Från Tokarp till tokfeminist?

För en tid sedan hade jag tillfälle att gå och lyssna på en av folkpartiets mest färgstarka politiker, Birgitta Ohlsson. När man nämner hennes namn för folk får man mycket varierande kommentarer. "Hon är enormt engagerad för kvinnor i hela världen.", "Hon borde bli utrikesminister i stället för Bildt.", "Hon är en fanatisk feminist" eller "Hon är snyggast i riksdagen!" Och visst ligger det en hel del i dessa kommentarer. Själv har jag alltid varit lite skeptisk till hennes utspel på hemmaplan, som krav på att föräldraledigheten skall delas lika, ett krav som jag inte kan få att gå ihop med min liberala hållning. För mig är det naturligt att människor själva skall få välja hur de lever sina liv, och inte tvingas dansa efter olika politikers pipor. Det har över huvud taget varit så att när Birgitta Ohlsson uttalat sig om inrikespolitiken har jag varit tveksam, medan i utrikesfrågor har hon alltid mitt stöd.

Det är till exempel få svenska politiker som så öppet stöder Israel, och utan att tveka framhåller Israel som den demokrati det är, omgivet av odemokratiska länder. Medan svenska vänsterfeminister har väldigt lätt för att acceptera muslimskt kvinnoförtryck är Ohlsson konsekvent i sin feminism. Hon drar sig inte för att säga vad hon tycker även om det kan uppfattas som "islam-fientligt" ibland.
Hon skriver:
Människorna som i dag kämpar för frihet i resten av Mellan Östern vill inte ha några smulor från vårt bord. De vill ha samma meny av friheter som finns i Israel. Det finns endast ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare. Det heter demokrati.

Och hennes kritik av diktaturer tar inte hänsyn till affärsintressen och dylikt, något som dessvärre präglar vår regerings politik. I den aktuella frågan om bojkott eller inte av OS i Kina föreslår Birgitta Ohlsson att vi visserligen skall delta, men välja att bära en vit armbindel. Vitt är nämligen den kinesiska sorgefärgen, och vi skulle då påminna om offren för den kommunistiska diktaturen. Dessa tankar och många andra kloka därtill finner man på hennes hemsida Birgitta.nu

Givetvis stödjer hon också Kosovos självständighet, och skriver på sin hemsida och gratulerar dem till deras nyvunna frihet. Personligen säger jag som Per T Ohlsson i det ständigt lysande radioprogrammet Godmorgon Världen: "Om Putin är emot Kosovos självständighet så är jag för."

Att lyssna på Birgitta Ohlssons föredrag under rubriken "Kvinna i världen - pest eller kolera" var inte behagligt. Bilderna hon visade var ofta mycket hemska, och det var omöjligt att inte bli illa berörd. Hon visade bilder från flyktingläger i Darfur där barnen på bilderna inte levde tio minuter efter att bilderna tagits. Och barnen var naturligtvis flickor. Den mat som fanns gavs till pojkar i första hand. Men hon visar även obehagliga bilder på misshandlade kvinnor i vårt eget land. Hon berättar om hur man i många länder inte kan förstå vad hon menar när hon talar om våldtäkt inom äktenskapet. Ett sådant begrepp kan ju inte existera eftersom mannen givetvis har rättigheten att ha sex med sin hustru närhelst han behagar. Och det handlar inte nödvändigtvis om exotiska länder. I Finland kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet inte förrän 1994 enligt Birgitta Ohlsson.

Ju mer man hör om Bildts märkliga uttalanden, desto mer börjar jag tro att Birgitta Ohlsson skulle vara en bättre utrikesminister. Att sedan en del tycker att ett skäl att ha henne som utrikesminister vore att få bort henne från inrikespolitiken är ju värt att tänka över, men faktum är att jag tror att hon alltid skulle vara en konsekvent förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter.

Hur var det då med biten om hennes eventuella skönhet? Får man ens föra sådant på tal när man talar om en feministisk politiker? Är inte det ett tecken på mansgrisig gubbsjuka? Ja, frågan är känslig. Men faktum är att under sitt föredrag nämner hon ett flertal gånger Bengt Westerbergs fysiska företräden. Så då må väl vi män få kommentera Birgittas attraktiva yttre också?

