Bilder från Ukraina 53: Att bygga som i Europa.

Kievs förorter är gråa. Förvisso är de mindre gråa på sommaren än i april när bilden ovan är tagen. Men i allt det gråa finns det något som lyser upp, en färgklick. Har länge funderat på att ta mig till denna färgklick, och häromdagen blev det av.

Det finns nämligen ett nybyggt område med det lockande namnet "Comfort town" som är en motpol till allt det gråa. Redan vid entrén möts man av denna märkliga väderkvarnsinspirerade byggnad och av ett rejält staket. Stakets bevakas av bistra vakter som inte känns Europainspirerade. De boende har nycklar som öppnar grindarna, men löst folk släpps inte in.

Magistern och hans assistent låter sig dock inte hindras. Vi hakar på några boende och anstränger oss för att se europeiska ut, och lyckas smita in.

Här inne härskar färggladheten. Det hela påstås enligt broschyrerna vara i europeisk stil, och var ett europeiskt sätt att bo. Ingen tycks ha berättat för dem att "gated communities" snarare hör hemma i Amerika, men lockelsen att slippa fyllgubbar och sociala problem är stor hos dem i Ukraina som har råd. Även de villaområden där de (förvånansvärt många) välbeställda ukrainarna bor är ofta inte tillgängliga för andra än de boende.

 Alla byggnader på området är mer eller mindre färgglada. Mest är skolan och dagiset. Och visst är det fräscht och kul, fast kanske lite enformigt i längden även detta. Broschyren som lockar till lägenhetsköp framhåller att området har en pizzeria, en kemtvätt och tre (!) skönhetssalonger.

Till sist tar vi oss ut, efter att nästan ha hamnat hos vakten då man måste ha nyckel även för att få komma ut, vilket vi inte räknat med. Men en man släpper ut oss och undrar om det är första gången vi skall gå ut, eftersom vi inte vet hur man gör. Själva anstränger vi oss för att se europeiskt förvirrade ut.

Men Europavurmen tar sig även andra uttryck. En bit söder om Kiev har man byggt en ny Outletby, som sägs vara landets första. Av någon outgrundlig anledning har man då valt att bygga den i holländsk stil.

Och visst påminner det om Holland, även om de målade korna med bilder från Hollands olika provinser har mer gemensamt med den numera landsflyktiga president Janukovytj målade häst på hans gods Mesjihirya.

Här finns förvisso kanaler, men det blir ändå inte Holland. Man tycks ha glömt att Holland är så mycket mer. Till exempel finns här inga cyklar, det är till och mer förbjudet att ta med sig sådana. Allting är helt enkelt sterilt och tråkigt på ett väldigt oholländsk sätt. Det är mera Disneyland, fast utan människor.

Måhända vallfärdar invånarna i de närbelägna lyxvillaområdena hit på helgerna, men en vanlig vardag finns här fler butiker än besökare. Och då har ändå flera butiker redan slagit igen.

Jo, förresten finns det en cykel. En tulpanförsedd cykel på det öde holländska pannkakshuset. Men vi slår oss ner och äter faktiskt riktigt goda och riktiga holländska pannkakor.

Och mitt i alltihopa finns det som alltid i Ukraina ytterligare en överraskning. Här visas nämligen den tidigare presidenten Viktor Jusjtjenkos samling av gamla ukrainska föremål, vilket i alla fall bidrar till att göra besöket mer intressant.

Över alltihop finns det här klocktornet med den märkliga texten " Time is smart frame of our reality".
Men får man inte hit fler kunder snart har nog tiden snart runnit ut för denna verklighet.

Butikerna säljer mest förra årets lyxvaror till priser som inte är speciellt låga, och med några få undantag finns här inte mycket att hämta.

Men det är klart, för den som längtar till Holland, och som kanske har en dröm om att Europa är något helt och rent och välordnat kan det kanske vara en utflykt som ger lite omväxling till den inte alltid så välordnade ukrainska verkligheten.

Måhända har jag blivit för ukrainifierad, men för mig är det en befrielse att, bara femhundra meter från Plastholland hitta denna typiskt fula ukrainska matbutik bredvid ett inte riktigt färdigbyggt typiskt hus med torn. Allt är lite snett och vint, men det är på riktigt.

