Neo-oenologisk subterran insubordination

En av vårt lands intressanta politiska och kulturella tidskrifter heter Neo. Magistern rekommenderar denna tidskrift varmt för alla med intresse för samhällsfrågor. Den som är liberal i själ och hjärta kommer att finna mycket att instämma i, och få nya idéer och tankar. Den som bekänner sig till andra ideologier kommer att få intelligenta argument som utmanar och stimulerar till debatt. Neo har en positiv syn på världen och ser hellre möjligheter än svårigheter.



Men även den mest inbitne samhällsengagerade politikerbroiler behöver understundom ta del av andra kulturyttringar än tidskrifter. Den kloka redaktionen på Neo har dock tänkt på detta. Vi prenumeranter inbjöds därför till en vinprovning i en underjordisk lokal på en exklusiv adress på Östermalm. Här huserar en man vid namn Mark Majzner, en australiensare som bott i många länder men nu hamnat i Sverige (mannen till vänster på bilden ovan (den uppmärksamme kan kanske hitta en avgående europarlamentariker (klicka för att förstora bilden))).

Majzner har dock svårt för att förlika sig med den svenska synen på alkohol som något skamligt och skuldbelagt. Och det är här som kopplingen till Neo blir uppenbar. Precis som den frihetliga tidskriften vill Majzner bryta upp monopolet, ta ytterligare ett steg bort från DDR-Sverige och leverera vin hem till alla som vill slippa Anitras monopolbolag. Detta har visat sig möjligt förutsatt att leveranserna sker från Tyskland. Därför finns nu Australian Wine Club, och eftersom jag inte har några ekonomiska intressen av att göra reklam för detta bolag, utan endast ideologiska framhåller jag gärna deras verksamhet. Det är inte för att få billigt lådvin som man vänder sig till Australian Wine Club, utan för att få prova på goda viner från små familjeägda vingårdar i olika länder, och givetvis också för att visa att man vill ha ett alternativ till det förlegade monopolet.

De viner vi fick pröva var mycket goda, och inte alls bara australiensiska. Magistern och hans kvinna fastnade speciellt för ett sydafrikanskt vid namn Groenendal Shiraz av vilket vi beställde hem en låda. Annars har man också spännande blandade lådor, och erbjuder också prenumeration, något som kanske blir aktuellt senare. Förutom själva inmundigandet fick vi också höra Majzner berätta om skillnaden mellan synen på alkohol i olika länder där han bott. Dessutom berättade Mattias Svensson, en av Neos skribenter om synen på alkohol i Sverige i ett historiskt perspektiv. Han har även skrivit en längre artikel om detta i en annan intressant tidskrift, Voltaire. Den artikeln kan läsas i sin helhet här.

I magisterns lilla kampanj för musik på andra språk än engelska blir det då ett naturligt tillfälle att presentera en sydafrikansk låt på det vackra språket afrikaans som är modersmål för 6½ miljoner människor. Det är sångaren Piet van Wyk de Vries som sjunger Madelein Madelein.

Frihetens fiender missbrukar friheten

Så har då tokvänstern och nassarna haft sin årliga julafton i Salem. Jag undviker nogsamt att skriva höger om nazister då jag inte anser att de har speciellt högervridna åsikter. För mig är höger antingen konservatism, en ideologi som till stor del bygger på kristna värden. Eller också liberalism, som i sin mer "högervridna" nyliberala form handlar mycket om att slå vakt om allas frihet oavsett kön, ras (fast egentligen finns det ju bara en mänsklig ras), nationalitet, religion, sexuell läggning etc. Och ingen av dessa ideologier har speciellt mycket gemensamt med nynazisternas förvirrade tankar, som tycks bygga på ett gammalt folkhemsideal, vilket dock skall vara förbehållet blonda och blåögda. De kristna tankarna om människors lika värde och kärleken till sin nästa finns inte att spåra här, och någon frihet är det inte tal om.

Men ändå gladde det mig, mitt i allt elände, att igår när jag hörde ekonyheterna om bråken i Salem så benämndes det hela "demonstrerande höger- och vänsterextrema grupper". Även om jag som sagt inte delar åsikten att nationalsocialister är höger, så gläds jag i alla fall åt att tokvänstern kallas vänsterextrema. Annars brukar den gängse terminologin vara "anti-rasister" eller "anti-fascister". Och vem är inte anti-rasist eller anti-fascist, men för den skull går jag inte ut och bränner soptunnor och kastar sten på poliser och brandmän.

