Inte bara pack i Pakistan!

Ibland hittar man ett och annat guldkorn bland alla de mer eller mindre meningslösa program som ständigt strömmar ut ur våra tv-apparater. Ett sådant sänds på måndagarna i statstelevisionen, och heter En Noman i Pakistan. Missa absolut inte sista delen i morgon klockan 20.00. Det handlar om den pakistansk-norske mannen Noman som besöker det land som hans familj kommer ifrån.

Det som gör programmet så sevärt är dels att Noman är en sådan sympatisk och glad person, och att han lyckas skildra det pakistansk samhället på ett positivt och intresseväckande sätt. När man annars tänker på Pakistan är det mest fanatiska muslimer, som det förvirrade gäng som brände en gröngul flagga häromdagen, och andra typer av elände och problem. Naturligtvis är allt detta också verklighet, men jag tror att det är väldigt viktigt att man också får en mer positiv bild av tredje världen. När man får se att där finns människor som lever normala vardagsliv, med problem och glädjeämnen som inte är helt olika våra egna så kommer dessa människor oss mycket närmare. Och Noman är en stor talang! Även om han inte har samma förmåga att komma andra länder lika nära som det han härstammar ifrån så tycker jag NRK borde skicka honom till fler platser.

Vad gäller flaggbrännare och deras sympatisörer så har naturligtvis Johan Pehrsson rätt i att man borde fundera över om man hör hemma i Sverige om man inte kan acceptera vår yttrandefrihet. Det är dock glädjande att många svenska muslimer visar prov på vilja till försoning. Jag har full förståelse för att en del blir upprörda över bilderna, även om jag i och för sig med näbbar och klor försvarar rätten att publicera dem. Men den muslim som inte tycker om det kan ju säga upp prenumerationen på Nerikes Allehanda. Vi andra kan köpa tidningen för att se bilderna. Det är så det fungerar i en demokrati med yttrandefrihet.

Och glöm inte att det finns andra hot mot tryckfriheten också, inte bara fanatiska muslimer. Under förevändning att motverka "sexualiseringen av det offentliga rummet" vill allehanda vänsterkrafter med bistånd av frikyrkliga införa förbud mot pornografi. Även dessa frihetsfientliga tendenser måste bekämpas!

Om Sverige hade varit Belgien.

Belgien är ett spännande land. Inte minst språksituationen gör landet intressant. Låt oss göra en jämförelse. Ponera att svenskan aldrig kommit att dominera i Norrland, utan finskan hade kommit att ta över hela norra Sverige. Ja, denna dominans hade varit så stor att till och med Stockholms omgivningar blivit finsktalande. Dock talas fortfarande svenska i landet södra del. Även Stockholm domineras av de svensktalande, men då cirka 15% av stadens invånare talar finska står alla gatuskyltar på två språk. Dessutom är det ju huvudstad för hela landet. Nåväl, i huvudstaden finns inga större språkproblem, mer än att en del tycker att det kan vara svårt att få service på finska.

Men åker man ut några kilometer kommer man till helt finsktalande områden. I Sollentuna kommun sätter man också upp stora skyltar vid infarterna där det står:
Sollentuna - där finnarna känner sig hemma! En reklamskylt vid en handelsträdgård som även har med ordet trädgård på svenska målas över med texten "Suomeksi!"
Gränsen mellan de finsk- och svensktalande områdena är tydlig. Med undantag av huvudstaden finns inga tvåspråkiga kommuner. En märklig tanke? Ja, men ungefär så är det i Belgien.
Jämförelsen med Sverige haltar genom att språkens namn är helt andra än landets namn. Det finns inget ”belgiskt” språk. Men många människor anser att de är belgare, medan åter andra vill se sig själva bara som valloner eller flamländare.

Det hela kompliceras ytterligare av att franskan tidigare varit det dominerande språket med högre status, medan flamländskan (eller nederländskan som den kanske bör kallas, det är trots allt i princip en dialekt av detta språk) talats av enkla bönder och hantverkare. Sedan de vallonska delarna sett sina tunga industrier tappa mark, arbetslösheten nått höga siffror samtidigt som Flandern nåtts av IT-boom och välstånd har saken komplicerats ytterligare. Detta har gett grogrund åt rörelser som det sedermera olagligförklarade Vlaams Blok som dock har ersatts av Vlaams Belang. Dessa rörelser menar att Flandern borde göra sig kvitt den sydliga rikshalvan som är den tärande. Att den här rörelsen dessutom står för en allmänt invandrarfientlig och extremnationalistisk politik gör inte saken bättre.

Det som jag kallar för Sollentuna ovan är kommunen Dilbeek som är en granne till Bryssel. När man reser in i denna kommun möts man av skyltar med texten Dilbeek – waar Vlamingen thuis zijn. (Dilbeek – där flamländare känner sig hemma!). I den lysande lilla filmbloggen som tidningen Le Soir har skapat där flamländske Jan och vallonske Jean reser runt Belgien finns en episod där de ritar en skylt med texten Dilbeek- där också valloner känner sig hemma. Den skylten försöker de sedan få Dilbeekbor att acceptera, vilket i och för sig inte visar sig helt omöjligt. Dock beklagar sig en del över att det är svårt att klara sig i affärer i sitt eget hemland med flamländskan, och någon berättar om hur det räcker med en enda fransktalande för att ett helt sällskap skall gå över till detta språk. Men visst är skyltarna en provokation, och jag har sett överklottrade exemplar. Men också skylten med texten Jardin vid en plantskola några kilometer utanför gränsen till det tvåspråkiga Bryssel har klottrats över med texten Vlaams. Men i det tvåspråkiga Bryssel lever språken sida vid sida, och jag såg inga överklottrade skyltar. Det tycks inte så mycket röra sig om något hat, utan mer om principen om att hålla på vad som skall vara rätt i rätt område.

Alla som förstår franska och/eller flamländska bör absolut se dessa roliga episoder som lär en mycket om Belgien. Länken här går till den episod som handlar om Dilbeek, men se även de andra.

Annars är det mest fascinerande att se hur lätt man byter mellan språken, och hur naturligt tvåspråkiga (eller trespråkiga, eftersom de flesta i alla fall i Flandern också är bra på engelska) väldigt många människor är i detta trevliga land.