Om det inte vore natt skulle jag ha hittat på en bra rubrik.

Om det inte vore natt nu skulle jag skriva om allt det jag vill skriva om. Jag skulle skriva om några av de fantastiska böcker jag läst. Jag skulle skriva om några av de resor jag gjort. Jag skulle skriva om mina elever, som jag ibland skäller på, men som jag kan sakna när jag inte träffat dem på ett tag.
Men nu måste jag snart uppsöka sängen, där min kära hustru redan sover sött. Själv har jag fått lite oregelbundna tider nu när jag lärarlyfter mig och bara jobbar halvtid. Och egentligen borde jag läsa min kurslitteratur i stället för att sitta här vid datorn och lyssna på musik och läsa favoritbloggar.
Men så fort kurslitteraturen är läst, räkningarna betalda, barnen hjälpta med läxorna, maten lagad, hustrun uppmärksammad, elevernas uppsatser rättade, lektionerna planerade, de politiska uppdragen förberedda och lite annat smått och gott så skall jag skriva mer. Men först måste jag sova. Och nu har vår polska städerska sagt upp sig också!
I väntan på det kan ni trösta er med denna video med den belgiske sångaren Sioen. En bra låt och en snygg video, perfekt vid denna nattliga timma:

Bloggarnas julafton och sossarnas mysstund.

Bloggarna firar julafton! Äntligen har bloggandet blivit en kraft att räkna med. Tidigare har de borgerliga bloggarna mest skrivit det som de förväntas skriva, medan de på vänsterkanten haft sina sällan överraskande åsikter. Men plötsligt händer det! En fråga har dykt upp där regeringen målat in sig i ett hörn och där alla vill tävla om att visa att man tycker att frihet från övervakning är viktigare än kampen mot terrorismen. Men några stackare har det inte lätt. För den som profilerat sig i denna fråga blir det givetvis hårt att nu tvingas följa partipiskan.

Men är det då verkligen så enkelt att regeringen har fel, och bloggarna rätt? Och hur kommer det sig att socialdemokraterna hamnat i frihetslägret? Skulle inte den misslyckade deckarförfattaren Bodström gladeligen ha genomfört detta förslag om han suttit vid makten, samtidigt som en enad borgerlighet kunnat gapa om inskränkningar i friheten? Och är inte vissa inskränkningar i friheten ett pris värt att betala för att slippa terrordåd?

Svaret på den sista frågan kanske skulle kunna vara ja, men dessvärre är nog effekten av dessa frihetsinskränkningar tvivelaktig. Precis som Peter Englund skriver i DN idag är det nog bara terrorister som hade IG på terrorskolan i Tora Bora (han vågar inte dra till med något mer muslimskklingande namn) som skickar mejl om sina planer. Och det går inte att komma ifrån att det känns märkligt att en borgerlig regering, med frihetliga och liberala ideal nu genomdriver denna inskränkning i friheten.

Vad gäller sossarnas roll i det här misstänker jag starkt att man helt enkelt lutar sig tillbaka och hoppas att alla borgerliga ledamöter skall följa partipiskan och att man skall få den lag man egentligen vill ha utan att behöva ta kritiken. När man väl kommit till makten kan man utnyttja lagen, möjligen modifiera den något för att tillmötesgå eventuella stödpartier. Bara detta faktum borde vara ett skäl att rösta nej.

Det har också skrivits om de unga riksdagsmännens rädsla för att förstöra sina framtida karriärer. Tyvärr ligger det nog mycket i det, men jag tror ändå att en Federley har mer att vinna i längden på att ta den här striden och gå ur den som folkets (och bloggosfärens) hjälte. Kanske blir det lösningen; att låta tre ledamöter rösta nej för att rädda sin heder samtidigt som regeringen räddar sin?

Magister Nyman har fyllt ett!

För bara några dagar sedan fyllde den här bloggen ett år. För ett år sedan tog jag mina första stapplande steg ut i bloggvärlden. Det har varit ett spännande år, och jag önskar bara att jag hade mer tid för att kunna skriva oftare. Just nu har jag fastnat i den träskmark som Eu-byråkratin utgör. Sitter nämligen och försöker författa en ansökan om ett Comenius-projekt, dvs ett samarbetsprojekt med skolor i andra länder. Spännande och stimulerande, om man lyckas få ihop ansökan och sedan få den godkänd.

Men hur är det då med bloggen? Jo, läsarna blir fler och fler, och jag märker att en del är ofta återkommande. Det är givetvis allra roligast när man får kommentarer, vilket jag gärna ser att fler lämnar. Det går ju också bra att kontakta mig på kartulikoor@hotmail.com om man inte vill synas på bloggen. Tack för de synpunkter som kommit den vägen!