Nej, vad det handlar om här är ju att kommunistiska och nazistiska element försöker få uppmärksamhet för sina tvivelaktiga ideal. Nazisterna är tyvärr smarta nog för att förstå att det är bra att hålla sig lugn och framstå som offer. Detta ger positiv publicitet. Kommunisterna saknar tydligen denna elementära insikt i public relations, och det är ju förvisso glädjande att deras rätta ansikte kommer fram. Problemet är ju bara att nazisterna vinner överlägset på poäng här.

Vad gäller den svåra frågan om det är rätt att ge demonstrationstillstånd så är den ju inte helt lätt att besvara. Å ena sidan måste vi slå vakt om yttrandefriheten, men skulle jag bo i Salem skulle jag absolut inte vilja se detta upprepas år efter år. Polisens försäkran om att man skulle klara av situationen verkar inte riktigt ha varit förankrad i verkligheten.

Det blir i alla fall tydligt att det finns starka och välorganiserade grupper som är motståndare till frihet och demokrati. Det känns ju ironiskt att poliser måste riskera liv och lem, att villaägare får sina tomter vandaliserade, att skattebetalarna i Salem får betala för att städa upp efter härjningarna bara för att demokratins fiender skall få utnyttja sina demokratiska rättigheter, rättigheter som definitivt inte skulle finnas om de själva hade makten.

Frihet, olikhet, kunskap!

Häromdagen skulle jag registrera min blogg på Bloggportalen.se. Allt gick bra tills jag kom till en fråga om ett motto för bloggen. En mycket intressant fråga som fick mig att fundera. Som historielärare kändes det naturligt att leta i historiens djup, och det är ju då lätt att hamna på franska revolutionen. Det välkända revolutionsvalspråket Liberté, Egalité, Fraternité, eller som det heter på vårt bondska tungomål: Frihet, jämlikhet, broderskap är ju en klassiker som håller genom åren.

För mig som liberal är ju givetvis ordet frihet en oumbärlig del av ett eventuellt valspråk, så det var givet. Jämlikhet är givetvis i och för sig någonting positivt om det handlar om jämlikhet inför lagen, mellan könen eller om att alla skall ha samma rättigheter. Och på de gamla sansculotternas tid fanns det givetvis all anledning att verkligen kämpa för jämlikhet och mot adelns privilegier och andra orättvisor. Men sedan har jämlikhet som begrepp dragits i smutsen av sossar och likasinnade. I vårt land har jämlikheten gått lite väl långt, och blivit ett hot mot frihet och sunda olikheter. Just olikheter är något som är väl värt att kämpa för. Rätten att vara sig själv, att bejaka människors olikhet. Att den som är homosexuell skall ha samma möjligheter att leva som han vill som den som är hetero, att den som tillhör Livets Ord eller den som är muslim skall ha samma rätt till sin tro osv. Ord nummer två blir därför olikhet, vilket ju också passar rätt bra i ordbilden i stället för jämlikhet.

Sedan återstår då broderskapen. Ett bra begrepp i och för sig, fast namnet har ju stulits av den sossekyrkliga rörelsen. Och i ett genusperspektiv är det inte heller riktigt passande. Vad skulle då kunna passa bättre än ordet kunskap? Vad är det jag arbetar med hela dagarna om inte med att sprida kunskap? Vad är det som verkligen behövs för att ge människor möjlighet att förverkliga sina liv? Vad är det som saknas i länder som stannat kvar i fattigdom? Jo, kunskap ger makt att förändra livet såväl för individen som för ett land.

Valspråket för såväl min blogg som för mitt liv blir alltså Frihet, olikhet, kunskap!

Bröst och burkor

Veckans samtalsämne här i Uppland är den könsdiskriminering som Fyrishov, landskapets mest betydande badanläggning ägnar sig åt. Medan män får visa såväl muskler som fettvalkar tvingas kvinnor ikläda sig bikiniöverdel eller hel baddräkt. De modiga systrarna Ragnhild och Kristin Karlsson beslöt sig för att utmana detta förtryck vilket ledde till att de bryskt avvisades.

Från badanläggningens sida förklarar man sig med diverse märkliga uttalanden. Den ansvariga, som passande nog heter Inger Grotteblad, säger:

"Vi vill att alla flickor som kommer hit ska känna en trygghet och inte bli utsatta för sexuellt ofredande. Om normen blir att flickor får vara topless så finns det ett antal andra som inte vill vara topless. Det blir ett ökat tryck på dem."