Men vad var det där Tokarp då, frågar sig nu den uppmärksamme läsaren. Jo, det är en by utanför Linköping där den lilla Birgitta tog sina första stapplande liberala steg som valsedelsutdelare innan hon var torr bakom öronen. Och säkert kunde hon redan då charma till sig en och annan röst.

Bröst och burkor

Veckans samtalsämne här i Uppland är den könsdiskriminering som Fyrishov, landskapets mest betydande badanläggning ägnar sig åt. Medan män får visa såväl muskler som fettvalkar tvingas kvinnor ikläda sig bikiniöverdel eller hel baddräkt. De modiga systrarna Ragnhild och Kristin Karlsson beslöt sig för att utmana detta förtryck vilket ledde till att de bryskt avvisades.

Från badanläggningens sida förklarar man sig med diverse märkliga uttalanden. Den ansvariga, som passande nog heter Inger Grotteblad, säger:

"Vi vill att alla flickor som kommer hit ska känna en trygghet och inte bli utsatta för sexuellt ofredande. Om normen blir att flickor får vara topless så finns det ett antal andra som inte vill vara topless. Det blir ett ökat tryck på dem."

Frågan man ställer sig är om denna Grottekvinna möjligen är muslim. Dessa har ju åsikten att kvinnor måste skyla sina kroppar för att inte locka fram männens otyglade lustar. Genom att kräva att alla kvinnor i Iran eller Saudiarabien klär sig i heltäckande kläder har man framgångsrikt fått bort trycket på att man skall ha utmanande kläder. Det är långt kvar tills kvinnorna i Saudiarabien kan visa hud, men det finns i alla fall små tendenser i rätt riktning när man nu börjar kräva att åtminstone få köra bil.



Andra har andra synpunkter på badklädesfrågan. En bloggare vid namn Michelle Mybell har drabbats av ilska över detta ur perspektivet att systrarna bortser från olikheter mellan kvinnor och män. Och visst är kvinnor och män olika, men frågan är varför kvinnans kropp skulle vara så förbjuden att visa upp. Och jag respekterar helt Michelles vilja att vara kvinnlig och betona de kvinnliga delarna av sin personlighet, inget fel med det. Frågan är bara varför man nödvändigtvis måste kräva att alla kvinnor, respektive alla män måste vara lika. Det är ingen som kräver att alla kvinnor måste klä av sig på överkroppen (däremot är knappast heltäckande baddräkter för män förekommande, även om det säkert finns män som skulle föredra att dölja sina former).

Överhuvudtaget tycker jag att svenskarna på något sätt har kommit att bli väldigt pryda på senare tid. Fjärran är den tid då svenskar var pionjärer vad gäller nakenhet. Nu finns Näringslivets Etiska Råd, ett slags moralpoliser som slår ner direkt när naken hud finns i annonser. Däremot har svensk filmcensur en extremt hög acceptansnivå för sexinslag i filmer som visas för barn. Jag kan inte riktigt få detta att gå ihop. Varför skulle avklädda annonsbilder vara så mycket värre än sexscener för barn?

Ett extremt uttryck för denna rädsla för kroppen har också visat sig i simhallen i stockholmsförorten Husby. Husbybadet har nämligen en alltför liten reningskapacitet vilket beror på att så många behåller smutsiga kalsonger på under badbyxorna. Dessutom är badbyxorna av den typ som ofta också används som träningskläder. Detta då man skäms över att visa sig i åtsittande badkläder. I Frankrike och även på Åland måste man i badhus ha åtsittande badbyxor, just för att slippa dessa problem. Detta fick lite märkliga konsekvenser när mina barns klass i sexan skulle på skolresa till Åland, och avstod från ett besök på det förnämliga Mariebad då det visade sig att detta skulle kräva åtsittande byxor, något som var alldeles för känsligt.

I Tyskland, Belgien och Holland är det allmänt att män och kvinnor badar bastu tillsammans i badhus, och detta utan att dölja sina kroppar. I det ovan nämnda Fyrishov har man en relaxavdelning där man könsuppdelat badar bastu. Trots att det alltså bara är män närvarande visade det sig vid mitt senaste besök att mer än hälften behöll badbyxorna på i bastun. Och då rörde det sig om vuxna män, inte mellanstadiebarn för vilka nakenheten kanske kan vara mer känslig. Jag förstår inte riktigt varför vi har denna skräck inför den nakna kroppen. Sverige är ju knappast något särdeles religiöst land, så det torde ju inte ha med sådana moraliska bud att göra.