Bilder från Ukraina 52: Att imponeras av hur människorna ställer upp för sitt land.

För någon vecka sedan var jag ånyo i Kiev, och fick då tack vare den mycket engagerade svenskukrainskan Katja Katarina tillfälle att träffa några av alla de människor som engagerar sig för såväl de ukrainska soldaterna vid fronten, som för de många flyktingarna som tvingats fly undan terroristernas och ryssarnas härjningar i östra Ukraina.

Inte långt från stadens centrum, bara ett stenkast från den populära turistgatan Andrijivskyj Uzviz ligger ett centrum för mottagandet av flyktingar från öst. Allt är ytterst välorganiserat, precis som det var på Majdan när det begav sig. Skylten visar bl a var det delas ut varm mat, kläder, barnkläder och var det finns läkare och psykologer.

I den gula bussen finns en arbetsförmedling för dem som lämnat allting bakom sig i öst.

Många människor kommer hit med kläder som tacksamt tas emot och fördelas till behövande som ofta fått hela sina hem förstörda av kriget. Det finns en lucka mot gatan där man kan lämna in allt man kan avvara.

Alla som arbetar här är frivilliga som ställer upp på sin fritid.

I bakgrunden skymtar den vackra Andreaskyrkan, ritad av den italienske arkitekten Bartolomeo Rastrelli, som är mest känd för Vinterpalatset i Sankt Petersburg.

På området finns baracker och tält som alla är skänkta och/eller byggda av frivilliga. Lite syrligt visar man upp ett tält som är det enda som staten bidragit med.

Här står man i kö för sängkläder och porslin. Men vi far vidare ut i staden med Anatolij, en av alla de frivilliga. Anatolij driver ett litet företag, men det går på sparlåga nu. Nästan all hans tid går åt till att åka runt och hämta saker som människor skänker, och att transportera förnödenheter till soldaterna vid fronten. 

Efter att ha hämtat en hink med ingefära hos en dam som ringt Anatolij (vars telefoner går varma mest hela tiden, med olika erbjudanden om matvaror och andra förnödenheter)  far vi till en lägenhet i ett fint ganska nybyggt lägenhetshus i förorten på andra sidan floden.
Trots att vi befinner oss hemma hos en vanlig familj pågår här en ganska storskalig tillverkning av torkade soppor till soldaterna vid fronten.

Statens matransoner räcker inte långt, och skulle inte de frivilliga ställa upp skulle soldaterna knappast klara sig. Anatolij kommer att transportera ännu en sändning österut om några dagar.

Vart man ser i köket och större delen av lägenheten ser man olika hinkar och kartonger med olika ingredienser som levererats från olika givare.Helgen innan hade man hyrt in sig på en skola där ett stort antal personer arbetade hela dagen med att skära och finfördela olika ingredienser.

Vi passerar också det lager där Anatolij samlar ihop och förvarar det han samlar in i väntan på transporter. Men ett stort antal pallar har nyligen skickats österut med posten, som är billig i Ukraina. I normala fall brukar dock inte posten anses vara så pålitlig, men nu finns en fiende som gör att man håller samman.

Undertecknad och Katja Katarina får prova de skottsäkra västar som är nödvändiga vid resor österut.

Vi far vidare genom förortslandskapet. I ett av alla de barackliknande köpcentra som omger tunnelbanestationerna finns denna oansenliga byggnad. Här pågår en annan viktig verksamhet.

Ett antal kvinnor sitter och klipper sönder tygstycken i remsor. Vid en första anblick kan man tro att det är en vanlig syjunta som förbereder lapptäcken inför vintern. 

Så är dock inte fallet. Till höger om klipperskorna står nämligen några andra kvinnor vid ett nät. De sönderklippta tygstycken flätas in i nätet som är avsett att vara ett kamouflagenät åt soldaterna vid fronten. Den ukrainska armén är illa utrustad, och de här kvinnornas bidrag kan innebära skillnaden mellan liv och död för soldaterna.

Det är svårt att inte bli berörd av det engagemang som visas upp. Katja säger att hon för några år sedan skulle ha trott att ukrainarna bara skulle sitta med armarna i kors om de blev anfallna, men nu har det ryska hotet och de drömmar om en bättre framtid som Euromajdan väckte skapat en stark känsla för Ukraina, och en lika stark motvilja mot Putins storryska imperialism.