Frågan man ställer sig är om denna Grottekvinna möjligen är muslim. Dessa har ju åsikten att kvinnor måste skyla sina kroppar för att inte locka fram männens otyglade lustar. Genom att kräva att alla kvinnor i Iran eller Saudiarabien klär sig i heltäckande kläder har man framgångsrikt fått bort trycket på att man skall ha utmanande kläder. Det är långt kvar tills kvinnorna i Saudiarabien kan visa hud, men det finns i alla fall små tendenser i rätt riktning när man nu börjar kräva att åtminstone få köra bil.



Andra har andra synpunkter på badklädesfrågan. En bloggare vid namn Michelle Mybell har drabbats av ilska över detta ur perspektivet att systrarna bortser från olikheter mellan kvinnor och män. Och visst är kvinnor och män olika, men frågan är varför kvinnans kropp skulle vara så förbjuden att visa upp. Och jag respekterar helt Michelles vilja att vara kvinnlig och betona de kvinnliga delarna av sin personlighet, inget fel med det. Frågan är bara varför man nödvändigtvis måste kräva att alla kvinnor, respektive alla män måste vara lika. Det är ingen som kräver att alla kvinnor måste klä av sig på överkroppen (däremot är knappast heltäckande baddräkter för män förekommande, även om det säkert finns män som skulle föredra att dölja sina former).

Överhuvudtaget tycker jag att svenskarna på något sätt har kommit att bli väldigt pryda på senare tid. Fjärran är den tid då svenskar var pionjärer vad gäller nakenhet. Nu finns Näringslivets Etiska Råd, ett slags moralpoliser som slår ner direkt när naken hud finns i annonser. Däremot har svensk filmcensur en extremt hög acceptansnivå för sexinslag i filmer som visas för barn. Jag kan inte riktigt få detta att gå ihop. Varför skulle avklädda annonsbilder vara så mycket värre än sexscener för barn?

Ett extremt uttryck för denna rädsla för kroppen har också visat sig i simhallen i stockholmsförorten Husby. Husbybadet har nämligen en alltför liten reningskapacitet vilket beror på att så många behåller smutsiga kalsonger på under badbyxorna. Dessutom är badbyxorna av den typ som ofta också används som träningskläder. Detta då man skäms över att visa sig i åtsittande badkläder. I Frankrike och även på Åland måste man i badhus ha åtsittande badbyxor, just för att slippa dessa problem. Detta fick lite märkliga konsekvenser när mina barns klass i sexan skulle på skolresa till Åland, och avstod från ett besök på det förnämliga Mariebad då det visade sig att detta skulle kräva åtsittande byxor, något som var alldeles för känsligt.

I Tyskland, Belgien och Holland är det allmänt att män och kvinnor badar bastu tillsammans i badhus, och detta utan att dölja sina kroppar. I det ovan nämnda Fyrishov har man en relaxavdelning där man könsuppdelat badar bastu. Trots att det alltså bara är män närvarande visade det sig vid mitt senaste besök att mer än hälften behöll badbyxorna på i bastun. Och då rörde det sig om vuxna män, inte mellanstadiebarn för vilka nakenheten kanske kan vara mer känslig. Jag förstår inte riktigt varför vi har denna skräck inför den nakna kroppen. Sverige är ju knappast något särdeles religiöst land, så det torde ju inte ha med sådana moraliska bud att göra.

Kanske är det den extrema jämlikheten som spökar. Om några är topless så måste alla vara det, annars är det orättvist. För mig som liberal är svaret enkelt: Acceptera att alla är olika, har olika behov och önskningar. Jag tycker inte om att se kvinnor som döljer sina kroppar i sjalar och burkor, men jag accepterar om de väljer att göra det. Andra tycker inte om att se kvinnors bröst, men måste accepterar att de väljer att visa dem!

Och till Kristin och Ragnhild vill jag säga: Fortsätt att våga utmana! Det är genom pionjärer som ni som samhället utvecklas. Liksom de kvinnor som vågar lägga av sig burkan eller slöjan, eller de som vill köra bil i Saudiarabien så är ni föregångare. Var stolta!

Gör Birgitta Ohlsson till utrikesminister!

Birgitta Ohlsson är en spännande politiker. Till skillnad från många andra har hon en stark egen profil, och törs alltid säga vad hon tycker. Vi har sett alldeles för många exempel på personer som blir ministrar eller får andra positioner bara för att de är unga kvinnor, inte för att de har så värst många andra meriter. Speciellt Göran Persson var ju bra på att hitta kvinnor som fick positioner utan att sedan märkas speciellt mycket. En sådan kvinna är inte Birgitta Ohlsson. I dagens Svenska Dagbladet finns en intressant intervju med henne.