Kanske är det den extrema jämlikheten som spökar. Om några är topless så måste alla vara det, annars är det orättvist. För mig som liberal är svaret enkelt: Acceptera att alla är olika, har olika behov och önskningar. Jag tycker inte om att se kvinnor som döljer sina kroppar i sjalar och burkor, men jag accepterar om de väljer att göra det. Andra tycker inte om att se kvinnors bröst, men måste accepterar att de väljer att visa dem!

Och till Kristin och Ragnhild vill jag säga: Fortsätt att våga utmana! Det är genom pionjärer som ni som samhället utvecklas. Liksom de kvinnor som vågar lägga av sig burkan eller slöjan, eller de som vill köra bil i Saudiarabien så är ni föregångare. Var stolta!

Våga försvara porren!

I en mycket klok ledarartikel skriver Maria Abrahamsson i Svd om pornografi. Det är ett ämne som engagerar människor, och det anses allmänt att man skall ha en avståndstagande inställning till detta fenomen. Ämnet behandlas också på Idag-sidan. Trots att det alltså är så tabu att försvara porren i Sverige är det ju så många som spenderar så mycket tid med att ägna sig åt detta "förbjudna". Porren lastas också för allehanda elände, och våra myndigheter och kommuner ställer villigt upp när diverse porrfientliga grupper som Roks kräver att man skall boka porrfritt. För att övertyga om hur hemskt det är med porr används de mest bisarra argument, som att städerskor skall slippa torka bort sperma från onanerande handelsresande. Vad blir nästa steg, att förbjuda samlag på hotellrum? Jag bara undrar...

Ett tips för den som vill motverka dumheter av det här slaget är att se till att gå in på Roks hemsida och titta på listan med porrfria hotell, och försöka undvika dessa. Inte för att man nödvändigtvis då behöver titta på porr, utan för att protestera mot censur och förmyndarmentalitet.

Ett märkligt faktum är också att så många feminister kämpar mot porren. I själva verket är det ju så att det finns ett samband mellan kvinnoförtryck och tillgänglighet på pornografi. Som Petra Östergren skriver i den utmärkta boken Porr, horor och feminister så är det just länder som de nordeuropeiska och USA där jämställdhet mellan könen värderas högt som pornografin är lättåtkomlig, medan länder där kvinnor förtrycks också förbjuder porr.

Petra Östergren visar också hur porrmotståndarna står för en mycket konservativ syn på sexualitet. Ett citat:
"Det enda som inte porr- och prostitutionsmotståndarna kritiserar är faktiskt penis-vaginala samlag som utförs av två jämnåriga heterosexuella individer utan fysiska skavanker i en stabil relation. Det kan tyckas paradoxalt att radikala feministiska rörelser inte har en mer tillåtande sexualmoral"

Östergren visar också hur myten om samband mellan sexuellt våld och tillgång till pornografi görs till en sanning av porrmotståndarna, trots att inga vetenskapliga bevis finns för detta. Läs boken, och var beredd på att kanske behöva ompröva en del av dina förutfattade meningar!

Nu är det förvisso sant att mycket av den porr som finns, ja till och med det allra mesta verkligen är undermåligt och tämligen fantasilöst. Men det gäller ju så mycket annat, till exempel utbudet på våra tv-kanaler. Tyvärr blir ju inte intresset för att göra kvalitativt mera högtstående pornografi större av att så många oreflekterat tar avstånd från all porr.

Kanske kan porren också bidra till att människor får ett intressantare och mera spännande sexualliv, och kanske härigenom bidra till förhållanden ges ny stimulans och inte ebbar ut i tristess. Och för den som inte känner något behov av porr är det ju bara att låta bli. Att det sedan finns de som överkonsumerar är ju inte specifikt bara för porr. Att vara gift med någon som tillbringar all tid i garaget eller på gymmet är knappast bättre.

Jag återkommer en annan gång till bokens avdelning om prostitution, som jag kanske inte riktigt tycker är lika enkel att ta ställning till. Under tiden, läs gärna Ann Heberleins intressanta recension i Sydsvenskan.

Gör Birgitta Ohlsson till utrikesminister!