De viktigaste ämnena har blivit skolan och resor, vilket ganska väl återspeglar mina intressen i livet. Men även politiken ligger högt. Flest läsare får bloggen de dagar när man lyckats länka till någon intressant artikel genom twingly, men jag vill helst undvika att bli alltför beroende av detta. Å andra sidan vill jag ju gärna nå ut till så många som möjligt, men för att det skall bli bra måste jag känna ett visst engagemang för det jag skriver om. En hel del läsare kommer också via google-sökningar på allt från restauranger i Örebro till bara bröst.

Under bloggens nästa år tänker jag mig att skriva lite mer om litteratur, musik och arktitektur, ämnen som också intresserar mig. Politiken och skolan lär inte försvinna, och det blir säkert en hel del om nya och gamla resor. Och jag hoppas kunna reta upp en och annan kommunist och israelhatare, vilket inte är så svårt, men även bilister och moralister av alla de slag gör bäst i att passa sig!

Finns det glada lärare?

Det är intressant att studera hur ni, ärade läsare, hittar min blogg. En del av er är nog människor som jag själv väglett att hitta hit. En del kommer in via länkar från tidningar och andra bloggar, men en hel del kommer via Google. De sökningar som leder folket till mig är så vitt skilda som "bröst" (mycket populärt), "persiska restauranger" (gav inte så många tips från mig tyvärr), "Staffan Skott" (ganska vanligt) men även mer udda som "hur torkar sig muslimer efter toalettbesök". Den siste sökanden fick dock inget svar från mig, och jag kan inte heller ge något idag.
Men regelbundet återkommande är frågan "Varför blir man lärare?". Och jag vet inte om de som söker svaret på denna gåta är desillusionerade kolleger som desperat söker någon som sitter inne med svaret, eller unga människor som försöker finna ett livsval.

Kan jag då ge dessa frågande något svar? Ja, redan på bloggens andra dag försökte jag
och jag delar fortfarande de tankar jag nedtecknade då. Och visst är det framför allt eleverna som är orsaken till att man trots usel lön, meningslösa uppgifter som att sitta och skriva betygskriterier, arbetslagsarbetsplaner och annat trams, samt den höga arbetsbelastningen inte bara står ut utan också trivs. Inte minst i dessa tider när nyheter om skolan mest handlar om metalldetektorer och knivdåd behövs det lite motvikt. Men alla elever är väl inte bra? Nej, inte för en sekund skulle jag kasta ur mig tramsiga fraser om att jag egentligen älskar problemeleverna mest. För det gör jag inte. De elever som framför allt har min sympati är de som är trevliga, gör sitt bästa (oavsett om de har höga betyg eller inte) och som man känner att man kan lita på.

Sedan ingår det naturligtvis i jobbet att ta hand om de andra också. Fast de är inte så många som man ibland kan förledas att tro, speciellt om man lyssnar på vissa kolleger. Och även om politiker, speciellt rödfärgade sådana, är övertygade om att alla skall vara i samma klasser så är det bara att inse att alla inte klarar av det. Att hävda motsatsen är att göra alla en otjänst, men kanske framför allt problemeleverna. Att acceptera ett negativt beteende under förevändning att eleven har det jobbigt hemma, eller liknande bortförklaringar som man ibland hör är helt oacceptabelt. Och en av skolans viktigaste uppgifter är att ge alla elever möjlighet att få en god utbildning. Då krävs studiero. Den som inte kan acceptera det brister i respekt för sina kamrater, och måste ändra sitt beteende. Gör han eller hon inte det måste han eller hon lämna klassrummet. Detta måste alla rektorer och föräldrar förstå.

Att man sedan förstår varför vissa elever beter sig som de gör när man träffat deras föräldrar är en annan sak. Ibland är det till och med så att man förundras över att eleverna är så bra som de är med sådana föräldrar.

Nog gnällt nu: I dag har jag varit på studiebesök i en moské med en niondeklass. Ett mycket givande studiebesök med ett gäng intresserade, positiva och trevliga elever. Samma elever hade jag häromdagen en diskussion med angående frågor som:
Bör vi tillåta elever att ha slöja i skolan?
Bör vi tillåta programledare i tv att bära slöja?
Finns det bra saker med islam?
Är religion i allmänhet något positivt eller negativt?
En diskussion där en stor del av klassen deltog aktivt helt frivilligt, och där jag gjorde mitt bästa för att engagera resten. En diskussion där man hade olika, väl genomtänkta argument som man framförde och där man lyssnade på andras synpunkter som man inte alltid delade. Och oavsett om man tyckte att den som kommer till Sverige måste anpassa sig mer, eller om man försvarade allas frihet att fritt utöva sin religion så var det en diskussion som jag tror gav alla en hel del.

