Våldsamt vackert västkustskt vinteräventyr

Maneter! Det är det första jag tänker på när någon nämner Bohuslän. Visst är Bohusläns klippor vackra, och jag minns när jag senast, varm och svettig efter en lång bilresa skulle kasta mig i de kluckande vågorna (efter att ha letat parkeringsplats bland tusen norska och femhundra andra bilar i 45 minuter) men fann att vattnet ockuperats av dessa slemmiga odjur. Genast blev badet betydligt mindre lockande, och vi letade reda på bilen igen och for långt in i Dalsland.

Jag har ingen aning om vad maneterna pysslar med på vintern, kanske trakasserar de badande vid Kanarieöarna i stället, fast jag är glad om jag slipper veta. En solig fredag i januari befann jag mig i alla fall, om inte i Bohuslän, så i alla fall i något så exklusivt som Västergötlands skärgård, dvs på några av öarna som hör till Göteborgs kommun. Här slipper man nämligen, även sommartid, det andra otyget, nämligen bilarna. Så fort man stiger av båten i Donsö hamn möts man av denna syn (observera att ni kan se bilderna i större format genom att klicka på dem):


Färdmedlet som gäller här är golfbilen, alternativt vanliga flakmoppar och massor av cyklar. De bilar som faktiskt finns hör till hantverkare och andra som behöver dem i arbetet. Tack vare detta behöver man inte offra halva tomterna för att göra bilparkeringar, man behöver inte bredda gatorna och upplåta massvis med plats för bilarna. Nu börjar jag låta som en fanatisk antibilist, vilket jag inte är, men visst är det synd att vi måste offra så mycket för bilarna.

Allt det här flakmoppandet och bilfriheten finns ju också i Stockholms skärgård. Men där finns det inte någon så levande skärgårdsort utan bilar så här på vintern. Visst finns det liv i Sandhamn, men när sommargästerna åkt hem är det mesta av samhället övergivet eftersom de som faktiskt bor permanent på ön ofta har sålt sina hus i byn för fem miljoner till någon stockholmare och byggt sig en villa i skogen.



På Donsö finns också en fiskehamn. Moderna fiskebåtar är förvisso rätt fula, det är inte träskrov och dunkande av tändkulemotorer längre, men de har en brutal skönhet och en känsla av spänning, hav, frihet och Fisherman's friend. Tankarna går också till den poetiska sjörapporten med dess magiska namn, Fiskebankarna, Syd Utsira, Oksöy fyr, Drogden, Kuggören. Finns det någon vackrare poesi?


Eftersom här finns kapital finns här också en bank. Annars är det ju inte många orter av denna storlek som kan stoltsera med en bank, ännu mindre en bank som SEB. Men på ön hör ett flertal rederier hemma, rederier vars stora fartyg aldrig kan komma till Donsö, men i hamnen kan man se bilder på alla fartyg. Förmodligen befinner de sig i någon skitig hamnstad i Colombia eller på flykt undan pirater utanför Somalia, men de pengar de drar in hamnar här på ön. Det påstås att Donsö är världens rederitätaste plats, även om jag undrar om det verkligen finns någon officiell statistik på rederitäthet i världen. Men vem vet, måhända finns det en obskyr myndighet som håller reda på sådant.







Jag vandrar vidare mot Styrsö. En bro förbinder öarna, i fjärran skymtar höghus och fabriker i storstaden men här ute är det nästan tyst. Jag möter en man som skjuter en kärra framför sig. Han tycks vara övertygad om att man bör låta som en bil när man framför en kärra. Kanske har han inte så ofta besökt andra delar av världen, kanske har han mest sett andra typer av fordon på teve. Kanske försöker han bara leva upp till besökarnas förväntningar på bygdeorginal, vad vet jag? När jag senare läser den förträffliga bloggen Fridkullagatan fram och tillbaka (som också besökt dessa öar ) och tar del av Ragnar Rödskäggs tankar om vad som är konst eller inte slår det mig att den här mannen kanske var ett konstprojekt, en installation, en provokation för att utmana mina föreställningar om tillvaron.



