Som jag tidigare berättat här på bloggen har jag ofta haft tillfälle att besöka skolor i olika länder. Jag har haft nöjet att vara med på lektioner i Estland, Belgien, Österrike, Spanien och Italien. Bilderna i detta blogginlägg kommer från en spansk skola som jag nyligen besökte. Dessutom har jag arbetat i vårt närmaste utland, i alla fall från Uppland sett, nämligen Åland. Inom kort kommer jag också att besöka en portugisisk skola.
Vad lär man sig då av detta? Ja, tyvärr är det ju oftast ganska korta besök, men visst får man idéer, impulser och funderingar väcks både kring pedagogiska metoder och om relationer mellan lärare och elever. Det finns en tendens i Sverige att man antingen skall tycka att svensk skola är värdelös (en åsikt som ibland tillskrivs alla som kritiserar den svenska skolan) men som tyvärr är ganska utbredd bland människor på högerkanten. På den andra sidan finns anhängarna av den gamla socialdemokratiska skolpolitiken som är fullständigt övertygade om att allt som kommer utifrån (eller från Jan Björklund) är djävulens påfund.
Jag vet att det finns mycket som är bra i svensk skola, men det finns också åtskilliga förbättringsområden. Ett av de viktigaste handlar om respekten för lärarna, och även om Jan Björklund gjort sitt bästa så är det inte så lätt att vända skutan. Därför tycker jag att det är lysande att Skolinspektionen nu tar hjälp av holländska skolinspektörer för att granska engelskundervisningen i våra skolor. Vad som är mycket förvånande är dock att lärarfackens ordförande protesterar. Att lärarförbundets ordförande gör det förvånar inte eftersom detta fack lever kvar i den gamla förlegade skolpolitik som till och med sossarna själva numera övergivit. Men Metta Fjelkner brukar vara en klok kvinna, och jag kan inte för mitt liv förstå vilka överväganden som fått henne att protestera. Nu tycks det dock till en del handla om prestige, eftersom facken tydligen inte blivit informerade. (DN, Svd, Aftonbladet)
Men visst kan det finnas oro bland en del lärare över att undervisningen granskas. Även jag själv kan bli lite nervös om det plötsligt kommer in främmande personer på mina lektioner. Jag tror mig vara en hyfsat bra lärare, men visst har jag ibland katastrofala lektioner, och visst händer det att jag inte hunnit förbereda mig så mycket som jag önskar. Det senare beror ofta på den allt tilltagande arbetsbelastningen med fler och fler uppgifter som åläggs oss. Dessutom tycker jag att jag med den alltför låga lön jag uppbär inte heller kan förväntas göra mitt yttersta. Om jag hade 38000 i lön, vilket jag tycker vore rimligt skulle jag prestera mer.
Några som delar mina åsikter i denna fråga är den folkpartistiske kommunpolitikern Roger Haddad i Västerås, den moderate riksdagsmannen Mats Gerdau och bloggaren Dr Cai.
I kväll skall magistern och hans älskade gå på konsert med Lars Winnerbäck. För er som inte har tillfälle att göra det kommer en av hans senaste låtar här:
Den samlade oppositionen skäller naturligtvis som bandhundar. Jan Björklund vet inte hur skolan fungerar säger miljöpartiets skolpolitiske talesman. Men hur kommer det sig då att Lärarnas riksförbund stödjer förslaget? Förmodligen vet inte heller lärarna hur skolan fungerar. Det vet däremot Mats Pertoft, som förvisso har en bakgrund som Waldorflärare, men Waldorfskolorna är ju ofta en skyddad värld utan allt för många problematiska elever.
Nu är det ju knappast meningen att slänga ut elever i någon större utsträckning, men bara det faktum att det kan finnas möjligheter att ta till en sådan lösning om inget annat hjälper känns betryggande. Att, som idag, en enstaka elev som vet att ingenting kan hända, år efter år får trakassera sina klasskamrater, förstöra möjligheterna för framför allt de elever som har störst behov av lugn och ro, göra så att duktiga lärare byter skola, utan att något kan hända är inte acceptabelt. I nödfall kan ett skyddsombud skicka hem alla elever, om inte säkerheten kan garanteras. Men man kan inte skicka hem den elev som är problemet.
