Trodde du att tandläkarbesök inte kunde bli värre?

Det finns roligare saker att göra i livet än att gå till tandläkaren. Först måste man stå ut med att tvingas ligga i en obekväm stol med huvudet nedåt, gapa så det gör ont, få en massa mystisk utrustning i munnen, få vatten rinnande ner i luftstrupen, inte kunna tugga eller föra en normal konversation på flera timmar efteråt, och sedan som kronan på verket få en räkning som motsvarar en weekendtripp till någon europeisk storstad med boende på fyrstjärnigt hotell och trerätters middag

Tandtrollet på bilden har inget samband med texten.

Men allt det här är ju vad man väntat sig, och i sina bästa stunder finns det också behagliga inslag. Min tandläkare är oftast så försiktig att man knappt känner vad hon gör, och det har hänt att jag nästan somnat. Att ligga där i stolen och lyssna på Lugna favoriter kan vara en avkopplande variation till vilda sjätteklassare och trånga pendeltåg. Och jag måste erkänna att jag känner en bisarr njutning varje gång tandläkaren skruvar åt den där metallramen runt tanden inför ifyllandet av plastfyllningen (den dyra fyllning som ju ändå ramlar ut efter några år).

Men nu är det slut. Nu har nämligen NVTV landat! Denna illavarslande förkortning står för Nordisk Väntrumsteve, och är Tv-mediets motsvarighet till den vidriga hissmusik som förpestat våra liv i decennier. Intet ont anande infann jag mig i god tid i väntrummet för att slöbläddra i kändispressen för att bli lite uppdaterad på kändisarnas kärleksliv, i fall man skulle få vara med i Vem vet mest igen. Dessutom kan den kolorerade veckopressen även erbjuda estetiska upplevelser med urringade b-kändisar på någon galamiddag.

Men något störde min koncentration. På väggen satt en platt tv-skärm där löjliga burkformade flygplan flög under kablar på en flod i Ungern. Fast inte nu längre, för nu visade man fina veteranbilar i Monaco. Fast innan jag hann säga Nordisk Väntrumsteve hade man bytt till bilder på landskap i alperna.

Snart kom dock den legitimerade damen ut och räddade mig - trodde jag. När jag slog mig ner i tortyrstolen och låg i huvudstupa bakåtställning såg jag till min fasa en teveskärm i taket. På denna rullade dessa osammanhängande bilder förbi. Ibland blev det lite intressant, arktitektoniska mästerverk, men bara i femton sekunder för då var det dags för modevisning, fast bara i tjugo sekunder, för då dök det upp en allmänbildande ruta med något meningslöst kunkapsspån om livslängden på koalor eller något annat jag är fullständigt ointresserad av. Ibland visades någon vacker bild från någon intressant plats i tio sekunder, och det hade varit kul att veta var bilden var tagen. Bilderna var dock försedde med bildtexter som Kyrka på berg eller Hus vid flod, inte ett ord om i vilket land det var.

Många bygger upp sin karies i påsktid genom att äta påskgodis.

Hela tevekanalen är som när man sitter med fjärrkontrollen i hand en sällsynt oinspirerad eftermiddag på ett trist hotellrum i en stad man inte har lust att gå ut i, fast man byter kanal hela tiden för att allt är lika tråkigt. Skillnaden är bara att här byter man även om något skulle vara kul. Kanske är det för att själva tandläkarbehandlingen skall framstå som mindre plågsam, eftersom nästan inget kan vara värre än NVTV. Så glöm bort att ligga och fundera på livets mening, nästa dags lektioner eller middagsmaten när du är hos tandläkaren. Eller välj att blunda i protest!

Twin Peaks håller än!

År 1990 bodde jag femhundra meter från mitt nuvarande hus, jag jobbade på samma skola som nu, jag körde buss på helgerna som nu, jag var gift med samma kvinna som nu. Jag var 29 år gammal och hade naturligtvis aldrig hört talas om ordet blogg. Datorn var ett mystiskt väsen som nog skulle komma att förändra samhället, men föga anade jag hur stor förändringen skulle bli.



Men teven fanns där. I ett hörn av vardagsrummet stod den, licensen var visserligen inte betald (förrän en kontrollant råkade ringa på när den var på (lyckligtvis kunde man hävda att den var nyinköpt så slapp man böter)). Det socialistiska DDR-monopolet började få sina första trevande konkurrenter, med patetiskt undermåliga nyhetssändningar, men i alla fall, ett första steg mot frihet! Hysteriska vänstertanter ropade på förbud mot parabolantenner, oroliga över att människor skulle sluta tänka i socialistiska banor och sluta köpa sossarnas version av verkligheten.



Men det var i själva statstelevisionen det visades, programmet som lyckades gripa tag, skaka om och få en att förundras. Kunde en banal historia om några mord verkligen vara så snyggt gjord. Varje detalj genomtänkt och estetiskt tilltalande. Jag talar naturligtvis om Twin Peaks, och som DN påminner om är det idag exakt 20 år sedan den tjugonioårige magistern slog sig ner i sin svarta plyschsoffa efter att ha bytt blöjor på den snart ettårige parvel som numera kämpar med att finna ett mål i livet.



Amerikanska deckarserier var ju även på DDR-Sverigetiden en viktig del av teveutbudet, och även om en del hade sina kul gimmickar som Kojaks klubbor, McClouds häst eller Colombos papegoja och buckliga Peugeot så var historierna förutsägbara, personerna endimensionella och ointressanta, och miljöerna såg ut precis som man visste att de skulle göra.

Men nu kom alltså Twin Peaks och allt blev annorlunda. Att en kvinna talade med sitt vedträ var något helt naturligt, ingenting förvånade. Och så var det Bob, själva symbolen för det onda. Bobs hånflinande anlete fick kalla kårar att dra fram genom bostadsrättens trygghet och gjorde att när sonen vuxit till sig lite och bad att få "titta tvinn piks!" så blev svaret ett obevekligt nej. Det var vår skyldighet att skydda honom för Bob. Bob var ondskan, den ondska som finns under civilisationens yta, som kan dyka upp när man minst anar det, den ondska som varje förälder skall skydda sitt barn för.



År 2010, helt ovetande om att det är tjugoårsjubileum, gör sig längtan efter något mer spännande än det vanliga utbudet att dennu fyrtionioårige magistern köper Twin Peaks första säsong på Tradera. Och serien är fortfarande lika bra, även om man nu också fått en extra dimension av löje över en del av kläderna och frisyrerna. Och Bob är fortfarande lika ond, flickorna på dinern lika lockande och förföriska, agent Cooper lika cool och jag blir avundsjuk över hans förmåga att njuta av något så banalt som en kopp (amerikanskt!) kaffe. Andra säsongen införskaffas också, men den är inte riktigt lika bra som den första. Men ändå så mycket bättre än ack så mycket annat. Innan du tittar på det sista klippet med Bob så se till att alla dörrar och fönster är låsta...


Läs gärna även denna bloggares minnen.