Att vi befinner oss i Göteborgs kommun framgår av att den berömda Göteborgshumorn (som man alltid tjatar om i På spåret) påverkar gatunamnen:



Efter en stund finner jag en Konsumbutik där jag förser mig med lite produkter från livsmedelsindustrin eftersom jag börjar tvivla på att jag skall kunna få mig ett mål mat på denna ö. Vid båtbryggan fanns en restaurang som skall öppna klockan 15 men då måste jag vara borta för att hinna hem till östkusten före kvällen. I min broschyr står det dock om ett annat ställe som skall vara öppet på fredagar vintertid så det finns ännu hopp om en varm tallrik soppa eller något annat stärkande.


Det visar sig snart att inte heller detta ställe öppnar förrän framåt kvällen så den efterlängtade värmen låter vänta på sig. Jag gläds i alla fall åt att vinden inte viner såsom den brukar vid havet. Dagen är lika vindstilla som solig och jag vandrar oförtrutet vidare.



Det lokala föreningslivet tycks domineras av kyrkan. Jag antar att det här är gamla schartuanska fästen. På Yngves livs på Donsö finns en bönelåda och Gideonitbiblar vid ingången, och Elimkyrkan mittemot Ica på Styrsö ser stor och livaktig ut. Men Missionskyrkan tycks ha svårt att konkurrera, och anses kanske vara för liberal av de striktare religionsutövarna. Alltså försöker man hitta nya vägar att nå ut till folket:


Hur denna bibelläsning går ihop med yogans hinduiska ursprung är ju en teologisk utmaning, men man får väl se det som ett ekumeniskt framsteg.


Kylan börjar göra sig mer och mer gällande nu. Jag slinker in på Ica och studerar sortimentet, mest för att värma mig. Med en nyinköpt glödlampa till tavelbelysningen hemma för att alltid minnas det vackra ljuset här ute på öarna går jag ånyo ut i vintern.


Det alltmer avtagande dagsljuset följs av en helt underbart kvällsljus, ett gulaktigt sken som harmonierar med de oftast gula husen, med snön på klipporna, med det blåa havet och är så vackert att jag glömmer att jag fryser och längtar efter kaffe. En reklamutdelare sladdar fram på sin moped, några obligatoriska måsar påminner om havets närhet, någon hamrar på sitt hus, men annars är det nästan tyst.


Husen är ofta vackra, men här borta i det ursprungliga fiskeläget är också eternitplattor vanliga. Kontrasten mellan de enklare gamla fiskarboningarna med enkla utsmyckningar och de utflyttade urbanas ofta vräkiga detaljer är tydlig. Eftersom man inte kan skryta med sin fina bil så måste man manifestera sin rikedom i andra detaljer.


Med ännu en halvtimme kvar till båten, med en sol som börjar sjunka ner i havet och ge plats till en allt strängare kyla slår det mig plötsligt att det kanske går att hoppa på båten i andra riktningen. Med stelfrusna fingrar bläddrar jag i tidtabellen och ser att det stämmer. Strax kommer båten och jag kommer in i värmen.


Men skönhet är viktigare än bekvämlighet. Utsikten jag ser är så smärtsamt vacker att jag inte kan nöja mig med att se den genom halvsmutsiga fönster. Jag måste ut på däck för att se så mycket jag kan. Färgerna i skymningen är helt oemotståndliga, det är bebisrosa och bebisljusblått i en underbar blandning, kylan är borta ur kroppen, kan det vara Gud som försöker nå mig med att visa hur vacker hans skapelse är?

Dugges och snö i stället för duggregn och tö

På senare tid har magistern två gånger hamnat i staden Göteborg. En stad som jag visserligen besökt ganska många gånger, men oftast på korta visiter och som jag aldrig riktigt fått kläm på. Jag har minnen av några nätter på Hotell Riverton där fönstren var så smutsiga att man knappt såg den vackra utsikten över fjärrvärmeverket. Av någon anledning blir jag lite skeptisk när man i en stad placerar ett fjärrvärmeverk nästan mitt i staden (fast staden Huy i Belgien tar priset. Där har man ett kärnkraftverk mitt i staden. Och det är inte ens ett speciellt vackert kärnkraftverk (nu höll jag på att glömma att vi folkpartister numera älskar kärnkraftverk. (och frågan är om inte Sverige vann ändå genom att placera ett kärnkraftverk synligt från ett kärnkraftsfientligt grannlands huvudstad). )

Jag minns shoppingturer med buss från Uddevalla där vi brukade besöka vänner när jag fortfarande var ung inte bara i själen, turer då det oftast regnade så mycket att vi inte vågade oss längre än till Nordstan, eller Femman som det kallas. Ett gigantiskt, otroligt fult köpcenter som också ligger mitt i stan där alla de obligatoriska kedjorna har sina klonade butiker som ser likadana ut som i alla andra städer.

