Snor, rumpor, penisar och Juholt.

Att resa till Karlstad är långt ifrån riskfritt

En gång i tiden tillbringade jag tre år i Karlstad. När jag kom dit visste jag ingenting om Karlstad, förutom att Hajk kom därifrån och att lokalinvånarna hade en dialekt som gjorde dem svåra att ta på allvar. Dessutom hade jag en halsböld och fick tillbringa min första dag på vårdcentralen.

Efter tre år lämnade jag staden, och återvände till resten av världen. Halsbölden var glömd, jag var en annan människa, och livet låg framför mig. Jag återvände då och då, en gång fann jag kärleken i en lägenhet på Herrhagen.

Nu har jag för några dagar återvänt till denna stad. En av de första värmlänningar jag ser är en man i övre medelåldern som just håller på att resa sig från en soffa i busstationen. Han har tagit till sig att byxor numera skall hänga långt ner på baken så att kalsongerna syns. Fast han har glömt en sak - kalsongerna. Alltså är det anblicken av hans håriga värmländska röv som välkomnar mig till min forna hemstad.

För att lära mig förstå Karlstad av idag plockar jag upp några gratistidningar som handlar om nöjeslivet i staden. Förutom mer eller mindre ointressanta artiklar om diverse artister har båda tidningarna varsin krönikör. I den ena tidningen med det bisarra namnet Tryck Värmlands Nöjestidning skriver en ung dam med det gulliga namnet Emelie "Slinkan" Orebjörk om olika sätt att snyta sig på. Den andra tidningen, vars artiklar till stor del är väldigt lika den första, men som lystrar till det häftiga namnet NEWZ skriver en annan krönikör, Magnus Skoglund, om sin motvilja mot äldre mäns penisar.

Men Karlstad är inte bara rövar, snor och penisar. Här finns också ett landskap fullt med gamla gråsossar som inte som jag njuter av senaste Juholtsblundrarna. I sitt husorgan, Värmlands Folkblad, skriver en av dessa, Hans Bäckfalk, en insändare. Hans argumentation är faktiskt riktigt intressant. Han menar nämligen att det är fel att reta sig över Juholts "eventuella bedrägeri" därför att det finns så mycket allvarligare problem i världen. "Människor kämpar för sina demokratiska rättigheter, barn svälter i tusental och fattigdomen är oerhört utbredd i världen" Att då komma och tala om den stackars partiledarens ohederlighet är ju futtigt! Han avslutar sin insändare med uppmaningen: "Visa samma glöd och engagemang för de stora problemen!"

Detta är ju ett lysande resonemang. Alltså blir det helt ointressant om jag fuskar med skatten, eftersom det ju är futtigt jämfört med vad som sker i krig runt om i världen. Och skulle jag få för mig att råna en bank, så är ju det ingenting mot det som knarkligorna i Mexiko ställer till med. Genom att sätta in allt vi gör i större globala sammanhang kan vi känna oss oskyldiga nästan vad vi än tar oss till.

Nattlig fönstershopping i värmlandsmetropolen

I stadens andra stora tidning, NWT, läser jag om ett annat brott. Någon tjuv har nämligen stulit en 2,5 meter stor banderoll med texten "Glumseruds bygdegård". Frågan är vad någon har för intresse av en sådan banderoll. Fast om de lokala Juholtanhängarna får råda finns det ju ingen anledning att uppröras över detta brott heller. Det är ju ingenting jämfört med förtrycket i Vitryssland.

På NWT:s insändarsida är sympatierna för Juholt betydligt mindre. Förmodligen har man aldrig hört talas om världssvält, könsstympning eller ens barnarbete eftersom man upprörs över Oskarhamns-Elvis bedrifter. En lokal matematiker har till och med räknat om de 160000 kronorna till Toblerone. Det motsvarar 1.47 ton! Man kan lära sig mycket om man reser till Värmland!

Vem som helst kan bli chefredaktör, inga kunskapskrav!

Gratistidningen Metro brukar vara lagom att läsa på min tio minuters tågresa varje morgon. Det mesta är visserligen korta upprepningar av nyheter jag redan läst i Svenska Dagbladet hemma, men understundom dyker det upp något intressant. Ibland är krönikörerna intressanta, oavsett om jag håller med dem eller inte. Nu skriver bloggarna Sakine Madon och Gulan Avci att chefredaktören har stoppat en av krönikörerna, Gurgin Bakircioglu. Anledningen är att han skrivit om det turkiska folkmordet på armenierna. Och chefredaktörens motivering för att stoppa publiceringen är inte att krönikan skulle innehålla några faktafel. I stället är orsaken att denne chefredaktör, en uppenbarligen obildad typ vid namn Per Gunne helt enkelt saknar kunskaper om detta folkmord.

