ju alla att man använde lite tvivelaktiga metoder ibland, men förslagen kändes i alla fall mer spännande. Jag tror Folkpartiet behöver fler politiker av Federleytypen. Nyamko Sabuni vågar i alla fall stå för radikala idéer ibland, Birgitta Ohlsson gör det förstås, även om hennes idéer kanske är lite väl "vänster" ibland. Men hellre tokiga förslag som väcker debatt än tråkiga som leder till gäspningar.

Och får Ullenhag härja fritt är vi tillbaka till Westerberg-snällismen snart. Vilket parti skall då stå för frihet och liberala värden? Moderaterna kämpar ju så hårt med att bli kvitt sitt förflutna att man blivit nästan helt urvattnade. Centern släpar på bondearvet, Kristdemokraterna på frikyrklighetens moralkonservatism. Vem vill värna liberala värden? Hjälp mig!

Förbudsivrande folkpartister?

Magistern läser med viss förundran ibland vår egen facktidning Skolvärlden. För några år sedan hade man en krönikör, Jean Bolinder, som förblindad av egna negativa erfarenheter av skolan fick utgjuta galla över lärarkåren. Varför han skulle göra det i vår egen tidning förstod jag aldrig. Förvisso kan det vara nyttigt att bli ifrågasatt, men alltför många lärare blir ofta ifrågasatta av såväl elever, föräldrar som skolledare.

Den här gången har jag reagerat på ledarsidan, där redaktören Kerstin Weyler rekommenderar de folkpartistiska politiker som tycker att man skall tala ett språk som alla förstår i klassrummen att hyra filmen Elina - som om jag inte fanns. Bortsett från att detta är en lysande film som alla som inte har sett borde se, så har jag lite svårt att förstå tanken. I filmen skildras hur barnen i Tornedalen inte tilläts tala sitt lokala tungomål i skolan. Detta var givetvis ett övergrepp, speciellt som det ju inte bara handlade om språket i klassrummet, utan svenskan var det enda tillåtna språket även på skolgårdarna.

Parallellen till Skåne är dock inte helt solklar. I Tornedalen torde de allra flesta ha förstått meänkieli då det ju var majoritetsspråk därstädes. I Skåne handlar det om att turkarna skulle prata turkiska, bosnierna bosniska, albanerna albanska osv. Förutom att detta knappast befrämjar integrationen så har det andra mindre roliga praktiska konsekvenser. Läraren skulle vara helt ovetande om vad som sägs, elever skulle inte kunna veta vad som sägs om dem. Känslan av obehag när några ser på dig och talar ett språk som du inte förstår med menande leenden är en högst obehaglig upplevelse av mobbning. Att sedan klasskamraterna egentligen talar om fotboll gör ju inte saken bättre för dig.

Kerstin Weyler skriver: "Vad det betyder för ett barn eller vuxen, att ens eget språk inte duger, krävs ingen större fantasi för att förstå". Nej, förvisso. Naturligtvis är det skolans uppgift att stärka elevernas självkänsla och få dem att inse att alla språkkunskaper är värdefulla, men också att inse att man om man skall klara sig i Sverige måste förstå att kunskaper i svenska är nödvändiga. Om man alltid talar sitt modersmål, hemma, i föreningslivet, med kompisar, så ges det inte många möjligheter att tala och öva svenska. Låt därför skolan vara ett sådant tillfälle.