Jag håller absolut inte med om allt som Birgitta Ohlsson tycker. Men hon tycker mycket och ligger inte på latsidan. Hennes åsikter om minkfarmer och kungahuset (även om jag är för bådadera) kanske inte berör mig speciellt mycket, men värre är det med föräldraförsäkringen. Birgitta Ohlsson är annars en klok och konsekvent liberal. Hon tar avstånd från konservativa uttalanden om att homosexuella inte skall få gifta sig från Fälldin och hans likasinnade, och det är givetvis klok liberal politik. För en liberal så är det självklart att människor själva skall få bestämma över sitt liv. Den som vill gifta sig med en man bör få det oavsett om han är man själv eller inte. För övrigt har magistern noterat att Jämo Claes Borgström, en man som jag annars sällan håller med har skrivit en klok och tänkvärd kommentar kring Fälldinklanens tokigheter.

Men varför tar liberalismen slut när det gäller att tillåta människor att avgöra vem som skall ta ut föräldraledigheten? Jag tror säkert att det är bra för många människor att dela dagarna lika, men det finns andra som av olika skäl inte vill göra det. För en liberal borde det vara självklart att var och en själv skall få avgöra denna fråga. Det skulle kunna vara ett problem i ett samhälle där inte jämställdheten har nått så långt som i Sverige, men här är det ju ingen som höjer på ögonbrynen åt att pappor tar ledigt för att vara hemma med sina barn. Här hamnar den annars så kloka Birgitta Ohlsson i det tokfeministiska lägret. För mig som gärna skulle vilja kalla mig feminist, eftersom det för mig är självklart att kvinnor och män har samma värde, bör ha samma möjligheter och även ges utrymme att betona såväl "manliga" som "kvinnliga" sidor av sin personlighet är det helt oacceptabelt att försöka tvinga på andra människor ett visst sätt att leva. Den kvinna som vill lägga sin kraft och energi på att vara en god mor, ta hand om sin familj och avstå från karriär måste ha lika stor rätt att göra detta som den som vill bli VD för ett börsbolag. Det är detta som är feminism för mig, och jag blir lika orolig varje gång fundamentalistfeministerna gör sina utspel, speciellt när det rör sig om folkpartister.

Men det är i utrikespolitiken som Birgitta Ohlsson visar sina framfötter. Tyvärr är utrikespolitik ett område som inte riktigt betonats av fp. Här finns annars en lucka att fylla. Moderaterna gör visserligen ofta kloka uttalanden, men på något sätt känns det som att de är beredda att sälja ut mänskliga rättigheter för att få handelsavtal. Att Carl Bildt förutom sina smått tvivelaktiga affärer i Ryssland och Afrika också är lite väl Palestinavänlig gör inte saken bättre. Och på vänsterkanten är det givetvis ännu värre. Här offras gladeligen allt vad feminism heter för att inte framstå som islamkritiska, och krav på mänskliga rättigheter uppfattas som inblandning i andra länders inre angelägenheter.

Birgitta Ohlsson är inte sådan. Det gladde mig mycket att hon nämnde Israel som ett av sina favoritländer i intervjun, och att hon framhöll att det är mellanösterns enda demokrati. Den som går in på Birgitta Ohlssons hemsida kan där läsa hennes kloka uttalanden om Vietnam, Taiwan, Israel m. fl. länder. Jag tror att om Birgitta Ohlsson skulle bli utrikesminister så skulle vi ha en politiker med integritet, en politiker som aldrig skulle kompromissa om mänskliga rättigheter och frihetsfrågor. Dessutom skulle hon våga sticka ut hakan, ge Sverige en aktiv roll i världen och givetvis även försvara kvinnornas situation där den verkligen är dålig, nämligen i muslimska och andra strängt religiösa länder. För när allt kommer omkring, vad är det svenska kvinnoförtrycket jämfört med kvinnornas situation i Iran, Saudi-Arabien, eller i det totala abortförbudets Chile och Nicaragua?

Lejonkungens reträtt

Som medlem i Folkpartiet liberalerna får man ta ställning till än det ena, än det andra i dessa dagar. För ett par dagar sedan fanns nyheten om förslaget att kvotera VAB-dagarna i pressen, framfört som ett folkpartiförslag. Detta gjorde mig mycket beklämd, och jag började undra om det verkligen var ett liberalt parti som jag är medlem i. Vad det är för liberalt med att tvinga människor att leva sina liv på ett sätt som passar vissa, men inte andra, kan jag inte för mitt liv begripa. Varför skulle till exempel en person som har ett ansvarsfyllt och meningsfullt jobb, oavsett kön, tvingas att stanna hemma medan någon som har mycket lättare att vara hemma tvingas gå till arbetet? Men de feministiska fundamentalisterna finns överallt.