Jag minns en kongress för Östeuropeiska Solidaritetskommitten, den organisation bestående av blandade exilösteuropeer, mer eller mindre bisarra svenska stödtrupper och allehanda vilsna existenser som visserligen till sist säkerligen bidrog till Sovjetväldets fall, men som väl kanske borde återuppta sin verksamhet snart igen. Av kongressen minns jag mest att vi drog runt mellan diverse adresser där ölburkarna tömdes medan kampviljan tilltog.

Annars är det bilder av Beyron i ottan, militanta vänsteraktivister, brinnande bilar i Bergsjön och på Hisingen, och så alla dessa spårvagnar som är ack så vackra, så smidiga, men ofta hopplöst långsamma, smutsiga, och nu senast, svinkalla.

Men nu var jag alltså i Göteborg två gånger med bara åtta dagars mellanrum. Vinter i Göteborg associerar jag med duggregn och dimma, men nu är det sol och snö, vackert och friskt. Orsakerna till mina besök i staden skall jag återkomma till vid senare tillfälle. Låt oss nu bara konstatera att jag var där. Första gången medförde jag min livskamrat, andra gånger bara min resväska. Ändå var båda visiterna i glädjens tecken.


Till glädje hör givetvis öl. Noggrann research gjordes för att finna de adresser där öl kunde intagas med bibehållen värdighet. Första gången, i ett riktigt vintrigt Göteborg hamnade vi på Andra Långgatan. För den som inte känner Göteborg kan jag berätta att Andra Långgatan är en gata som inte skulle kunna ligga i Stockholm. Det är en gata som bär ett arv från den tid när hamnen myllrade av sjömän med längtan efter sprit och kvinnokön.




Här ligger porrbutiker, inte alls den diskreta typ som är vanliga i huvudstaden utan fräckt utmanande och väl synliga, som i den riktiga världen, i Hamburg, Amsterdam eller Köpenhamn. Här ligger en del butiker och krogar där tiden tycks stå still, men också sådana som är trendigt eko-rättvisemärkta på ett så där ganska sympatiskt lite vänster-chict sätt som man förvisso också kan hitta nära Nytorget i Stockholm.

Och har ligger en av de främsta adresserna för ölvänner, nämligen The Rover. Stället ser inte så mycket ut för världen när man tittar in, och hungriga som vi var tänker vi först att vi tar väl en öl här och går vidare för att hitta en restaurang. Men när vi kommit in i värmen och fått ett bord i den trots allt ganska trivsamma krogen bestämmer vi oss för att äta här. Och även om ölurvalet är bra, men för den som är bortskämd med Monks Café i huvudstaden (där man dock får svår ångest av att tvingas välja bland alla godsaker) är det inte det som är det mest imponerande. Nej, det är faktiskt maten. Min kära äter en hamburgare som enligt henne var den näst godaste hon någonsin ätit, och själv får jag en Hjortgryta med rostade rotfrukter som är så god att jag nästan skulle kunna åka tillbaka till Göteborg för att få smaka den igen. Personalen är trevlig på ett sådär sympatiskt sätt som gör att man känner sig välkommen. Jag provar den lokala brygden Dugges celebration som är god, men inte mer än så. Avslutar med ett säkert kort, en Kwak som serveras i det äkta Kwakglaset.

Vid mitt nästa besök i staden är jag ensam. Att gå ensam på restaurang är väl egentligen ingen höjdare, men äta måste man och nyfikenheten över vad staden har att bjuda är större än obehagskänslan. Jag letar reda på den andra öladressen, Tre små rum på Kristinelundsgatan 4. Det kunde lika gärna varit en annan världsdel. Här är husen vackra, allting är stilfullt, ingen sjöman på permission skulle trivas på denna gata. Nedför en trappa vandrar jag och hamnar i en källarlokal. Bakom disken står en iranier i vaxad mustasch och hatt. Det är inte så vanligt att se iranier i vaxad mustasch och hatt bakom bardiskar, och mina tankar går till Freddie Mercury som visserligen var iranier men sällan bar hatt och hade en helt annan typ av mustasch. (Detta blev ett märkligt sidospår, och dessutom före första ölen).