Birgitta Ohlsson är en spännande politiker. Till skillnad från många andra har hon en stark egen profil, och törs alltid säga vad hon tycker. Vi har sett alldeles för många exempel på personer som blir ministrar eller får andra positioner bara för att de är unga kvinnor, inte för att de har så värst många andra meriter. Speciellt Göran Persson var ju bra på att hitta kvinnor som fick positioner utan att sedan märkas speciellt mycket. En sådan kvinna är inte Birgitta Ohlsson. I dagens Svenska Dagbladet finns en intressant intervju med henne.

Jag håller absolut inte med om allt som Birgitta Ohlsson tycker. Men hon tycker mycket och ligger inte på latsidan. Hennes åsikter om minkfarmer och kungahuset (även om jag är för bådadera) kanske inte berör mig speciellt mycket, men värre är det med föräldraförsäkringen. Birgitta Ohlsson är annars en klok och konsekvent liberal. Hon tar avstånd från konservativa uttalanden om att homosexuella inte skall få gifta sig från Fälldin och hans likasinnade, och det är givetvis klok liberal politik. För en liberal så är det självklart att människor själva skall få bestämma över sitt liv. Den som vill gifta sig med en man bör få det oavsett om han är man själv eller inte. För övrigt har magistern noterat att Jämo Claes Borgström, en man som jag annars sällan håller med har skrivit en klok och tänkvärd kommentar kring Fälldinklanens tokigheter.

Men varför tar liberalismen slut när det gäller att tillåta människor att avgöra vem som skall ta ut föräldraledigheten? Jag tror säkert att det är bra för många människor att dela dagarna lika, men det finns andra som av olika skäl inte vill göra det. För en liberal borde det vara självklart att var och en själv skall få avgöra denna fråga. Det skulle kunna vara ett problem i ett samhälle där inte jämställdheten har nått så långt som i Sverige, men här är det ju ingen som höjer på ögonbrynen åt att pappor tar ledigt för att vara hemma med sina barn. Här hamnar den annars så kloka Birgitta Ohlsson i det tokfeministiska lägret. För mig som gärna skulle vilja kalla mig feminist, eftersom det för mig är självklart att kvinnor och män har samma värde, bör ha samma möjligheter och även ges utrymme att betona såväl "manliga" som "kvinnliga" sidor av sin personlighet är det helt oacceptabelt att försöka tvinga på andra människor ett visst sätt att leva. Den kvinna som vill lägga sin kraft och energi på att vara en god mor, ta hand om sin familj och avstå från karriär måste ha lika stor rätt att göra detta som den som vill bli VD för ett börsbolag. Det är detta som är feminism för mig, och jag blir lika orolig varje gång fundamentalistfeministerna gör sina utspel, speciellt när det rör sig om folkpartister.

Men det är i utrikespolitiken som Birgitta Ohlsson visar sina framfötter. Tyvärr är utrikespolitik ett område som inte riktigt betonats av fp. Här finns annars en lucka att fylla. Moderaterna gör visserligen ofta kloka uttalanden, men på något sätt känns det som att de är beredda att sälja ut mänskliga rättigheter för att få handelsavtal. Att Carl Bildt förutom sina smått tvivelaktiga affärer i Ryssland och Afrika också är lite väl Palestinavänlig gör inte saken bättre. Och på vänsterkanten är det givetvis ännu värre. Här offras gladeligen allt vad feminism heter för att inte framstå som islamkritiska, och krav på mänskliga rättigheter uppfattas som inblandning i andra länders inre angelägenheter.

Birgitta Ohlsson är inte sådan. Det gladde mig mycket att hon nämnde Israel som ett av sina favoritländer i intervjun, och att hon framhöll att det är mellanösterns enda demokrati. Den som går in på Birgitta Ohlssons hemsida kan där läsa hennes kloka uttalanden om Vietnam, Taiwan, Israel m. fl. länder. Jag tror att om Birgitta Ohlsson skulle bli utrikesminister så skulle vi ha en politiker med integritet, en politiker som aldrig skulle kompromissa om mänskliga rättigheter och frihetsfrågor. Dessutom skulle hon våga sticka ut hakan, ge Sverige en aktiv roll i världen och givetvis även försvara kvinnornas situation där den verkligen är dålig, nämligen i muslimska och andra strängt religiösa länder. För när allt kommer omkring, vad är det svenska kvinnoförtrycket jämfört med kvinnornas situation i Iran, Saudi-Arabien, eller i det totala abortförbudets Chile och Nicaragua?