Skall Helena slå sin man?

Det finns saker som väcker stora förväntningar. En ny skiva av Lars Winnerbäck, ett nytt uttalande av Jan Björklund, eller en ny bok av Bengt Ohlsson. I dag skall jag uppehålla mig vid det sistnämnda.

Bengt Ohlsson är en person som jag hyser stor beundran för. Jag har tidigare på bloggen skrivit om hans lysande föredrag om en gammal Nina Hagen-låt, jag läser oftast med mycket stor behållning hans välformulerade krönikor i DN På Stan, där han med stor energi tar sig an det ena mer omöjliga ämnet än det andra, och nästan alltid lyckas ta hem många poänger.

Jag har också läst hans engagerande "skilsmässoroman" Se till mig som liten är, och självklart den fantastiska Gregorius, en bedrift bara att komma på idén att göra en slags nytolkning av Doktor Glas, men dessutom med ett lysande resultat.

Men nu lånar jag hem Hennes mjukaste röst från biblioteket, som talbok. Perfekt till disken, strykningen, potatisskalningen och andra intressanta göromål som vi nordiska män numera har nöjet att dela med våra kära. Men sedan blir jag alltmer besviken. Huvudpersonen är en totalt outhärdlig människa som man kan förstå att hennes närstående knappt står ut med, och det är måhända en bedrift att skildra en sådan människa på ett så ingående sätt, men jag blir inte ett dugg engagerad. Det enda jag tänker är att jag inte står ut med att höra mer av hennes självgoda gnäll. Dessutom lär boken utspela sig i Nova Scotia i Kanada. Jag förstår inte varför, jag förstår inte ens hur man skall förstå det av boken. Uppenbarligen har Ohlsson aldrig satt sin fot där, och det gör att miljön bara blir påklistrad.

Den här boken har säkert sina goda sidor, men jag får nog efter en tredjedel och återbördar resten olyssnad till biblioteket. Där finner jag Ohlssons hustrus, Helena von Zweigbergks, nya bok Ur vulkanens mun som talbok. Så nu får vi se om hustrun kan ge sin make en match. Förväntningarna är höga. Jag återkommer med en rapport.

Men det finns faktiskt de som tycker om Bengts bok. Läs gärna den här recensionen för en allsidigare bild.

Svikna löften och glömd färgfilm.

Ibland påpekar någon att jag utlovat saker i min blogg som aldrig dykt upp. Men det är inte så konstigt. Jag är ju också politiker och sådana brukar ju svika sina löften. Samma allianspolitiker som en gång kritiserade Bodströms integritetskränkande förslag genomförde ju nu samma sak. Göran Sommardahl sammanfattade det hela på ett lysande sätt i P1 i torsdags. Han menade att sossarna skulle gjort samma sak, men då hade alliansen gapat högt om integritetskränkningar. Nu var rollerna de omvända, men resultatet detsamma. Det är just sådant som föder politikerförakt. All heder åt Birgitta Ohlsson som åtminstone la ner sin röst, men ännu mer åt den hittills nästan okända Camilla Lindberg. Se där en politiker som vågar säga nej till påtryckningarna, och som står för det hon tror på. Att det sedan råkar vara rätt sak som hon tror på gör ju saken ännu bättre. Må hon gå mot en ljus framtid! Under tiden letar de stackars ungmoderaterna (förgäves?) efter moderater med samma civilkurage...

Vad är det då som jag har lovat? Jo, bland annat skrev jag om att jag lyssnat på ett föredrag om en låt av Nina Hagen från 1974. Det var en mycket intressant upplevelse. Föredragshållaren var nämligen författaren och krönikören Bengt Ohlsson, mannen som behärskar konsten att göra en helt lysande nytolkning av Doktor Glas, att skriva krönikor i DN På Stan på ett sätt som oftast gör att resten av tidningen bara känns som ett omslag kring Ohlssons utsökta formuleringskonst, och stundom provokativa åsikter, men uppenbarligen också att analysera en vid första påseendet banal schlagertext på ett beundransvärt sätt. Men lyssna nu på låten. Hoppeligen är läsarens tyskkunskaper tillräckliga för att kunna tillgodogöra sig denna sång från ett svunnet DDR, där färgfilm inte var något man bara köpte i närmaste butik, utan där det faktum att den färgrulle som man lyckats komma över inför semestern blivit kvarglömd hemma var en smärre katastrof. Inte minst som den var rätt värdelös i den gråa betongmiljön hemma. Nåväl, om denna låt lyckades den gode herr Ohlsson hålla ett imponerande anförande, både intelligent och roligt. Arrangör var Goetheinstitutet, denna högborg för tyskhetens spridande till otacksamma invånare runt om i världen (och som numera delar lokaler i huvudstaden med Cervantesinstitutet, vars gärning torde vara lättare i dessa dagar när nästan alla högstadieelever väljer spanska så att nästan vem som helst som har spanska som modersmål kan bli anställd på skolorna (tro mig, jag har sett dem!), medan högutbildade tysk- och fransklärare står sysslolösa) och föredraget ingick i en serie där kulturpersonligheter givits i uppdrag att välja något ur den tyska kulturen som betytt något för dem. Och Bengt Ohlsson valde då denna låt. Det visade sig att han kommit i kontakt med Goetheinstitutet eftersom han har för avsikt att skriva en bok om Tyskland, något som vi alla har anledning att se fram emot.

Och till sist ett litet tips om tysk kultur: Det finns en sångare som är grymt underskattad även i sitt hemland Tyskland. Hans namn är Andreas Schulte och jag kan bara ge den gode läsaren rådet att försöka finns hans skiva Zerrissen med dess underbara låtar. Tyvärr är det nog inte helt lätt, men om du lyckas kommer du att bli rikt belönad.