Min popularitet i dalande i Ourikadalen

Vi fortsätter in i Ourikadalen

Efter marknaden är det dags att fortsätta in i Ourikadalen, mot Setti Fatma som ligger där vägen tar slut. Hela byn tycks inriktad på turister, och på att få dem att dels äta lunch, dels vandra till vattenfallen en bit upp längs bergsväggen. Vår buss stannar drygt två timmar, vilket sägs vara mer än tillräckligt eftersom det skall ta tjugo minuter att gå till vattenfallen. Vi beslutar oss för att det nog är bäst att äta lunch först, och sedan bege sig mot de berömda fallen.

Restaurangen som inte serverar fast food

Näringsställena är många, och menyerna likartade. En hel del ligger vid flodens strand, och en del har också bord mer eller mindre mitt i floden. Vi väljer mer eller mindre på måfå ut ett som har en stor takterrass i solen. En kypare, vars klädsel mer påminner om finska campingturister än typiska kypare, tar upp vår beställning. Efter närmare en halvtimme börjar vi tycka att det vore kul om åtminstone förrätten på vår trerättersmeny skulle dyka upp. Till sist gör den i alla fall det, och slukas i ett nafs av oss hungriga nordbor.

Den som vill kan äta mitt i ån

Väntan på huvudrätten känns evighetslång. Vi inser att det nog kan bli svårt att hinna med vandringen upp till vattenfallen, och när maten till sist kommer in är vi något stressade. Maten smakar bra, men det är definitivt ingen snabbmatsrestaurang vi hamnat på. När vi ätit upp säger vi att vi måste ha vår efterrätt väldigt snart, annars hinner vi inte ens med bussen tillbaka. Till saken hör ju också att det tyvärr, på grund av den alltför flitige profeten Muhammed,  tycks omöjligt att få några som helst alkoholhaltiga drycker i denna by, alla turister till trots. Annars hade ju väntan kunnat bli lite mer uthärdlig.

Hungriga på väg över bron

Kyparen förklarar att det inte är några problem. Sedan händer inte så mycket mer. Till sist går vi nerför trappan och säger att vi hoppar över efterrätten, men att vi vill betala nu. Mannen försäkrar att vi bara behöver vänta ett par minuter till, men vi säger att vi tänker gå nu. Mycket motvilligt accepterar han våra dirhams, och utbrister i en kaskad av arabiska svordomar och kraftuttryck (antar vi) som vida överstiger de kaskader som döljs i bergen (visar det sig senare). Huruvida orden riktar sig till oss stackars stressade turister, eller till hans stressbefriade personal är svårt att förstå för den icke arabisktalande.




Utsikt över byn från berget

Vi vandrar iväg och i vår nu något irriterade iver att undvika de påträngande guiderna missar vi avtagsvägen mot fallen (eventuella skyltar skulle ju kunna göra guiderna överflödiga och har noggrant avlägsnats av lokalbefolkningen). I utkanten av byn inser vi att det nog blir svårt att hitta utan hjälp, och jag följer med en grabb i tidig högstadieålder, medan familjen stannar i dalen. Grabben förklarar på vad som verkar vara rätt bra engelska, att det tar tjugo minuter till fallen.

Entreprenörsandan lever; stegvakten!

Vi klättrar uppåt i full fart, jag gör mitt bästa för att hinna med grabbens vana steg, men några tjugo minuter tar det verkligen inte. Guidens engelskkunskaper visar sig mest vara inlärda ord för ord, och när jag ställer frågor ser han ännu mer frågande ut än den frågande. På franska går det dock bättre. Bergssidan är inte helt lättframkomlig, lösa stenar och hala partier gör det förrädiskt. På ett ställe berättar vägvisaren att "this place is dangerous, many people have died here", vilket ju bidrar till känslan av äventyr.
En lokal entreprenörssjäl har också installerat en stege på ett blött och halt ställe, och förväntar sig en viss avgift för passagen.
Vattenfallen då? Ja, fett lejm, som dagens ungdom skulle uttrycka saken. Några sipprande bäckar, omgivna av ett otal souvenirstånd, men utsikten mot byn är fin från bergssluttningarna. På håll ser vi till och med några apor, som klättrar i ett träd.

Downtown

På vägen ner går vi längs det stora turiststråket där turistströmmen är strid, och jag gör mitt bästa för att hålla uppe farten så att vi inte skall ankomma alltför långt efter bussens tänkte avfärd. När vi är nere stannar guiden till och förklarar "This is the end of tour". Jag ger honom 60 dirham, cirka en svensk femtiolapp, vilket jag anser vara en alldeles tillräcklig summa, till och med för svenska förhållanden. Detta föranleder ett starkt missnöje från den unge ockraren, som säger att taxan är 100. I sann svensk kompromissanda ger jag honom ytterligare en tjuga och förklarar att han borde ha informerat om taxan i förväg.

Närmare Marrakech

Efter dessa transaktioner skiljs vi åt, jag irriterad över hans bristande tacksamhet, han lika irriterad över denna snåljåp som har råd att resa så långt men är för snål för att ge honom det han begär. Detta är andra gången denna dag som en medlem av lokalbefolkningen i stället för att bli tacksam över min närvaro här uttrycker sitt missnöje.

I utkanten av byn

Jag hinner i alla fall tillbaka till bussen i god tid (avgångtiderna här är ungefär lika flexibla som pendeltåg i vinterväder)

Måndagsmarknad i Tnine



Från Marrakech syns de hägrande bergen i fjärran. Det är något speciellt med berg, kanske beror det på att jag levt i Uppland större delen av mitt liv. Upplands högsta berg, ibland kallat Upplandsberget, men på kartan mer känt som Tallmossen, når nämligen den imponerande höjden 118 meter över havet, och lockar knappast några alpina äventyrare eller sherpas. Men mina rötter är i Estland där berget med det poetiska namnet Suur Munamägi (Stora Äggberget) kommer hela tvåhundra meter närmare himlen än dess uppländska konkurrent. Alltså lockar riktigt höga berg, även om jag kan nöja mig med att vistast i dalarna mellan dem.

Vi hoppar på en utflyktsbuss med några norrmän, holländare, italienare och ett par engelskor av arabiskt ursprung. Utflyktsmålet är Ourikadalen, sex mil från Marrakech.

Vi stannar till på en berbermarknad i den lilla staden Tnine. Det låter givetvis som en typisk turistfälla, och visst svärmar presumtiva guider och försäljare av allehanda onödiga saker kring vår lilla buss när vi stannar. Men när vi väl lyckas ta oss förbi (eller rättare sagt, välja ut en som får följa oss och jaga bort de andra) dessa visar det sig att marknaden långt ifrån är avsedd för turisterna. Visst finns här en handfull fotograferande europeer, men det som säljs här är inte avsett för turisterna.

Marknaden hålls varje måndag, och här samlas männen från traktens byar för att shoppa loss och passa på att klippa sig, dricka myntate och skvallra med polarna. Kvinnorna får stanna hemma och städa eller titta på tv-såpor. De enda kvinnorna som kommer till marknaden enligt vår guide, är ogifta kvinnor som kommer för att tigga.



Ett färgstarkt kaos, som resereklamen skulle skriva

Det mesta som säljs här är alltså inte till för turisterna, men det finns undantag. Ett antal kreativa män kommer fram med stora fina ametister som de vill sälja. De påstår sig ha hittat dem i bergen, och förklarar att de är väldigt svåra att hitta. För den som inte vet något om ametister ser de väldigt fina ut, men av någon anledning vill de sälja dem för bara en dirham, dvs mindre än en krona. Vår guide förklarar att det bara är bluff, de har tillverkat dem själva.

Elförsörjningen är tryggad

Vi strövar omkring på marknaden ett tag, och vår guide tar oss in i diverse byggnader, och berättar entusiastiskt om marknadens attraktioner. När turen är slut börjar han plocka fram sitt sortiment ur sin väska. Vi förklarar dock att vi inte vill köpa något och ger honom 60 dirham för guidningen, något han verkar nöjd med.