När man kommer in i lokalen ser man glasmontrar, ungefär som på Systembolaget före självbetjäningstiden. Efter tio minuters valångest lyckas jag välja ut en belgisk butelj som jag ännu ej smakat. Men när iraniern (som tycks heta Reza) letar efter den tycks den vara slut, förutom det ej kylda exemplar som fanns i glasskåpet. Alltså måste jag påbörja valprocessen en gång till, och finner till sist en butelj vid namn Keizersberg från bryggeriet Van Steenberge i en ort med det poetiska namnet Ertvelde (vilket torde betyda Ärtfältet), ett bryggeri mest känt för det märkliga bananölet Mongozo. Keizersberg visar sig dock vara ett fullt godkänt typiskt belgiskt öl, men inte någon mer spännande bekantskap.

Jag studerar matsedeln och beställer en persisk gryta vilket ju låter rätt spännande. Jag tänker mig också att Reza kanske tinar upp lite grann när jag visar intresse för hans hemlands kostvanor. Så är dock inte fallet, den enda kommentar jag får är:
- Vi serverar inte mat vid bardisken.
Detta är nu inget stort problem då jag kan dra mig tillbaka till ett annat av de små rummen, ett mysigt matt-på-vägginrett rum med kulörta lyktor i taket. Med hjälp av stearinljus och läsglasögon börjar jag dock läsa min medhavda bok som har den lagom coola titeln "Sex, droger och Kalaspuffar" så att det skall framstå att jag inte är en patetisk nörd som måste sitta ensam och dricka öl i Göteborgs lyxkvarter, utan i stället en intellektuell världsvan livsnjutare på turné.

När maten kommer kan jag inte låta bli att jämföra den med Hjortgrytan på The Rover. Det är som att jämföra äpplen och päron, skulle jag ha skrivit om jag inte just läst hur Chuck Klosterman (han med kalaspuffarna) förklarat hur dumt det är att använda detta uttryck. Äpplen och päron är ju i själva verket väldigt lika, om någon satt och åt ett äpple och du hastigt tittade bort, och han då skulle äta ett päron skulle du knappast lägga märke till bytet, påpekar Klosterman. Nej, en bättre jämförelse skulle kunna vara att Hjortgrytan var som Winnerbäck och den persiska grytan som Garvis. Just som någonting som serveras på en dansrestaurang i Säffle en fredagskväll känns den här grytan. Alls inte otäck, helt godkänd mat, men inget som är värt att minnas. Man är där för en helt annan köttslig upplevelse.

Men jag är egentligen inte på Tre små rum för vare sig mat eller annat köttsligt. Ännu en öl måste provas innan hotellet skall uppsökas för att vara i form för morgondagens prövning. Jag väljer nu en öl med det passande namnet Örebro Bitter (för den som undrar varför namnet är passande kan jag rekommendera första kapitlet i mitt långt i från fullbordade storverk Världen från Ö till A). Redan första klunken säger att jag måste ompröva min inställning till staden Örebro och dess kulturskatter. Så skall en riktigt god öl smaka!

Tre små rum är förvisso ett mysigt ställe. Från högtalarna kommer mjuk jazz, ibland ganska sköna toner med mycket sax, men ibland farligt nära hissmusik. Och visst kan man förbjuda folk att fråga efter en stor stark, men när man gör ölsnobbismen till någon slags påbud och listar sorter som man inte serverar (ni vet, alla de där som vanliga Svenssons brukar dricka) så blir det lite väl mycket von-oben-attityd. Vi som förstår öl mot er som inte har någon smak. Sedan kan man ju i och för sig hävda att om vi älskare av mer spännande ölsorter ofta tvingas dricka Mariestad eller Eriksberg så kan ju andra tvingas dricka det som vi tycker om som omväxling. Och visst kan det vara skönt med folk som inte är inställsamma och alltid ler med falska leenden.

Nog med jazz. Här kommer den store iraniern från Zanzibar med en av historiens största låtar: