Bilder från Ukraina 42: Att leta efter symboler för det nya och det gamla.

Destroy the City 2013 hann inte färdigt med sitt arbete. Staden står kvar.

Längs strandpromenaden ligger både moderna byggnader...

...och mer traditionella.

Till sist når jag fram till den spännande jättebyggnaden som lockade mig. Den ser dock ut att ha haft sina glansdagar bakom sig. 

Lite efterforskningar visar att denna byggnad aldrig haft några glansdagar. Den påbörjades 1973 och det skulle bli ett enormt hotell med 600 rum, som skulle sätta staden på kartan, lite grann som när våra svenska kommunalpolitiker bygger arenor. 

Parus, segel, skulle den heta efter sin form och bli en symbol för staden. Men 1984 hade arbetet avstannat, och trots en del försök att pumpa in nya pengar i projektet så har det inte hänt något. I stället för äppelkindade sovjetmedborgare befolkas huset mest av uteliggare, klottrare och narkomaner.

Jag ger mig dock inte in i Parus labyrinter, men håller ändå ögonen öppna efter politisk grafitti. På en vägg hittar jag denna diskussion, där det första budskapet: "Tre länder, en nation" vilket syftar på Ryssland, Belarus och Ukraina har ändrats. I stället står där Ryssland, Belarus och Kazakstan.

Betydligt högre konstnärligt värde har denna väggmålning med Berkut (namnet på kravallpolisen vilket betyder havsörn), molotovcocktail och den ukrainska solrosen.

Även enkla budskap finns, som här där Putins namn åtföljs av en nedsättande benämning och ett hakkors. 

Riktigt avancerad är denna väggmålning med den liggande pojken i vysjyvanka (traditionell skjorta) med Ukrainas karta i huvudet, med orden Future och Hope. Även en svångrem finns med, hur man nu skall tolka det, liksom ett cannabisblad på Krim! Ibland hittar man den intressantaste konsten på husväggar och inte på muséer. 

Andra budskap kan man se på bilarna. Här: Jag älskar Ukrainas armé!

Och den här driftige gossen sålde bilflaggor till bilister som stannade vid rödljuset.

Och den slutgiltiga symbolen för att man säger nej till Sovjetstaten är givetvis att välta Leninstatyn. 

Nu har sockeln i stället blivit en minnesplats för de dödade.

Objektet vaktas av Pravyj Sektor, Högra sektorn.

Och den som vaktar är denne frusne gosse. Han kommer fram och frågar mig något på ryska, och när jag säger att jag inte förstår ryska frågar han på ukrainska (som helt tydligt inte är hans modersmål) om jag skulle kunna ge honom en slant för hemresan, som skall kosta 42 hryvnia. Jag ger honom 30, och blir en av de där västerlänningarna som enligt den ryska propagandan understödjer högerextremisterna i Ukraina. 

Torget där Lenin stod heter dock fortfarande Lenintorget. Och stadens huvudgata heter Karl Marx prospekt.

Karl Marx hade dock inga liv på sitt samvete, även om hans läror ledde till mångas död. Värre var det med Feliks Dzierzynski, den polske aristokraten som kom att grunda Tjekan, som sedan blev NKVD och KGB. 

Bisarrt nog ligger de flesta av stadens mest exklusiva butiker just på Dzierzynskigatan. Inte så långt från Dnipropetrovsk ligger också staden Dniprodzerzjynsk. Dags för namnbyte snart hoppas jag. 

Under skylten med texten till en ukrainsk sång tågar här den kommande generationen.

Offentligt konst var en av Sovjetstatens starka sidor.

Idag har bilderna andra förtecken, men visst finns det likheter.

De här herrarna letar inte efter Victorias hemligheter i butiken bakom dem, utan de spelar schack.

Det mest olycksbådande symboliska namnet är dock namnet på denna vapenaffär. Det verkar dock inte skrämma bort kunderna. 
Dnipropetrovsk är en stad full av symboler, från såväl svunnen tid som vår tid. 
Mer om den svunna tiden kommer i nästa avsnitt på bloggen, men även där kommer en del som pekar framåt. 