Lördagsgodis

Visserligen fungerar ju också marknaderna i Marrakech som inköpsställen för lokalbefolkningen, men allt är ganska så turistanpassat. Och visst är det en paradox att vi som turister helst undviker det som alltför turistanpassat, men nog känns det mer spännande att se denna marknad. Kom dock ihåg att det bara är måndagar som är marknadsdag i Tnine.

Glöm inte polisongerna!

Det var något mer jag skulle köpa, men vad?

Slakteriet uppfyller inte EU:s krav

Det kan vara svårt att hitta parkeringsplats

Vi far sedan vidare in i Ourikadalen, och jag återkommer inom kort med en ny rapport.


Tänk om jag skulle ta kort på dig på Willys!





Det kan finnas anledningar att undvika lokaltransporten

 

Musikaffären har breddad sitt sortiment med råttgift

Batteridriven blåsbälg för smeden

Snabbmat



Lämplig klädsel för att smälta in i Tnine.



Excentrisk marockokock tar inga norska kränkningar!




Stranden i Sidi Kaouki

  Efter en behaglig dag med biltur till den nästan öde stranden i Sidi Kaouki med byggnaden ovan som lär vara ett mausoleum för någon avliden halvkändis från trakten börjar det kurra i våra magar. Vi stannar till vid en lanthandel, men hittar inget som lockar. Lyckligtvis hägrar en reservation på Essaouiras mest hyllade restaurang.







Lokalbefolkningen tar turistinvasionen med ro

 
En av de saker som återkom i flera artiklar om Essaouira var nämligen restaurangen Elizir. Ett mycket stort antal recensenter på Tripadvisor hade gett restaurangen en femma, och ett besök på restaurangens hemsida gjorde oss ännu mer nyfikna på detta udda näringsställe. Inredningen med sin blandning av vintageprylar från sextiotal och sjuttiotal med marockanska inslag, de lyriska recensionerna av såväl mat som miljö gjorde att vi tänkte att vi måste äta där. Eftersom många skrev att det var svårt att få bord ringde vi och bokade hemifrån och fick då frågan om vi hade små barn. När vi sa att de yngsta var 17 fick vi svaret att det gick bra. Och visst kan det vara skönt att slippa dräglande och odrägliga småttingar när man vill koppla av vid middagsbordet.

Så fulla av förväntningar gick vi uppför trapporna och visst är lokalerna spännande.  Det stora bordet fyllt med travar av LP-skivor är ju inget som brukar finnas på vanliga matställen. Vi hoppar över förrätterna eftersom vi får en rejäl portion med diverse delikata röror, men när huvudrätterna kommer in är det en fröjd både för ögat och för smaklökarna.




Men efter vår hemkomst läser vi ånyo på Tripadvisor. Någon fyra och ett antal nya femmor har dykt upp, men också två ettor! Det är två norska besökare som skrivit varsin recension om ett mindre lyckat besök hos denne excentriske och temperamentsfulle marockanska "arga kocken". Dessa intet ont anande norrbaggar har nämligen fått den på restauranger så vanliga (men ofta betraktad lika lite som en fråga som när en ytlig bekant frågar hur man mår och man trots ångest, nageltrång och ledvärk svarar "Det är bara bra!") frågan om hur maten smakade.



När svaret på frågan blev "Det var da ikke veldig bra" blev krögarens reaktion att norrmännen gavs lite tid för att dricka upp vinet (för övrigt är husets vin, Domaine de Sahari reserve, ett mycket bra exempel på den utsökta marockanska vinmakarkonsten som den sorgligt dominerande religionen gör sitt bästa för att kväsa) , men sedan kördes de på porten utan att få en chans att prova huvudrätten. Personer som inte har vett att uppskatta denna högtstående kokkonst har inget där att göra! En snopen upplevelse (fast kan verkligen norrmän avgöra vad god mat är? (kjøttkaker, fiskeboller?).

För den som kan franska, eller den som bara vill se ägaren (som ger ett ytterst fredligt intryck så länge han inte möter kritik) och hans spännande restaurang kommer här en liten youtubefilm.

Nyår med Coca-cola och spermadonatorer.

När svenska hundar låg under svenska sängar med tassarna över huvudena för att slippa höra svenska folkets nyårsångest dövas av tusentals raketer befann sig magistern med sin kärnfamilj på en takterass i Marrakech. En flaska tvivelaktigt lågprisbubbel från en marockansk stormarknad öppnades förvisso med en mindre smäll, men annars var luften välgörande fri från oljud. Från andra takterasser hördes nyårsfirare som sjöng och hurrade, men den kinesiska pyroteknikbranschen fick inga intäkter härifrån.

De gamla kvarteren i Essaouira.

Varför väljer man då att fira nyår just i Marocko? Den utlösande faktorn denna gång var ett norskt flygbolag som bestämt sig för att börja flyga hit och sålde biljetter oförskämt billigt. Att vi sex år tidigare varit i Marocko just över nyår, och att barnen gärna upprepade detta spelade också in. Den gången var vi några dagar i den fascinerande staden Marrakech, och några i det tämligen trista betonggettot Agadir, som förvisso har en fin sandstrand, försedd med påträngande kamelridningsförsäljare. Agadir utplånades i en jordbävning 1960, det år som jag skrek mina första skrik. Sedan byggdes det upp för att maximera turistintäkterna och symboliserar försöken att skapa ett modernt Marocko.

Denna gång tänkte vi kombinera Marrekechbesöket med några dagar i den vita staden Essaouira.





Men tillbaka till den norska flygbolaget, Norwegian som det heter på nynorsk. Det märkligaste med detta flygbolag är deras spermadonatorsfixering. På vägen till Afrika visades nämligen en film som handlade om en kvinna som fått barn med hjälp av en spermadonator. Filmen som hette Switch (på svenska heter den Pappa på burk, och även om jag brukar tycka att det är synd att man sällan översätter filmtitlar nuförtiden så hade det varit bättre om man lät bli denna gång) var förutom att den alltid lika sevärda Jennifer Aniston spelade huvudrollen också riktigt underhållande.

Reklam för nationaldrycken.

På hemvägen visades så en film som handlade om ett lesbiskt par som fått barn med hjälp av en spermadonator (!) och om vad som hände när barnen tog kontakt med denne. Också det här var en riktigt bra film, och med tanke på hur homosexuella behandlas i muslimska länder så är det en snygg gest att visa en film som handlar om ett lesbiskt par på planet till Marocko. Filmen heter The Kids are all right (och tycks ha sluppit svensk titel).



På spaning efter homosexuella?



Som sig bör i Marocko så hade vi valt att bo på riader. Det handlar om traditionella marockanska hus, runt en innegård, som gjorts om till små hotell. Det första vi bodde på, Dar Assalama i Essaouira, hade bara sex rum, varav vår familj la beslag på fyra, så det kändes väldigt personligt. Att sedan allt inte är perfekt, att det var ett litet lotteri om man skulle få duscha i varmt eller kallt vatten blir mindre viktigt.

Nej, vi har ingen sprit!

En annan sak man som genomsnittlig nordbo bör tänka på om man åker till Marocko är att det kan vara svårt att få tag på alkoholhaltiga drycker. Eftersom Coca Cola inte var uppfunnet på Muhammeds tid så bälgar marockaner liksom andra muslimer i sig litervis av denna socker- och giftfyllda brygd i stället för att njuta av hälsosamt rödvin, utsökt öl och ädla spritdrycker. Visserligen producerar man såväl gott vin, hyfsat öl och mer tvivelaktiga starkvaror i landet, men det är inte lätt att köpa dem annat än på dyra turistrestauranger. En lösning för den som har hyrbil är att besöka de välsorterade Marjaneh-stormarknaderna som bland annat finns utanför Marrakech och Agadir. I Essaouira hittade vi ingen affär som sålde alkohol, utan vi fick hålla oss till restaurangerna (och den medhavda whiskyn som användes för att neutralisera bakteriefloran).

Frukostbord på Dar Assalama



Utsikt från takterrassen

 För den som vill läsa mer om att resa i Marocko finns en intressant artikel i DN. Och det kommer mer här på bloggen inom kort.