Här är Anatolij, en man som är besjälad av engagemang för sitt land. Som ordförande för en av föreningarna som arbetar för att ordna hjälpsändningar är han sysselsatt så gott som hela tiden. Och transporterna till fronten är givetvis långt ifrån riskfria.

Solen går ner över förorten på andra sidan Dnepr, eller Dnipro som floden heter på ukrainska. Men det betyder inte att de frivilliga har gått hem. Tvärtom är det just på kvällarna som aktiviteten är som störst, eftersom de flesta har vanliga arbeten på dagtid. På kvällarna samlas man för att packa förnödenheter till soldaterna, för att laga mat, för att ge humanitär hjälp åt flyktingarna. Det är ett stort nätverk med tusentals människor som engagerar sig för att hjälpa sina medmänniskor och sitt land. Här görs ingen skillnad mellan ukrainsktalande och rysktalande, mellan fattig och rik, utan människor från alla grupper i samhället finns med. Man bidrar utifrån sin förmåga och sina kunskaper.
Jag blir väldigt starkt berörd av det jag sett denna dag, och min tro på att Ukraina har en framtid som nation blir ännu starkare. Trots alla motgångar under landets historia, och trots att många ryssar förnekar existensen av en ukrainsk nation lever känslan för landet, och blir allt starkare i tider av motgångar.

Bilder från Ukraina 51: Att visa sin förtvivlan över terroristernas illdåd.

Det var länge sedan jag visade bilder från Kiev här på bloggen. Kanske tror ni att Majdan bara är ett minne, men så är inte fallet. En hel del tält finns kvar, trafiken på huvudgatan Kresjtjatyk är fortfarande avstängd och ännu syns inget slut på detta. Staden Kiev försöker förhandla med majdanaktivisterna om att de skall dra sig tillbaka mer, och förändringar sker vartefter.
Här lite bilder från senaste veckan på Majdan med omnejd.

Det är inte bara tält, utan även mer fasta byggnader som vuxit upp.

"Stoppa fascismen i Ryssland!"

Fotoutställningar från Majdanhändelser i olika städer.

 Ett kvarter bort finns dessa Sjevtjenkobilder.

 Minnen från striderna.

En affisch för den film om Majdan som nyligen hade premiär. Tyvärr är filmen inte speciellt bra, utan i stället rätt långtråkig och oengagerande.

Mer positiv kultur kommer här, böcker om Majdan säljs från denna bil.

Souvenirstånden är många.

Gatläggarna har snart återställt hela trottoarerna.

Barrikaderna på Kresjtjatyk flyttades nyligen från hörnet av Bohdana Khmelnytskygatan till hörnet av Proriznagatan.

Här målas gatstenar i gammal god Majdananda.

Avsaknaden av biltrafik ger möjlighet till idrottsliga aktiviteter.

På söndagen den 27 juli samlades människor från olika länder som bor i Ukraina för en ny flaggmarsch. Denna gång samlades man nära den holländska ambassaden för att minnas de dödade i katastrofen när de ryskstödda terroristerna sköt ner det malaysiska planet.

Först lästes namnen på alla de dödade i det nedskjutna planet upp.

En säckpipespelare spelade.

Och sångerskan Ruslana, som en gång vann ESC med Wild Dances sjöng nationalsången samt höll ett litet tal.

Ruslana har varit mycket engagerad under hela Euromajdan.

Därefter marscherade vi till Europatorget.

Jag bar den estniska flaggan.

Att Ruslana också följde med i tåget uppskattades mycket.

Den svenske företagaren och aktivisten Anders Östlund visade tillsammans med sin vän upp sina passande T-shirts.

Allt fler undviker att köpa ryska varor. Här syns klotter nere vid floden med texten: " Köp inte ryskt - sponsra inte ockupanterna."

 Här är det en ryskägd bokhandel som pekas ut med texten "Bojkotta Ryssland". 
Vreden över de ryska övergreppen, och Putins stöd till de kriminella terroristerna i öst är stor. Men humorn lever också, som på denna bild som jag köpte som kylskåpsmagnet i dag. Texten lyder: "Död åt separatisterna!"