Be nykter!

Varje dag lär man sig något nytt. Ibland på de mest oväntade sätt. När jag kom hem igår väntade mig ett stort handskrivet kuvert med riktiga frimärken på. Nyfiket öppnade jag det och fann ett handskrivet brev, och en tidning. Det visade sig vara ett exemplar av tidningen Vakttornet. Av någon anledning hade man valt att skicka mig ett nummer som handlade om alkohol. Måhända hade en dörrknackare sett mig bära in buteljer med kluckande innehåll, och då inte vågat ringa på. Till min förvåning var det dock inte alls någon rabiat syn på alkoholen som man förespråkade. Tvärtom framhöll man att det var Gud som givit oss vinet, och att Jesus ju på sin tid räddade en fest från ett säkert fiasko genom att trolla vatten till vin.

Men allt det här var ju knappast några nya spännande lärdomar. Det som var intressant var att de vanliga reglerna om att man inte blir en bättre bilförare av sprit, och att damer som är på smällen bör låta flaskan lagras ytterligare något år, följdes av ett tredje råd: Undvik alkohol i samband med religiösa aktiviteter! Jag vet inte huruvida Jehovisarna firar nattvard (min lärarlyftskurs i religion handlade mest om hur snälla alla muslimer är och hur missförstådda de stackars folkhemsislamisterna är enligt Mattias Gardell så jag fick ingen kläm på vittnena) men annars torde ju nattvarden vara ett lysande exempel på brott mot denna regel. Fast katolikerna tror ju förstås att vinet blir till blod, men jag vet inte vilken alkoholhalt detta blod kan antas ha.

Om man ber när man är full kan det förvisso bli lite sluddrigt, och kanske även en smula ostrukturerat, men Gud borde väl ändå kunna greppa budskapet, allvetande som han (hon? hen?) (Han? Hon? Hen?) är. Även andra religiösa aktiviteter, som till exempel ingående av äktenskap, tungomålstalande och bikt borde snarast bli mer inspirerade av lite promille. Kanske är det just i ruset som man kan finna kontakten med det gudomliga. Och visst kan väl en riktigt rökig Islaywhisky eller ett utsökt vin få en att undra om det inte måste finnas en Gud som hjälpt till att skapa något så fulländat. Och icke att förglömma, de fromma trappistmunkarna som förmedlat budskapet från Herren i form av det öl som kan få vem som helst att ropa Hallelujah!

Men i år är det valår så nästa gång någon ringer på din dörr behöver det inte vara nyktra jehovaner utan det kan även var Mathias Sundin:

Dags att byta kyrka?

Så har vi då lämnat julen 2009 bakom oss. Mycket god mat, inte minst höjdpunkten Verivorst, dvs estnisk blodkorv, och trevligt umgänge med släkten har varit en skön avkoppling, och det faktum att marken täcks av snö gör ju inte saken sämre.

I teveapparaten slåss Kalle och Anna Anka om uppmärksamheten, men även en annan lirare pockar på uppmärksamhet. Jag tänker då på Jesus, som ju är själva orsaken till att vi firar jul (även om det förvisso är sant som den alltid intressante bloggaren Carl Johan Rehbinder påpekar att julen har ett förkristet ursprung). Men så här i juletid brukar jag göra mitt årliga kyrkobesök (om jag inte blir bjuden på dop eller bröllop (och detta år blev jag faktiskt bjuden på ett dop där ett kusinbarn döptes av en halvgalen präst)). Jag är på intet sätt motståndare till religion (även om jag har väldigt svårt för religiös fundamentalism) men har för närvarande inte något stort behov av religion i mitt liv. Jag tror dock att ett visst mått av religiositet kan vara nyttigt i ett samhälle så att vilsna människor kan få hjälp att hitta rätt i livet.



Själv lämnade jag Svenska kyrkan för ett antal år sedan då den ökände KG Hammar härjade som värst. Vänsterteologi, Palestinakramande och allehanda tokerier fick mig att begära utträde. Ibland har jag funderat på att bli medlem igen, men hittills har det inte blivit så. Visserligen tycker jag att jag gärna vill bidra till det kulturarv som våra gamla kyrkor utgör, men samtidigt har jag inte riktigt känt mig hemma i kyrkan. Jag är dock medlem i den estniska församlingen i Stockholm, som numera är en del av den estniska evangelisk-lutherska kyrkan i Estland.



Ärligt talat handlar det ju lite om snålhet också. Att det kostar en inte helt oansenlig slant att bli medlem bidrar till att jag fortfarande inte har tagit steget. Men nu kanske saker håller på att förändras. Som bekant har ju Svenska kyrkan tagitdet kloka steget att även viga homosexuella par. Döm om min förvåning när jag hör att den estniska kyrkan protesterat mot detta! Nu är inte kyrkan i Estland speciellt inflytelserik, och sekulariseringen har gått långt där, men den skeptiska inställningen till homosexuella är ganska utbredd i Estland.


Nu kan man givetvis hitta allehanda tokerier om homosexuella i Bibeln, liksom man där kan finna allsköns dumheter om allt möjligt, utgående från den kunskap om världen som människan hade vid den tid som den nedtecknades. Men ponera att det nu finns en Gud, en Gud som lät människorna ta del av sitt budskap och som sände sin son till jorden. Vad var i så fall själva essensen av det han ville? Det handlade knappast om huruvida kvinnor skulle tiga, eller homosexuella vara syndare, eller om man skulle äta det ena eller det andra djuret. Nej, själva poängen var ju att man skulle vara god mot sina medmänniskor, tillerkänna alla samma värde och respektera allas olikheter.

Estland har levt isolerat från omvärlden i många år. Därför är inskränktheten ganska utbredd i stora folklager, och allsköns dumheter hoppar ur munnen på blott alltför många ester (liksom det förvisso gör ur väldigt många svenska lågutbildade landsortsbors munnar). Men det finns hopp! Väldigt många ester åker ut i världen för att studera och arbeta. Kyrkan har dessutom inget stort inflytande (och de är tack och lov inte i närheten av den totala imbecillitet som präglar inställningen i de katolska länderna Litauen och Polen) så om några årtionden har man nog även den estniska kyrkan anpassat sig till det tjugoförsta århundradet.

I väntan på detta tvingas jag konstatera att jag plötsligt känner mig mer hemma i den svenska kyrkan än i den estniska. Så det lutar åt att jag begär utträde ur den estniska och går med i den svenska i stället. Men jag kommer nog ändå att smyga in på den välbesökta estniska julgudstjänsten i den vackra Jakobs kyrka i Stockholm nästa julafton.

Glad påsk till alla (utom k g hammar)!

Nu är det påsk. De mer religiösa inslagen blir det dock inte så mycket med. Visserligen kan man numera hänga med Jesus på twitter, men jag vet inte om jag orkar. För närvarande börjar jag bli lite trött på religiösa inslag, eftersom jag ju på lärarlyftet tvingas läsa diverse böcker i denna genre. De flesta av dem går ut på att ge en mer positiv bild av muslimer, så kristendomen kommer lite i skymundan. Det verkar som om man i svenska kyrkan ligger lite lågt för att för allt i världen inte stöta sig med muslimerna, som man alltid skall hålla sig väl med. Riktigt illa blir det när man som den gamle obehaglige biskopen k g hammar (eftersom de som inte tror på Gud skriver gud med små bokstäver så skriver jag k g hammar med små bokstäver) som vägrar högtidlighålla förintelsens minnesdag då han prioriterar sina muslimska vänner. Nu var det på grund av denne sällsynt slemmige biskop som jag en vacker dag lämnade svenska kyrkan (och av ren snålhet inte kan förmå mig till att bli medlem igen, även om jag ibland har lite dåligt samvete för detta eftersom jag skulle kunna tänka mig att bidra till små fina kyrkors underhåll (men inte palestinapropaganda).

Nåja, förra veckan besökte jag i alla fall en kyrka eftersom dottern spelade flöjt därstädes. Kyrkan, vars namn jag inte avslöjar, men som syns på bilden, var fylld av föräldrar och släktingar till dem som spelade och sjöng. Där fanns också en käck kvinnlig präst med mönstrade strumpbyxor (dock inte korsmönstrade). Det hela var rätt trevligt, och prästen kunde säkert ha satsat på en alternativ karriär inom reklambranschen. Till exempel tittade hon på sin klocka, och räknade femtonsekundersintervaller och berättade att varje gång hon sa nu så dog ett barn av brist på rent vatten. Lyckligtvis kunde vi dock bidra under kollekten (för övrigt kan man även bidra genom att SMS:a ordet VATTEN till 72950. Det tycker jag faktiskt att ni bör göra, det har jag gjort, trots k g hammar!). Dessutom avslutades hela showen med att prästen kom fram med en fin korg full av påskkäk och berättade att den skulle lottas ut. Dessutom var lotterna gratis, vilket ju verkade rätt schyst. Dock skulle utlottningen ske efter söndagens högmässa (det här var på lördagen), och alla som kom på högmässan skulle få ytterligare en lott. Klart smart drag för att fylla kyrkan (fast otaktiskt att ha en burk sill i korgen om man vill locka mig).