Naturligtvis beror alltid en elevs problem på något. Och visst måste man försöka finna orsaken, visst måste skolan också anstränga sig för att hitta lösningar som passar i det enskilda fallet. Men när situationen är sådan att man inte kommer längre låter man det ofta bara fortsätta utför. Värst blir det för eleven själv, när han lär sig att det inte blir någon ordentlig påföljd, och ofta finns det andra elever som hänger på dumheter, men som utan den negativa ledaren skulle sköta sig bra. Och mest synd är det alltid om dem som verkligen vill, som anstränger sig till det yttersta för att lyckas med skolan, men som inte får det stöd och den hjälp de behöver för att läraren är upptagen med att ta hand om de utåtagerande, eller bara för att ljudnivån i klassrummet är så hög att det inte blir möjligt med inlärning.
Jag bävar inför den skolpolitik som Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att tvinga sossarna att driva om de, vilket Gud förbjude, skulle vinna valet. Då kommer man i sin vanliga missriktade välvilja att låta problemen fortgå, all skuld kommer att läggas på skolan när elever och föräldrar fråntas ansvaret för att hitta lösningar.
Och snart kommer flumskolans försvarare i det så kallade Lärarförbundet (de som mest organiserar dagisfröknar) att rycka ut mot Björklunds "förlegade lösningar". Om inte så kommer jag att bli mycket överraskad.
Läs mer i Svd här, här och här och i Sydsvenskan här.
Utredaren Sigbrit Franke har presenterat den nya lärarutbildningen. Vill man veta om det är ett bra förslag är det ju bara att se vad Lärarförbundet säger. I det här fallet är man missnöjda, vilket torde innebära att det är ett bra förslag. Visserligen har jag inte läst hela förslaget, men det jag sett verkar bra. Den märkliga inställning som präglade de senaste sosseårens lärarutbildning, nämligen att dagisfröknar och gymnasielärare egentligen var samma sak har nu förpassats till historiens papperskorg.
Det riktiga lärarförbundet, det som inte ansluter dagisfröknar och rektorer, nämligen Lärarnas Riksförbund har också berömt detta förslag. Detsamma har P J Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarsida i en utmärkt och mycket välformulerad artikel som rekommenderas.
Det är också glädjande att utredningen föreslår att kraven för att komma in på lärarutbildningen skall skärpas. Som det nu är kommer nästan alla in, och det är alltför ofta personer som dels har mycket bristande kunskaper, något som i och för sig bör kunna kompenseras om utbildningen är bra, men dels sådana som har väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig något som hamnar på denna viktiga utbildning. Läraren måste vara bäst i klassen, annars kommer han eller hon aldrig att få någon respekt av vare sig elever eller föräldrar.
Men skall man få sökande som inte bara väljer lärarutbildningen för att de inte kommer in någon annanstans krävs mer än höjda krav. Det krävs givetvis anständiga löner, men också bättre förutsättningar för att kunna göra ett bra jobb. Alltför mycket tid går åt till diverse konferenser, möten, arbetslagsträffar etc, och till att skriva olika planer, dokument, åtgärdsplaner, rapporter och så vidare i all oändlighet. Det är knappt så man hinner med att planera sina lektioner på grund av alla dessa biuppgifter. Men för många rektorer tycks dessa planer vara viktigare än kvalitet på undervisningen, inte minst för rektorer med ett förflutet som dagisfröknar vilka knappast har kompetensen att bedöma om undervisningen på högstadiet är bra eller dålig.
Och som det inte var nog med annat elände så har det brett ut sig en ny fluga bland föräldrar. I stället för att samarbeta med skolan för att hjälpa sina barn att lyckas så har fler och fler börjat anmäla skolor till Skolverket. Därför måste vi ägna timmar åt att dokumentera alla åtgärder vi genomför för att hjälpa elever med svårigheter så att vi kan visa upp det när Skolverket hör av sig. Det är en variant av det amerikanska systemet där man kan bli stämd för allt möjligt som tycks vara under framväxt i vår svenska skolverklighet.
