Svikna löften och glömd färgfilm.

Ibland påpekar någon att jag utlovat saker i min blogg som aldrig dykt upp. Men det är inte så konstigt. Jag är ju också politiker och sådana brukar ju svika sina löften. Samma allianspolitiker som en gång kritiserade Bodströms integritetskränkande förslag genomförde ju nu samma sak. Göran Sommardahl sammanfattade det hela på ett lysande sätt i P1 i torsdags. Han menade att sossarna skulle gjort samma sak, men då hade alliansen gapat högt om integritetskränkningar. Nu var rollerna de omvända, men resultatet detsamma. Det är just sådant som föder politikerförakt. All heder åt Birgitta Ohlsson som åtminstone la ner sin röst, men ännu mer åt den hittills nästan okända Camilla Lindberg. Se där en politiker som vågar säga nej till påtryckningarna, och som står för det hon tror på. Att det sedan råkar vara rätt sak som hon tror på gör ju saken ännu bättre. Må hon gå mot en ljus framtid! Under tiden letar de stackars ungmoderaterna (förgäves?) efter moderater med samma civilkurage...

Vad är det då som jag har lovat? Jo, bland annat skrev jag om att jag lyssnat på ett föredrag om en låt av Nina Hagen från 1974. Det var en mycket intressant upplevelse. Föredragshållaren var nämligen författaren och krönikören Bengt Ohlsson, mannen som behärskar konsten att göra en helt lysande nytolkning av Doktor Glas, att skriva krönikor i DN På Stan på ett sätt som oftast gör att resten av tidningen bara känns som ett omslag kring Ohlssons utsökta formuleringskonst, och stundom provokativa åsikter, men uppenbarligen också att analysera en vid första påseendet banal schlagertext på ett beundransvärt sätt. Men lyssna nu på låten. Hoppeligen är läsarens tyskkunskaper tillräckliga för att kunna tillgodogöra sig denna sång från ett svunnet DDR, där färgfilm inte var något man bara köpte i närmaste butik, utan där det faktum att den färgrulle som man lyckats komma över inför semestern blivit kvarglömd hemma var en smärre katastrof. Inte minst som den var rätt värdelös i den gråa betongmiljön hemma. Nåväl, om denna låt lyckades den gode herr Ohlsson hålla ett imponerande anförande, både intelligent och roligt. Arrangör var Goetheinstitutet, denna högborg för tyskhetens spridande till otacksamma invånare runt om i världen (och som numera delar lokaler i huvudstaden med Cervantesinstitutet, vars gärning torde vara lättare i dessa dagar när nästan alla högstadieelever väljer spanska så att nästan vem som helst som har spanska som modersmål kan bli anställd på skolorna (tro mig, jag har sett dem!), medan högutbildade tysk- och fransklärare står sysslolösa) och föredraget ingick i en serie där kulturpersonligheter givits i uppdrag att välja något ur den tyska kulturen som betytt något för dem. Och Bengt Ohlsson valde då denna låt. Det visade sig att han kommit i kontakt med Goetheinstitutet eftersom han har för avsikt att skriva en bok om Tyskland, något som vi alla har anledning att se fram emot.

Och till sist ett litet tips om tysk kultur: Det finns en sångare som är grymt underskattad även i sitt hemland Tyskland. Hans namn är Andreas Schulte och jag kan bara ge den gode läsaren rådet att försöka finns hans skiva Zerrissen med dess underbara låtar. Tyvärr är det nog inte helt lätt, men om du lyckas kommer du att bli rikt belönad.

Snällismens comeback?

I DN ( http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=627360 ) skriver Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag och beklagar sig över Centerns nyliberala tendenser. Att Ullenhag är allt annat än nyliberal är det väl ingen som tvivlar på och för sanna liberaler finns det anledning att oroas. Nu är det ju precis som Ullenhag påpekar lite si och så med liberalismen i Centern. När det gäller lantbrukets subventioner så skriker naturligtvis glesbygdscentern högt om någon tänker liberala tankar kring dessa. Men vad som är intressant är att det i Centerrörelsen finns nya och fräscha idéer. Den främste företrädaren för dessa är naturligtvis Fredrick Federley som också rubricerar sin bloggkommentar idag "Han kunde väl nämnt mig" (http://federley.blogspot.com). Till skillnad från Ullenhag så känns Federley som ett nytt och fräscht namn med spännande tankar och förslag. Alla är inte nödvändigtvis bra, men ibland är det i de lite galna och radikala förslagen som de frön finns som sedan kan gro till en mer genomtänkt förändring.

Hur är det då med det spännande i Folkpartiet? För några år sedan var det bättre. Visserligen vet vi ju alla att man använde lite tvivelaktiga metoder ibland, men förslagen kändes i alla fall mer spännande. Jag tror Folkpartiet behöver fler politiker av Federleytypen. Nyamko Sabuni vågar i alla fall stå för radikala idéer ibland, Birgitta Ohlsson gör det förstås, även om hennes idéer kanske är lite väl "vänster" ibland. Men hellre tokiga förslag som väcker debatt än tråkiga som leder till gäspningar.

Och får Ullenhag härja fritt är vi tillbaka till Westerberg-snällismen snart. Vilket parti skall då stå för frihet och liberala värden? Moderaterna kämpar ju så hårt med att bli kvitt sitt förflutna att man blivit nästan helt urvattnade. Centern släpar på bondearvet, Kristdemokraterna på frikyrklighetens moralkonservatism. Vem vill värna liberala värden? Hjälp mig!