Nytt monument i gammal stil retar ryssar och modernister.

Sommaren är full av aktiviteter, och tiden för att sitta och blogga är minimal. Men jag vill gärna dela med mig av de här bilderna från en av sommarens resor. I Tallinn har man nämligen nyligen invigt ett monument för att minnas det estniska frihetskriget 1918-1920. Naturligtvis retar det upp en hel del ryssar, som ju vill bestämma hur historien skall tolkas även i andra länder. En del andra kritiker menar att monumentet är gammalmodigt och ointressant.

Själv tycker jag att det gör sig väldigt bra i kvällsljus, men är kanske lite tråkigt dagtid. Vad gäller kritiken om gammalmodighet så ligger det väl en del i det, men det passar ju ihop med den tid då detta krig utkämpades. Jag är för en mångsidig kultur, med både modernistiska och mer traditionella inslag. I det här fallet tycker jag att resultatet ändå är lyckat. Döm själva (klicka gärna på bilderna för större format).

På jakt efter skönhet i Frankrike

Dagen har ägnats åt busskörning, denna gång för sista gången i min tio år gamla och slitna uniform från det stora bussbolaget. Nästa gång blir det fräscha kläder, skjortor med axelklaffar från det bolag som tagit över trafiken. I år är det tjugo år sedan jag började köra buss på helgerna, och tjugo år sedan jag började på den skola där jag fortfarande kämpar vidare (och trivs). Tjugo år sedan min äldste son föddes och tjugo år sedan jag och min kära hustru avgav våra äktenskapslöften i den lilla elvahundratalskyrkan på slätten. Det är också tjugo år sedan Berlinmuren föll och drömmen om Sovjetkommunismens fall kunde börja bli verklighet. Men mer om detta en annan dag (eller natt).

För övrigt kan noteras att även lillasystern börjat blogga. Jag hälsar henne välkommen hit till den märkliga spännande bloggvärlden där jag nu tillbringat drygt två år av mitt liv.

Större delen av veckan har ägnats åt franska äventyr. Med tonårstvillingarna i följe for den sportlovande magistern till Paris för några dagars intagande av nya impulser och intryck. Hustrun som inte har sportlov fick vackert stanna hemma, men smet så småningom till Bryssel i tjänsten. Hennes frånvaro gav oss tillfälle att besöka Louvren, ett museum hon gör sitt bästa för att undvika. Detta är dock föga originellt läser jag i Lonely Planet-guiden som påstår att det förmodligen är "the most actively avoided museum in the world". Men visst är det förståeligt att många väljer att undvika stället, inte minst eftersom det är så gigantiskt. Och av dem som går dit så tycks en väldigt stor andel följa den mer eller mindre snitslade banan till Mona Lisa, med en och annan pliktskyldig titt på något i guideboken omnämnt verk utmed vägen. Så vad gör då vi? Jo, naturligtvis följer vi med några små avvikelser snitslarna och pöbeln och ställer oss och glor. Själv har jag varit där tidigare och jag vill minnas att hennes leende då var både gåtfullare och gladare. Nu ser hon mest trött ut, men jag klandrar henne inte, jag har full förståelse för att hennes entusiasm avtagit.

Efter pliktvisiten hos La Gioconda vill jag visa barnen min favorit, Hieronymus Bosch, eller Jerome van Aken, men det visar sig att det bara finns ett enda verk av denne surrealistiske pionjär, och det är inget av hans främsta. Däremot finns jämte honom ett spännande verk av Pieter Huys som är klart inspirerat av Bosch (klicka på bilderna i länkarna för att se dem i större format). Sedan är det bara en halvtimme kvar till stängningsdags vilket innebär att personalen gör sitt bästa för att fösa turisthjordarna mot utgången så att de skall kunna gå hem, helst före stängningsdags.

Men helt klart är att bästa tiden att besöka Louvren är på onsdags- eller fredagskvällarna när det är öppet till 22 (nåja, vid 21.20 ungefär börjar personalen tycka att det är dags att dra) och inte alls lika många människor som på dagen, och dessutom ett slags avslappnad kvällskulturtrivselstämning där en något större andel tycks ha ett visst kulturintresse och inte bara vara pliktskyldiga guideboksavprickare.

Den av Paris invånare som jag helst skulle ha träffat höll sig dock undan. Vem jag tänker på? En ledtråd: liksom mina föräldrar flydde undan kommunismen i Estland flydde också hennes undan kommunister, nämligen undan Röda Brigadernas hot i Italien. Som sjuåring kom hon till Frankrike och har väl sedan klarat sig rätt hyfsat. Även hennes man är son till flyktingar undan kommunismen, denna gång från Ungern. Så vi skulle ha en del gemensamt att tala om om jag skulle få tillfälle att träffa Carla Bruni-Sarkozy. Förutom att hon är vacker som en fransk vårdag (och till skillnad från Filippa Reinfeldt även förekommer på nakenbilder (dvs utanför Fredriks privata album)) så sjunger hon ju helt underbart. Så eftersom jag inte fick träffa henne så får vi väl njuta av denna vackra sång (observera, det är helt ofarligt även för moraltanter, hon är väl påklädd) :

Om att se skönheten i en svensk hyreslänga i november.

Nu är det bara en vecka kvar. Kanske måste jag gå dit ännu en gång, kanske på en vardag då det förhoppningsvis är lite tommare. För den som inte känner igen huset ovan så kan jag berätta att det rör sig om Prins Eugens Waldemarsudde i huvudstaden. Nästa söndag stänger nämligen årets konstutställning i huvudstaden. Det handlar om Lars Lerin. För den som ännu inte haft nöjet att stifta bekantskap med hans konst vill jag bara tala om att ni har gått miste om någonting i livet, men ni har en stor upplevelse kvar. Och skulle ni nu inte hinna dit den närmaste veckan så finns en lösning. Man kan nämligen framåt sommaren bege sig till Munkfors. I utkanten av detta samhälle finns nämligen Lars Lerins eget museum, Laxholmen. Här finns en stor del av de tavlor som nu ställs ut i Stockholm. En del av dem kan man också se under rubriken Galleri på Laxholmens hemsida, även om jag tycker att urvalet inte är det bästa.

Jag älskar det tunga gråa, som till exempel i den här och den här bilden som föreställer vardagstrista HSB-hus i Munkfors, och som lyckas få fram skönheten i det fula, göra poesi av tråkiga huslängor. Men nästan alla hans bilder är lysande. De flesta är ganska tungsinta, men de är ändå så vackra. Visserligen älskar jag ju själv novembergrått mörker, och har en förmåga att se skönheten där alla kanske inte kan finna den, men Lars Lerin förvandlar det fula, inte till någon sörgårdsidyll, utan till något större.

Men på utställningen finns också exempel på sommaridyller, inte långt från Sörgården. Typiska är också collagen, gärna med handskrivna berättelser som är mycket svårlästa, egentligen bara en del av verket mer en texter. Och han skildrar inte bara den värmländska glesbygden, utan också Lofoten där han var bosatt i många år då han levde tillsammans med en norsk man. Dessutom har han rest en hel del, bland annat i Turkiet och Iran.

Nej, mina ord räcker inte till för att beskriva Lerins konst. Även min hustru som länge varit lite skeptisk till Lerin börjar tina inför hans verk, och jag lyckades även få med dottern som inte var alltför avvisande. Försökte också se utställningen med Helmer Osslund, en icke alltför oäven konstnär, men efter att ha sett Lerin kändes hans bilder ganska ointressanta. Ungefär som att dricka en Mariestad efter en belgisk öl.

Själv kom jag i kontakt med Lars Lerins konst redan under mina studieår i Karlstad i början av åttiotalet, innan han blivit så känd. En vän köpte en tavla av honom till sin fars femtioårsdag, vill jag minnas. Och jag var såld.

Märkligt nog medverkar Lars Lerin i en av huvudrollerna i denna video med gruppen Don't be a stranger. Här finns dock inget av hans konst, men låten är bra. Den lär dock ha förekommit i någon slags reklam för Apotekets antirökkampanj, om jag förstått saken rätt.