Så har vi då lämnat julen 2009 bakom oss. Mycket god mat, inte minst höjdpunkten Verivorst, dvs estnisk blodkorv, och trevligt umgänge med släkten har varit en skön avkoppling, och det faktum att marken täcks av snö gör ju inte saken sämre.
I teveapparaten slåss Kalle och Anna Anka om uppmärksamheten, men även en annan lirare pockar på uppmärksamhet. Jag tänker då på Jesus, som ju är själva orsaken till att vi firar jul (även om det förvisso är sant som den alltid intressante bloggaren Carl Johan Rehbinder påpekar att julen har ett förkristet ursprung). Men så här i juletid brukar jag göra mitt årliga kyrkobesök (om jag inte blir bjuden på dop eller bröllop (och detta år blev jag faktiskt bjuden på ett dop där ett kusinbarn döptes av en halvgalen präst)). Jag är på intet sätt motståndare till religion (även om jag har väldigt svårt för religiös fundamentalism) men har för närvarande inte något stort behov av religion i mitt liv. Jag tror dock att ett visst mått av religiositet kan vara nyttigt i ett samhälle så att vilsna människor kan få hjälp att hitta rätt i livet.
Själv lämnade jag Svenska kyrkan för ett antal år sedan då den ökände KG Hammar härjade som värst. Vänsterteologi, Palestinakramande och allehanda tokerier fick mig att begära utträde. Ibland har jag funderat på att bli medlem igen, men hittills har det inte blivit så. Visserligen tycker jag att jag gärna vill bidra till det kulturarv som våra gamla kyrkor utgör, men samtidigt har jag inte riktigt känt mig hemma i kyrkan. Jag är dock medlem i den estniska församlingen i Stockholm, som numera är en del av den estniska evangelisk-lutherska kyrkan i Estland.
Ärligt talat handlar det ju lite om snålhet också. Att det kostar en inte helt oansenlig slant att bli medlem bidrar till att jag fortfarande inte har tagit steget. Men nu kanske saker håller på att förändras. Som bekant har ju Svenska kyrkan tagitdet kloka steget att även viga homosexuella par. Döm om min förvåning när jag hör att den estniska kyrkan protesterat mot detta! Nu är inte kyrkan i Estland speciellt inflytelserik, och sekulariseringen har gått långt där, men den skeptiska inställningen till homosexuella är ganska utbredd i Estland.
Nu kan man givetvis hitta allehanda tokerier om homosexuella i Bibeln, liksom man där kan finna allsköns dumheter om allt möjligt, utgående från den kunskap om världen som människan hade vid den tid som den nedtecknades. Men ponera att det nu finns en Gud, en Gud som lät människorna ta del av sitt budskap och som sände sin son till jorden. Vad var i så fall själva essensen av det han ville? Det handlade knappast om huruvida kvinnor skulle tiga, eller homosexuella vara syndare, eller om man skulle äta det ena eller det andra djuret. Nej, själva poängen var ju att man skulle vara god mot sina medmänniskor, tillerkänna alla samma värde och respektera allas olikheter.
Estland har levt isolerat från omvärlden i många år. Därför är inskränktheten ganska utbredd i stora folklager, och allsköns dumheter hoppar ur munnen på blott alltför många ester (liksom det förvisso gör ur väldigt många svenska lågutbildade landsortsbors munnar). Men det finns hopp! Väldigt många ester åker ut i världen för att studera och arbeta. Kyrkan har dessutom inget stort inflytande (och de är tack och lov inte i närheten av den totala imbecillitet som präglar inställningen i de katolska länderna Litauen och Polen) så om några årtionden har man nog även den estniska kyrkan anpassat sig till det tjugoförsta århundradet.
I väntan på detta tvingas jag konstatera att jag plötsligt känner mig mer hemma i den svenska kyrkan än i den estniska. Så det lutar åt att jag begär utträde ur den estniska och går med i den svenska i stället. Men jag kommer nog ändå att smyga in på den välbesökta estniska julgudstjänsten i den vackra Jakobs kyrka i Stockholm nästa julafton.