Och jag själv blev ännu en gång riktigt glad över mitt yrkesval.

Frihet, olikhet, kunskap!

Häromdagen skulle jag registrera min blogg på Bloggportalen.se. Allt gick bra tills jag kom till en fråga om ett motto för bloggen. En mycket intressant fråga som fick mig att fundera. Som historielärare kändes det naturligt att leta i historiens djup, och det är ju då lätt att hamna på franska revolutionen. Det välkända revolutionsvalspråket Liberté, Egalité, Fraternité, eller som det heter på vårt bondska tungomål: Frihet, jämlikhet, broderskap är ju en klassiker som håller genom åren.

För mig som liberal är ju givetvis ordet frihet en oumbärlig del av ett eventuellt valspråk, så det var givet. Jämlikhet är givetvis i och för sig någonting positivt om det handlar om jämlikhet inför lagen, mellan könen eller om att alla skall ha samma rättigheter. Och på de gamla sansculotternas tid fanns det givetvis all anledning att verkligen kämpa för jämlikhet och mot adelns privilegier och andra orättvisor. Men sedan har jämlikhet som begrepp dragits i smutsen av sossar och likasinnade. I vårt land har jämlikheten gått lite väl långt, och blivit ett hot mot frihet och sunda olikheter. Just olikheter är något som är väl värt att kämpa för. Rätten att vara sig själv, att bejaka människors olikhet. Att den som är homosexuell skall ha samma möjligheter att leva som han vill som den som är hetero, att den som tillhör Livets Ord eller den som är muslim skall ha samma rätt till sin tro osv. Ord nummer två blir därför olikhet, vilket ju också passar rätt bra i ordbilden i stället för jämlikhet.

Sedan återstår då broderskapen. Ett bra begrepp i och för sig, fast namnet har ju stulits av den sossekyrkliga rörelsen. Och i ett genusperspektiv är det inte heller riktigt passande. Vad skulle då kunna passa bättre än ordet kunskap? Vad är det jag arbetar med hela dagarna om inte med att sprida kunskap? Vad är det som verkligen behövs för att ge människor möjlighet att förverkliga sina liv? Vad är det som saknas i länder som stannat kvar i fattigdom? Jo, kunskap ger makt att förändra livet såväl för individen som för ett land.

Valspråket för såväl min blogg som för mitt liv blir alltså Frihet, olikhet, kunskap!

Magister Anonyman?

Frågan om anonyma inlägg har blivit aktuell i samband med Linda Skugges avslutade bloggande. Jag förstår henne helt och hållet, och ställer mig själv ibland frågan om man skall blogga anonymt eller inte. Min blogg är ju på sätt och vis anonym, även om det är troligt (men inte säkert) att jag verkligen heter Nyman. Samtidigt är ju min blogg en fast punkt, och det går för den som vill att kommentera och också att skicka mejl till mig och på så sätt komma i kontakt med mig.

Varför då inte skriva ut mitt hela namn och var jag arbetar? Ja, som lärare är man ganska utsatt. Detta menar jag egentligen inte så mycket i negativ bemärkelse, men eleverna är ofta ganska nyfikna på ens privatliv. Inte så få elever har googlat på mitt namn, och ställt frågor om olika sammanhang där mitt namn förekommer på nätet. Inget ont i det, men det kan också vara skönt att få ha lite mer av privatliv. Även om min blogg nu inte handlar om väldigt personliga saker i någon större omfattning så vill jag ändå inte ägna tid åt att till exempel försvara mina åsikter i någon politisk fråga för eleverna. Kanske uttalar jag mig om Israel och Palestina i samma veva som jag undervisar i frågan. De elever som läst mina åsikter i frågan kan ju ifrågasätta min neutralitet i undervisningen. Nu kan man givetvis anföra att det är omöjligt att vara helt neutral i undervisningssammanhang, men jag tror att min professionalitet gör att jag kan undervisa utan att det blir propaganda av allt.

Det kan ju också vara så att föräldrar börjar ifrågasätta mig som lärare om jag till exempel har åsikter som avviker väldigt mycket från deras, inte minst om föräldrarna i fråga är militanta rasister, muslimer, feminister, kommunister, veganer eller liknande. Och visst finns också en viss oro för vad riktigt extrema grupper på de där ytterkanterna som har så mycket gemensamt kan hitta på.

Sedan har vi också problemet med att kolleger, elever, skolledning etc ibland kanske kan känna igen sig i det jag skriver, när det inte alls är min vilja att peka ut någon person. Kanske utgår jag i det jag skriver från något som någon i skolan sagt eller gjort, men vill hålla diskussionen på ett mer allmänt plan.

För mina vänner och en del bekanta är jag dock inte hemlig, utan berättar gärna om min blogg.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_15383416.asp