Detta kan givetvis ställa till med problem för Metros krönikörer framdeles. Det gäller alltså att hitta ämnen som Gunne känner till och har tillräckliga kunskaper om för att kunna bedöma. Lite googling på Gunne visar att hans favoritfilm tycks vara Die Hard och den bok som mest påverkat hans liv är Stora Cocktailboken. Hans sambo tycks vara den inte helt obekanta Sofie Fahrman så läckra blondiner kan ju också vara ett tips på ämnen som Gunne har kunskaper om. Men undvik svåra saker som politik, historia, litteratur (utom cocktailböcker), filmer som är djupare än Die Hard och annat som inte är så lätt att förstå.

För den som klarar av lite svårare ämnen än så finns den stoppade krönikan att läsa på Newsmill i Bakircioglus artikel som jag länkat till ovan. Den alltid kloka och klarsynta Dilsa Demirbag-Sten skriver också en mycket läsvärd krönika i Expressen (som trots att det inte är en tidning som är känd för sin intellektuella framtoning ändå tycks ha mer bildade redaktörer). En gång i tiden framstod Metro trots sina brister som mer seriös än kvällspressen, men nu tycks utvecklingen gå åt andra hållet.

En liten uppdatering: På väg till jobbet idag fredag den 23/10 tar jag Metro som vanligt. Där hittar jag två helsidor om Sofie Fahrman! Visserligen står det att hon är singel, så förhållandet med Gunne tycks ha tagit slut (kanske saknade hon möjlighet till intellektuell konversation) men fröken Fahrman är ju i alla fall ett ämne som Gunne har mycket ingående kunskaper om!

Som avslutning lite armenisk musik. Videon bör till och med kunna tilltala Per Gunne!

Dagens Nyheter vilse mellan åsikter och nyheter!

Nästan varje dag ringer någon hem till magistern och vill kränga kalsonger, värmepumpar, nyckelringar, strumpor, prenumerationer och diverse annat som jag förmodligen inte behöver. En del av försäljarna låter helt uttråkade, andra närmast desperata och bedjande. Svårast är det att säga nej till dem som låter som snälla och trevliga människor men som på grund av ödets outgrundliga nycker hamnat i den tvivelaktiga telefonförsäljningsbranschen. Ibland frestas jag att ta till Jerry Seinfelds klassiska trick att be den uppringande om hans hemtelefonnummer så att man kan ringa tillbaka och störa när han kommit hem och vill ha lugn och ro.

Nu finns det ju ett så kallat Nix-register som man skulle kunna anmäla sig till för att slippa dessa samtal. Då undantas dock företag som man tidigare varit kund hos, vilket ju innefattar 85% av alla kalsongklubbar, rakbladsklubbar, månadsmagasin och diverse annat. Alltså är det rätt poänglöst. Dessutom har jag för vana att då och då byta morgontidning efter att ha blivit uppringd. Nu senast för ett par veckor ringde en trevlig dam från Dagens Nyheter med ett förmånligt erbjudande, och jag tänkte att jag skulle ge denna tidning en chans.

Men idag när jag satte mig vid kaffebordet på skolan (i det lärarrum där vi inte längre törs tala högt eftersom vi numera delar det med en förskola vars dagisfröknar, trots att de envisas med att vilja bli kallade lärare, inte känner någon kollegial lojalitet utan går och klagar på skolrådet över att högstadielärarna alltför öppet talar om sina elever i det rum som alltid varit vårt forum för terapeutiska samtal om jobbiga elever) med en kopp halvdåligt men gratis Gevalia, och tänkte ta mig en titt på nämnda tidning höll jag på att sätta kaffet i halsen. Förutom att sidan toppades av en bild på någon slags regeringskritiska demonstranter (det kan jag ta, även om det känns tveksamt om det verkligen är det mest representativa bildvalet) så fanns det ett stort uppslaget citat från en av tidningens kommentatorer som löd: "I höstbudgeten öppnar regeringen från årsskiftet en experimentverkstad där de sköraste och allra svagaste blir ofrivilliga deltagare".

Nu får givetvis DN ha vilka åsikter de vill om regeringens budget, och måhända ligger det även något i denna kritik. Men en seriös dagstidning skiljer mellan nyheter och åsikter. Vill jag prenumerera på ett propagandaorgan mot regeringen så vänder jag mig till ett oppositionsparti. Om jag däremot vill läsa nyheter så vill jag ha dessa för sig. Sedan kan jag läsa ledarsidan där DN gärna får förfäkta dessa åsikter utan att det retar mig.

Alltså ringde jag DN och sade upp prenumerationen innan den ens hunnit börja. I Svenska Dagbladet hittar jag åsikterna på ledarsidan och nyheterna på nyhetsplats. Samtidigt finns det mycket som är bra i DN. Se bara den utmärkta ledarartikeln om skatter. Men inte heller den skulle passa att ha på framsidan av tidningen. Det ypperliga citatet nedan är hämtat från denna artikel:

Sverige har länge haft världens högsta skatter. I debatten har många därför glömt att det är medborgarnas pengar det handlar om, inte statens.