Fyrtioåttaåring försökte förgäves fly fortbildningsdag!

Vi lärare utsätts emellanåt för så kallade fortbildningsdagar. Det kan vara allt möjligt, från den så kallade ADHD-mannen som jag berättade om tidigare i höstas, eller någon pedagogiknisse som tror att hans eller hennes abstrakta teorier har något med verkligheten att göra. Den gemensamma nämnaren brukar vara att lärare måste sluta ägna sig åt undervisning och i stället samarbeta kring käcka projekt. Oftast kan det vara klokt att ta med en god bok och sätta sig längst bak.

I början på denna termin inträffade återigen en sådan föreläsning. Vis av mina tidigare erfarenheter gjorde jag mitt bästa för att slippa. Försökte övertyga rektorn om att jag och min visaste So-kollega borde ägna oss åt att skriva kursplaner för So:n. Han menade dock att denna föreläsning var så viktig att det inte alls gick för sig. (Måhända är det därför han är rektor och jag bara en vanlig katederslav).

Full av onda aningar kom jag så in i den brutalfula betongaula på den lokala gymnasieskolan dit alla grundskolelärare inkommenderats. Ut på scenen kom en liten tant med tämligen tråkiga kläder och jag började redan ångra att jag inte tagit med någon bok. För att ytterligare spä på mina ondaste aningar lyckades den lilla tanten slänga in några negativa kommentarer om Vår Store Ledare (Jan Björklund, alltså) och jag började redan fundera på om man kunde smita vid fikat utan att rektorn märkte det.

Men efter ett tag märkte jag att de ord som nådde mina öron inte alls var det vanliga snömoset. Här stod en kvinna som visste vad hon pratade om. Hennes namn var Kristina Lohman och hon var rektor vid en skola i Norrköping. Hon hade skrivit ett mastersarbete om kvalitet i bedömning, dvs ungefär om vad man bedömer och hur det går till. Till skillnad från de flumnissar som drabbade oss på fortbildningsdagar för några år sedan menade hon inte att faktakunskaper var oviktiga (eftersom fakta kan man ju alltid hitta på Internet), utan betonade i stället att man bara kan dra slutsatser och se sammanhang om man hade vissa grundkunskaper.

Stod hon då bara och strök oss medhårs? Är det därför jag föll för hennes ord? Nej, det kändes helt klart att hon var en rektor som ställde krav på sin personal, men som också föreföll att kunna stimulera personalen genom att ställa kloka frågor om varför man gjorde som man gjorde. Och det måste man ju säga, att under alla år jag varit lärare har jag nog aldrig upplevt hur det känns att ha en rektor som bidrar till att utveckla min undervisning. Rektorerna är oftast ganska ointresserade av sådant, och vill i stället att man skall vara aktiv på konferenser och liknande.

Men Kristina Lohman hade gett sig på de stackars lärarnas allra heligaste, nämligen proven och börjat ifrågasätta hur de såg ut. Till exempel en sak som man själv emellanåt tillämpat i viss mån, nämligen att eleverna för ett G skall ha vissa faktakunskaper, och för ett högre betyg kunna tillämpa dessa och sätta in dem i ett sammanhang. Men vilken nytta gör faktakunskaper som inte kan användas?

Ett prov bör alltså vara uppbyggt så att eleverna måste tänka, inte bara återge fakta, även om det handlar om G-nivån. Egentligen borde det ju vara självklart, men det blir lätt så att proven ser ut på ett visst sätt av gammal vana. Och de frågor där man verkligen måste tänka är för de allra duktigaste eleverna. Vidare ifrågasatte hon varför proven alltid ligger i slutet av ett avsnitt. När provet är gjort går man vidare, kanske vore det klokare att ha provet mitt i, och sedan kunna utveckla det mer som man märkte att eleverna inte riktigt tagit till sig.

Ett annat klokt råd var att man borde använda mer av arbetstiden för att diskutera kunskapsfrågor i stället för de elevsociala frågorna som tillåts ta alltför mycket tid.
Så när fikarasten kom hade jag inte minsta lust att smita iväg, möjligen då för att söka jobb hos rektor Lohman. Tänk att ha en rektor som är så engagerad och som aktivt engagerar sig i vårt arbete. Detta förutsätter förstås att rektorn ifråga har erfarenhet av att vara lärare (och då menar jag inte dagisfröken, som vår förra rektor).

