Om lärarförakt och israelhat

Det är mycket nu. Om en månad börjar sommarlovet. Vårt absurda betygssystem, som snart förhoppningsvis är förpassat till historiens soptipp, medför att när eleverna äntligen får sina första betyg är det bara ett och ett halvt år till slutbetygen kommer. Och en del elever har väntat in i det sista innan de förstått att det betyg de nu kommer att få är ganska viktigt. Så nu, med en månad kvar, vaknar vissa till och vill göra allt som de missat tidigare. I en del fall är det inte eleverna, utan deras mödrar som vaknat. Bättre sent än aldrig, kan ju tyckas.

Men en annan och ännu värre ovana än att komma igång i elfte timmen och plugga har plötsligt spritt sig. I stället för att föräldrarna tar sitt ansvar för telningarnas bristande pluggande så lägger man skulden på skolan. Och vad gör man då? Jo, en liten anmälan till Skolverket är senaste flugan. Nu förnekar inte jag att det kan finnas lärare som inte sköter sina åligganden, och inte tar sitt jobb på allvar (eller kanske har funderat för mycket på vilken arbetsinsats som är rimlig med den lön man får). Men de lärare jag har sett bli anmälda hör alls inte till denna kategori. I stället handlar det om mycket engagerade pedagoger som verkligen gör sitt yttersta för att hjälpa eleverna framåt. Men ändå råkar de ut för dessa anmälningar.

Tyvärr tycks det mest handla om föräldrars frustation över att livet inte blev vad man tänkt sig, att barnen inte når upp till de krav man ställer på dem, att relationen med den senast partnern inte fungerar. Denna frustration kan man kanske kompensera med att försöka lägga skulden på någon annan. En slags folkhemsk motsvarighet till amerikanernas förkärlek för stämningar.

För att gardera oss mot detta måste vi lärare dokumentera allt vi gör. Varje samtal med elever, varje stödinsats, varje föräldrakontakt skall nedtecknas i skrift, bevaras för eftervärlden i fall en skolverksanmälan skulle ramla in när någon mamma får en ny livskris. Är det någon som blir förvånad av att färre vill bli lärare?

I Dagens Nyheter skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner om hur Göran Persson medvetet arbetat för att sänka lärarnas status. Hon påminner om hur våra arbetsgivarföreträdare försökt avskaffa begreppen lärare och undervisning. Vad hon inte nämner är ju den goda hjälp Perssons pack fick av det andra lärarfacket, det som mest kämpat för att höja statusen för dagisfröknarna och fritidspedagogerna, och möjligen lågstadielärarna i något slags överdriven jämlikhetsiver Det fack som svalde Perssons locktoner medan vi strejkade den fagra hösten 1989.

Så låt oss inte glömma sossarnas svek. Och även om vår kära nuvarande regering har sina brister, även om regeringen sitter och sjunger I natt jag drömde (det finns inga soldater mer, det finns inga gevär, och ingen känner längre till det ordet militär) och inte törs skicka någon högre uppsatt minister än den gode Leijonborg till Israels sextioårsfirande (samtidigt som Mona Sahlin törs, vilket verkligen hedrar henne!) så måste vi kämpa för att slippa få tillbaka den socialdemokratiska utbildningspolitiken, om än med vissa uppiffade inslag.

En klok kvinna, som borde sitta i regeringen, är Birgitta Ohlsson. På hennes hemsida kan man läsa ett utmärkt inlägg om staten Israel. Utan att blunda för de brister som detta land uppvisar pekar hon på de förtjänster som detta stolta lilla land uppvisar. Birgitta Ohlsson skriver:

"Men glöm aldrig att Israel är idag det enda landet i regionen där fri press får verka, medan censur, tystande av journalister och fängslande av kritiska författare är kutym i grannländerna. Israel är det enda landet i regionen där kvinnor ges möjlighet att verka fullt ut. I flera av grannländerna bagatelliseras våld mot kvinnor. Kvinnor har inte ens fått rösträtt överallt i arabvärlden och i snitt sitter det sex procent kvinnor i arabvärldens parlament.
Israel är det enda landet i regionen där homosexuella fritt kan demonstrera för sina rättigheter med stolthet på Jerusalems gator. I många av Israels grannländer är homosexualitet belagt med dödsstraff och de allra grövsta brotten mot homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter sker i Mellanöstern. Israel är det enda landet i regionen där man kan be landets allra högsta politiker att dra åt skogen utan att hamna i fängelse dagen efter. I resten av regionen är förtryck av oppositionella, oliktänkande och djärva människorättsaktivister vardag. Ofta kämpar de för friheten i den delen av världen med livet som insats.
Men framför allt och det allra viktigaste: Israel är det enda landet i regionen där medborgarna fritt kan välja vilka som ska styra deras eget land. Kungarna i Saudiarabien, diktatorerna i Syrien eller mullorna i Iran går inte att få bort på samma enkla sätt. Vill israelerna ha bort premiärminister Ehud Olmert, så är det bara att rösta bort honom i nästa val."

Av någon anledning väljer så många i Sverige för att blunda för dessa enkla fakta. Samtidigt som medierna är fyllda av kritik mot Israel så tvingas judar och andra israelvänner smyga ut i smågrupper från synagogan i Stockholm för att demonstranter utan respekt för demokratin uppträder hotfullt. Om detta framförs givetvis ingen kritik från vänsterhåll. Ett bra inlägg på den liksom Birgitta Ohlsson alltid israelvänlige Fredrick Federleys alltid läsvärda blogg finns här. Också Upsala Nya Tidning skriver om detta.

Skolverket har tappat greppet om verkligheten.

Skolverket har kommit halvvägs på sin senaste inspektionsrunda över landets skolor. Detta föranleder en rapport som presenteras i pressen i dag. Det man främst retat upp sig på är att elever som inte fungerar i vanliga klasser i alltför stor utsträckning undervisas i speciella grupper.

Detta är dock ingen verklighetsbeskrivning som de flesta lärare kan instämma i. I stället vittnar blott alltför många lärare, liksom många elever om att elever som saknar förutsättningar att tillgodogöra sig vanlig undervisning måste finnas kvar i vanliga klasser eftersom alternativ saknas. Av någon anledning, troligtvis en överdriven jämlikhetsiver, tror Skolverket att det alltid är bäst för alla elever att finnas i en vanlig klass. Då bortser man från den princip man annars hyllar, nämligen att varje elev är unik och har olika behov.

Dessutom finns det en annan aspekt på saken. Visst, det är bra att man ser till den utåtagerande elevens behov och vill tillförsäkra honom eller henne bästa möjliga undervisning. Men Skolverket bortser gärna från behoven hos alla andra elever. Och vilka är det som drabbas hårdast? Jo, det är naturligtvis de elever som verkligen har behov av lugn och ro för att lyckas lära sig. För att en stökig elev inte skall tvingas byta undervisningsgrupp tvingas en hel klass och dess lärare stå ut med väldigt mycket. Och i vanlig ordning är det arbetarklassens barn som drabbas hårdast. För den som kommer från hem med studietradition är det lättare att ta igen det som missas i skolan, och dessutom finns det ofta en större vana hos föräldrar att göra sig hörda och kräva åtgärder, eller helt enkelt byta skola. Ännu ett exempel på den missriktade välviljan som är så vanlig när sossar skall komma med lösningar på problem.

Men nu när Jan Björklund är skolminister, och snart också partiledare hoppas magistern liksom många andra som är verksamma i skolan (oavsett politisk färg) att det kommer att bli lättare att få igenom konstruktiva lösningar för elever som inte klarar en vanlig klass. I vissa fall kan det säkert gå att lösa utan att flytta eleven, även om det då måste till extra resurser vilket blir väldigt kostsamt. Man kan ju också ifrågasätta det vettiga i att ha en person som skall ta hand om en enda elev inne i en elevgrupp, när det finns ett så stort behov av personal som skall arbeta med alla elever. I stället måste det vara vettigare resursanvändning att skapa speciella grupper, där personal som passar för att ta hand om stökiga, eller på annat sätt krävande elever kan ta hand om dessa och ge dem undervisning som passar dem samtidigt som andra elever får lugn och ro. Att sedan målsättningen med dessa speciella grupper givetvis skall vara att slussa tillbaka eleverna i vanliga klasser är naturligt, men man måste inse att man inte kommer att nå detta mål med alla.

Tyvärr lever Skolverkets inspektörer kvar i en förlegad syn på skolan, en syn som inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är en sak att komma ut på en skola ett par veckor och göra en inspektion, en helt annan att finnas där dag ut och dag in år efter år.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=653442
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15529787.asp

Missriktad välvilja

Så här i vintersportstider är det aktuellt att tänka på skidåkning. Många elever åker ju med sina föräldrar till fjällen, eller rent av till Alperna i dessa tider. Men många fler gör det inte, antingen det nu beror på bristande intresse eller brist på pengar. Tidigare kunde dock de allra flesta elever följa med till Kungsberget eller Romme på en dags skidåkning när skolan hade friluftsdagar. Men för något år sedan skärpte Skolverket sina regler, och i princip blev det förbjudet för skolorna att anordna avgiftsbelagda aktiviteter. Och det är inte många skolor som har utrymme i budgeten för sådana resor på skolans bekostnad.

Men var det då inte orättvist att vissa elever inte kunde följa med på sådana resor eftersom deras föräldrar inte hade råd? Det kan ju tyckas vara det, men då måste man se på vilka elever som drabbas av det här. Det är ju inte de elever som har välbärgade föräldrar, och som idag reser till fjällen på loven. För dessa elever gör det inte särskilt mycket från eller till om de missar denna möjlighet på friluftsdagen. I stället är det de elever vars föräldrar inte har råd med sådana resor, men för vilka det ofta inte alls var omöjligt att lägga upp några hundralappar för en dag som drabbas. Det är ju stor skillnad i kostnader mellan att åka upp med hela familjen, kanske bli tvungen att övernatta, och att skicka iväg sitt barn med lärarna på friluftsdagen. Dessa elever går alltså miste om möjligheten att åka iväg och få ta del av dessa nöjen.

Men finns det då inte elever som inte hade råd förut? Jo, det finns det förstås. Men frågan är om det verkligen måste vara meningen att offra alla de andra elevernas möjligheter att få åka på skidresa av denna anledning. Det går naturligtvis inte att helt utrota alla orättvisor i uppväxtmiljö, och förutsättningar även om man vill. Dessutom vet jag av erfarenhet att det finns elever från rejält trasiga hemförhållanden, elever som definitivt aldrig åkt någonstans med sina föräldrar som ändå kunde avvara en slant för att få vara med dessa dagar.

Dessutom var det ju inte så att det inte fanns några alternativ. Självklart måste det finnas något avgiftsfritt alternativ, och det finns ju mycket man kan göra som inte behöver kosta.

På samma sätt har vi nu berövats möjligheten att genomföra elevutbyten med skolor i andra länder. Dessa utbyten var upplevelser för livet för de deltagande. Vi åkte iväg till Italien i en vecka, där eleverna fick bo i italienska familjer och uppleva vardagslivet i en vanlig italiensk familj. Det som eleverna lärde sig under denna vecka gav ofta mer än en hel termin i skolan. Att man dessutom effektivt motarbetar främlingsfientlighet och etnocentrism genom att man får göra ett sådant nedslag i andras vardag var givetvis viktiga bieffekter. Sedan kom de italienska eleverna till oss i en vecka.

Nu är det dock stopp. Detta drabbar ju inte i så stor utsträckning de elever som har råd att åka på utlandssemester på loven, även om det inte är riktigt samma sak att bo på hotell i turistorter som att bo i en vanlig familj. Men de elever vars föräldrar inte har råd att åka med hela familjen på semesterresa har ofta ändå råd att betala en flygbiljett för ett barn. Annars kostade ju inte resoma så mycket eftersom man bodde gratis. Dessutom åker ju många elever på olika resor och läger i idrottsföreningars regi, men det här var en möjlighet för andra ungdomar som inte kommer ut så mycket.

Detta är några exempel på hur den socialdemokratiska välviljan och extrema jämlikhetstanken slår fel och framför allt drabbar dem som inte föds med silversked i munnen. I sin vilja att till varje pris hindra att någon inte kan åka med på tåget ser man till att majoriteten inte får det. Men det är ju socialismens tanke; man har insett att man inte förmår att göra det bättre för alla, alltså försöker man göra det sämre för alla. Fast oftast klarar sig toppskikten i samhället i alla fall.