Nåväl, låt mig till sist önska eder alla en glad påsk, med ett litet påsktips avsett för grannlandet, men säkert bra även i vårt land:

Palestinska bögar, små danskar, ADHD och Gud.

Terminen börjar rulla igång så smått, och innan elevmaterialet tågar in får vi lärare ta del av fortbildning. I tre timmar får vi lyssna till en man med ADHD som förmedlar tvivelaktiga fakta på felstavade overheadbilder. Han skryter också med att han vet om att de är felstavade och har diskuterat det med en lärare! Visst kan det vara intressant att ta del av hur det kan vara att ha ADHD, både han och hans son har fått denna diagnos, och i början är det faktiskt rätt givande, men efter 45 minuter blir det bara upprepning och lite pajaseri. Men nu vet vi allt om honom och hans äktenskap. Han är kritisk till medicinering och framhåller sin son som ett gott exempel på att det går bra ändå. Sonen dricker visserligen för mycket nu som 23-åring, men har gott om flickvänner så det är nog bra ändå...

Noterar att den märkliga lag som innebär att den man som en enda gång haft sex med en annan man aldrig i hela sitt liv får lämna blod, medan den som hoppat i säng med hundratals kvinnor är välkommen. Fortfarande kommer dock bögar som inte avstår från sex under ett halvår inte att vara välkomna, och kanske är det en säkerhetsåtgärd man får leva med. Men det känns som en märklig diskriminering, ungefär som om man förutsätter att alla homosexuella lever promiskuöst, medan heterosexuella inte gör det. Men visst är det svårt att avgöra var gränsen skall gå mellan säkerhet och risk för diskriminering. (Svenska Dagbladet)

När jag nu ändå är inne på bögämnet så är det ju värt att notera att det av många vänstermänniskor så avskydda landet Israel ju faktiskt är det enda ställe i Mellanöstern där homosexuella inte trakasseras (visst finns det tossiga ortodoxa judar som protesterar mot dem, men det är inte ett allmänt förtryck). I Israel finns det lagar mot diskriminering av homosexuella, man har haft en homosexuell parlamentsledamot, man har ordnat konferenser för homosexuella araber (dit visserligen många inte kunnat åka då de flesta arabländer inte tillåter sina medborgare att besöka Israel). I armén finns flera öppet homosexuella officerare, och när den transsexuella Dana International representerade landet i Eurovisionsschlagern var det hela 80 % av de tillfrågade i en undersökning som ansåg att Dana var en värdig representant för landet.

Samtidigt döms bögar till döden både i Saudiarabien och Iran, och på Gazaremsan torteras de av Hamasanhängare, och stöts ut av sina familjer. Det påstås att flera hundra homosexuella palestinier flytt från Gaza till Israel, eftersom de känner sig tryggare där än bland sina egna landsmän.

Men den svenska vänstern fortsätter att se Israel som den stora skurken...

Inte fullt så allvarliga saker, men ändå obegripliga händer även i vårt avlånga land. Dagen berättar om en kyrka i Alunda som vägras bidrag från Östhammars kommun. Varför då? Jo, man har det diskriminerande kravet att medlemmarna skall tro på Gud! Jag förmodar att detta innebär att nykterhetsföreningar måste ta med även ickenyktra (och kanske börja med vinprovning), Arbetarkommunen måste ansluta alla nazister som vill vara med och så vidare.

Till sist så finns det nyheter även för den som är orolig för att Sverige skall konkurreras ut av andra länder. Det finns nämligen en ny marknad för oss, danska dagisbarn! I Köpenhamn är bristen på dagisplatser så stor att man överväger att köpa in sig på den svenska sidan, berättar Politiken. Detta nobbas dock av Malmö. Men varför inte sprida idén längre bort. En timme på flygplan kan väl inte vara så trist för en liten dansk, och då kan man komma till Smålands djupa skogar, vilket torde vara nog så exotiskt. Kan vi dessutom lära de små danskarna att uttala fler av de bokstäver som finns i det förvisso vackra, men ibland svårbegripliga danska tungomålet så kanske vi kan bryta den utveckling mot att danskar och svenskar börjar tala engelska med varann som brer ut sig allt mer.