Själv är jag nog också lite feminist, fast bara lite lagom. Sådär folkpartistiskt mittimellanlagom. Så är jag övertygad om att kvinnor och män bör ha samma möjligheter och rättigheter, men inte att de skall tvingas vara på ett visst sätt bara för att de är just män eller kvinnor. Men de skall inte heller förbjudas att vara så som de vill vara, bara för att leva upp till ett visst ideal. Den kvinna som föredrar att vara hemma med sina barn skall få det, liksom den man som föredrar det. Det är det som är liberalism för mig.

Och så kom då denna dag. http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15206952.asp Dagen då lejonkungen meddelat att han skall dra sig tillbaka. Vem skall då ta över? De tre huvudnamnen torde ju vara Björklund, Sabuni och Malmström. Min feminism sträcker sig så långt som till att spontant tycka att en kvinna vore bra. Paradoxalt nog är ju en av dessa kvinnor inte feminist enligt sig själv, nämligen Nyamko Sabuni. Och nog vore det lite spännande att tänka sig att välja just henne. Hon är förvisso inte helt okontroversiell, vilket ju är en fördel. Det vore också en poäng med att välja just en kvinna med afrikanskt ursprung som ledare för det parti som emellanåt beskylls för att vara invandrarfientligt av personer som inte förstått tankarna bakom våra integrationsförslag. Kanske är hon dock ett väl oprövat och inte nog rutinerat namn?

Jan Björklund då? Ja, jag som lärare uppskattar honom mycket. Han har mer än någon annan lyckats med att föra upp skolfrågorna på dagordningen, och själv håller jag nästan alltid med honom i hans åsikter. Men problemet ligger ofta i hur de framförs. Han är knappast en nyansernas man, och lyckas ofta reta upp sossar (speciellt skolsossar) rejält. Detta är nu ingen nackdel, men om syftet är att locka väljare från sossesidan så är han nog inte rätt man. Säkert lockar han över en del moderater, men detta hjälper oss knappast att behålla regeringsmakten.

Återstår då Cecilia Malmström. Jag tycker att hon verkar vara en bra kandidat, även om en del tycker att hon är för akademisk. Själv har jag aldrig förstått rädslan för akademiker i svensk politik. Helst bör man inte ha någon utbildning, eller åtminstone ingen examen för att bli någonting. Och att hon är en skön kontrast mot Mona Sahlins ansträngt folkliga framtoning är ju ingen nackdel. Cecilia Malmström tillför också ett europeiskt perspektiv som ofta tappas bort i vårt politiska liv. Kanske är hon namnet vi söker.

Snällismens comeback?

I DN ( http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=627360 ) skriver Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och beklagar sig över Centerns nyliberala tendenser. Att Ullenhag är allt annat än nyliberal är det väl ingen som tvivlar på och för sanna liberaler finns det anledning att oroas. Nu är det ju precis som Ullenhag påpekar lite si och så med liberalismen i Centern. När det gäller lantbrukets subventioner så skriker naturligtvis glesbygdscentern högt om någon tänker liberala tankar kring dessa. Men vad som är intressant är att det i Centerrörelsen finns nya och fräscha idéer. Den främste företrädaren för dessa är naturligtvis Fredrick Federley som också rubricerar sin bloggkommentar idag "Han kunde väl nämnt mig" (http://federley.blogspot.com). Till skillnad från Ullenhag så känns Federley som ett nytt och fräscht namn med spännande tankar och förslag. Alla är inte nödvändigtvis bra, men ibland är det i de lite galna och radikala förslagen som de frön finns som sedan kan gro till en mer genomtänkt förändring.

Hur är det då med det spännande i Folkpartiet? För några år sedan var det bättre. Visserligen vet vi ju alla att man använde lite tvivelaktiga metoder ibland, men förslagen kändes i alla fall mer spännande. Jag tror Folkpartiet behöver fler politiker av Federleytypen. Nyamko Sabuni vågar i alla fall stå för radikala idéer ibland, Birgitta Ohlsson gör det förstås, även om hennes idéer kanske är lite väl "vänster" ibland. Men hellre tokiga förslag som väcker debatt än tråkiga som leder till gäspningar.

Och får Ullenhag härja fritt är vi tillbaka till Westerberg-snällismen snart. Vilket parti skall då stå för frihet och liberala värden? Moderaterna kämpar ju så hårt med att bli kvitt sitt förflutna att man blivit nästan helt urvattnade. Centern släpar på bondearvet, Kristdemokraterna på frikyrklighetens moralkonservatism. Vem vill värna liberala värden? Hjälp mig!