Visserligen höll jag inte med rektor Lohman om allt, men jag kände att det här var en förmiddag som hade bidragit till min utveckling för att bli en ännu bättre lärare. Så jag sände en tacksam tanke till min rektor (som säkert kommer att bli en riktigt bra rektor när han fått några års erfarenhet till) för att han tvingade mig att gå på denna föreläsning.

I väntan på spårvagnen

Att spårvagnen är framtidens färdmedel är ett faktum som länge stått klart för magistern. Redan i min ungdom drogs jag till detta magiska fordon. När andra tonåringar drack mellanöl bakom korvkiosken och snattade tvåöreskarameller hos den ilskna kiosktanten for jag till huvudstaden där jag tillsammans med diverse märkliga herrar såg på diabilder från olika spårvägsmetropoler världen över. Ögonen lyste hos denna skara när bilderna från Pittsburgh, Hong Kong eller Stuttgart lyste upp den dunkla källare där man samlats.

Redan då var jag totalt ointresserad av teknik, och medan herrarna intresserade sig för strömstyrkor eller kamaxlar, eller vad sjutton det nu kan heta, var det själva känslan och estetiken jag var ute efter. Känslan av att sitta på en tyst spårvagn och se staden glida förbi. Gnisslet som hördes på håll när vagnen rullade genom nattliga städer.

Högtidsstunder var besöken i Norrköping, dit vi understundom for för att beundra stadens kaktusplantering, en tradition från faderns första år i landet då han hamnat i denna dåtida textilmetropol. Kaktusarna var lagom kul. Det roliga var att jag då fick avnjuta några hållplatsers resa i de gula gamla vagnarna.

"Du säger kanske: Norrköping, det är en jävla stad", skaldar Ulf Lundell. Nej, för mig är staden för alltid förbunden med dessa spännande resor. I min dåtida favoritbok, Hej spårvagn av Jan Jangö läste jag om alla de städer som haft spårvagnar i Sverige. Listan är lång: Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg, Uppsala, Gävle, Jönköping, Lidingö, Sundsvall, Kiruna, Karlskrona och Ulricehamn (!). Att Örebro aldrig haft några spårvagnar förvånar mig inte ett ögonblick.

Nu läser jag till min glädje i DN att fler och fler börjar tro på detta färdmedels framtid. Och utan att läsa tidningen kan man ju lätt konstatera att Tvärbanan i Stockholm är ett lyft för de områden som den genomkorsar. Förutom att spårvagnen är tyst, vacker, effektiv, snabb, trevlig och betydligt mer sympatisk än en buss vågar den ta för sig av gatan på ett helt annat sätt. Besök gärna Gröndal i södra Stockholm där man tillåtit spårvagnen att bli en tydlig del av gatuutrymmet, vilket gett stadsdelen ett lyft. Och förvisso är etanolbussen också miljövänligare än en dieselbuss (vilken givetvis i sin tur är miljövänligare än 50 personbilar), men de moln av ättiksstinkande etanolavgaser som vi stackars cyklister duschas med när vi passeras av bussen är allt annat än trevliga. Frågan är om de ens är så vidare hälsosamma.

Nej, låt oss aldrig förlåta de människor som en gång i tiden lät riva upp spårvägsspåren i nästan alla svenska spårvägsstäder. Det rör sig om samma sorts människor som lät riva vackra träbyggnader i landets alla småstäder för att uppföra Domuslador och andra betongkolosser, som lät bebygga städernas utkanter med oändliga rader av betongkaserner där de sociala problemen samlas som flugor på en sockerbit.

Men glöm inte att politikernas fel och brister ändå bara återspeglar väljarkårens. Vill vi ha en framsynt trafikpolitik krävs att vi ställer krav på partierna.

Högern vill ha mer motorvägar, vänstern vill ha billigare kollektivtrafik. Båda lösningarna är lika verkningslösa. Man kan inte bygga bort bilismens avigsidor med mer bilvägar. Även om problemen minskar på ett ställe leder den ökande framkomligheten till att fler åker bil och problemen växer på andra ställen.

Och vänstern tror felaktigt att sänkta biljettpriser är lösningen. Men de som har ont om pengar har knappast råd att ta bilen i alla fall. De som har gott om pengar lockas knappast av låga biljettpriser, däremot av höjd kvalitet i kollektivtrafiken. Och steg ett för att höja kvaliteten är att införa fler spårvägslinjer!