Lärarutbildningen är undermålig, visar en undersökning från Högskoleverket. Blir jag förvånad? Nej, inte speciellt. Dessvärre består lärarutbildningarnas personal till stor del av flummiga nissar som lever kvar i den föreställning om skolan som präglade den gamla sosseregeringen. Den förlegade ideologi som karaktäriserades av idéer som att alla skulle ha ett gemensamt år, oavsett om man skulle bli dagisfröken eller gymnasielärare, att betyg är ett fult ord, att krav är något som man absolut inte får ställa eftersom det kan leda till att eleverna kan känna sig kränkta.
Denna inställning präglar också till stor del det andra lärarfacket. Själv är jag (vilket jag i och för sig ifrågasätter ibland, kanske borde man helt gå ur facket?) medlem i Lärarnas Riksförbund. Och det är väl rätt okej. Men det andra förbundet! Av någon anledning står detta förbund för något som närmast kan liknas vid en avdankad socialdemokratisk skolpolitik. Vidare har man även rektorer som medlemmar. Detta tycker jag är mycket anmärkningsvärt eftersom rektorer ju faktiskt är våra chefer, dvs arbetsgivarrepresentanter. I LR får den som blir rektor gå över till Skolledarförbundet, vilket ju känns naturligt. Och så är det det här med dagisfröknarna. Av någon anledning blir en del människor fruktansvärt provocerade när man använder detta ord. Varför förstår jag inte. Och eftersom jag alltid tycker att det är lite stimulerande att provocera så fortsätter jag gladeligen att använda detta ord (även om jag av ren ekonomisk självbevarelsedrift bör undvika det när min rektor (som tidigare varit dagisfröken) hör.
Hade nyligen en diskussion med Lärarförbundets ombud på min skola. Hon blir mycket riktigt uppretad över att jag använder ordet dagisfröken, och anser att det faktum att LR inte vill ha dem som medlemmar som ett tecken på att vi anser dem vara mindre värda. I så fall, invänder jag, borde vi även anse läkare, advokater och andra "högstatusyrken" vara mindre värda eftersom vi inte ansluter dessa. Nej, det handlar självklart inte om värde. Men ett fackförbund för lärare i grundskola och gymnasium skall givetvis företräda dessa intressen. Om det inte gör det så finns det ju ingen anledning att vara medlem.
Men alla har ju rätt till sin åsikt. Jag har stor respekt för andras åsikter, och min kollega har en genuint socialistisk grund och för henne är det naturligt att tycka så. Men nu till det märkliga: Ganska ofta pratar jag med kolleger som arbetar på de lägre stadierna. Nästan undantagslöst är de medlemmar i Lärarförbundet. Men deras åsikter är oftast rakt motsatta. Ändå fortsätter de att stödja detta förbund. Det övergår mitt förstånd. Jag skulle kunna förstå om de i likhet med LO-anslutna inte hade något alternativ, men de är ju välkomna i LR som ju står för en förhållandevis vettig skolpolitik. Är det slöhet, bekvämlighet, eller den (svenska?) motviljan mot att ta konflikt och riskera att stöta sig med någon kollega?
En gång i tiden var jag medlem i LO-förbundet Kommunal. Det var hemskt! Varje gång den obehagligt sladdriga medlemstidningen slank in genom brevlådan visste jag att dagen var förstörd. Ännu en gång skulle jag tvingas genomlida hyllningstal till fondsocialism (det här var på 80-talet), skräckpropagande om hur högerspökena skulle förvandla vårt land till ett amerikaniserat konkurrenssamhälle, hyllningar av Kuba och Vietnam osv osv. Visst hade jag kunnat slänga skiten i likhet med många av mina kolleger, men det var det här jag var med och betalade. Jag måste genomlida det vidriga innehållet. Jag var ung och för feg för att våga stå utanför facket, det var en nog stor uppoffring att förnedra sig genom att reservera sig mot kollektivanslutningen till Partiet (när fackpampen kom för att informera vår grupp om 20 bussförare hade han med sig en enda blankett för reservation).
Och även om sossarna idag inte är lika hemska som de var på 80-talet, även om man inte längre blir kollektivansluten så är ju alla LO-medlemmar med och stödjer Sossepartiet. Detta är en skam, och det gläder mig oerhört att LO tappar fler och fler medlemmar!
