Nej, jag tänker inte skriva det vanliga gnället om hur stackars svenska turister känner sig illa behandlade när de kommer till Frankrike och försöker tala engelska. Svenska turister har nämligen ofta fått för sig att engelska är ett språk som alla i hela världen talar. Alltså behöver man aldrig anstränga sig och försöka lära sig några fraser på det språk som talas i det land man åker till. Ännu mindre finns det någon anledning att ta med sig en parlör och försöka slå upp några nyttiga fraser. Nej, babbla på med engelska och förstår inte lokalbefolkningen så beror det på att de är oförskämda obildade idioter!
Nej, dagens ämne är inte hur man klarar sig i Paris om man inte talar franska, utan hur man klarar sig i Paris om man inte äter franska, i alla fall inte vanlig sådan. Saken är nämligen den att min son är glutenintolerant, något som inte är ett stort problem i vardagen eftersom medvetenheten om denna intolerans är så stor i Sverige, och utbudet av produkter också är stadigt växande. Besvärligare kan det dock bli när man skall ut och resa, i alla fall i en del länder. I vissa länder, som Italien, Finland och Irland är glutenintolerans väldigt vanligt och välkänt. Sämre är det i andra länder, bland annat Frankrike. Fransmännen har dessutom ovanan att använda sig av mjöl, ströbröd och liknande i mycket stor utsträckning. Visst kan man leva på riskakor, men kul är det inte.
Men till skillnad från vad man skulle kunna tro så var de franska kypare vi träffade på när vi var där i vintras väldigt vänliga. Vi hade med oss ett översättningskort från Celiakiförbundet där det förklarades vad glutenintolerans var, och det tog till exempel en servitör med sig in i köket, var borta fem minuter, och satte sig sedan vid vårt bord och gick igenom menyn och visade vad han kunde äta och vad som inte gick.
Men nu till höjdpunkten för alla glutenintoleranta som skall besöka Paris! Det finns nämligen en helt glutenfri restaurang i Paris sedan oktober förra året. Den ligger på rue Lepic, en gata som går uppför Montmartre-kullen, alltså i ett område som man som turist gärna besöker. Vi vandrade dit en afton i februari, lite frusna och ruggiga i ett gråkallt Paris. Vi fann en lokal i spännande moderna färger, och två unga servitriser, men tyvärr inga andra människor. Efter en stund dök det upp ett äldre nederländsktalande par. Projektet att öppna en glutenfri restaurang i ett land där nästan inga tycks vara glutenintoleranta är djärvt. Tyvärr såg vi att många stannade till och tittade på menyn utanför, men en del blev nog skrämda av texten "sans gluten" och trodde att det rör sig om någon smaklös dietgegga, så de vandrade vidare mot standardturistfällorna längre upp på kullen.
Men vi som stannade fick äta en utmärkt middag, lagad med känsla, till ett bra pris. Tyvärr fanns där ingen öl, eftersom öl innehåller gluten (enligt Livsmedelsverket innehåller dock de flesta sorter inte så mycket, men om man dagligen dricker öl bör man hålla sig till sorter som betecknas som glutenfria) utan den stackars fadern fick hålla till godo med vin.
Besök gärna den här restaurangen, även om du inte är glutenintolerant. Speciellt om du är på Montmartre framåt kvällen och det börjar kurra i magen. Restaurangen heter Des Si et des Mets och har en mycket trevlig hemsida (dock bara på franska, men om du söker på Google på restaurangens namn, och sedan klickar på "översätt den här sidan" så får du i alla fall en del översatt. Då hittar du härliga rätter som "Flytande ö rosa regnbåge, simma grönsaker med anis" eller "Petits krukor de crème aux épices" (en riktig ig-översättning, hallå google, vad sysslar ni med? Vilket ord var svårt?)).
För den högst moderata summan 26 euro får man tre rätter och kaffe, vilket är ett väldigt bra pris i Paris. Jag hoppas verkligen att denna pärla klarar sig, och uppmanar alla som besöker Paris att uppsöka den. Och på söndagar mellan 12 och 15 serverar man en helt glutenfri brunch som jag inte har haft nöjet att avnjuta, men som låter mycket lockande!
Till sist lite fransk musik med en favoritgrupp, Mickey 3d:
Dagen har ägnats åt busskörning, denna gång för sista gången i min tio år gamla och slitna uniform från det stora bussbolaget. Nästa gång blir det fräscha kläder, skjortor med axelklaffar från det bolag som tagit över trafiken. I år är det tjugo år sedan jag började köra buss på helgerna, och tjugo år sedan jag började på den skola där jag fortfarande kämpar vidare (och trivs). Tjugo år sedan min äldste son föddes och tjugo år sedan jag och min kära hustru avgav våra äktenskapslöften i den lilla elvahundratalskyrkan på slätten. Det är också tjugo år sedan Berlinmuren föll och drömmen om Sovjetkommunismens fall kunde börja bli verklighet. Men mer om detta en annan dag (eller natt).
För övrigt kan noteras att även lillasystern börjat blogga. Jag hälsar henne välkommen hit till den märkliga spännande bloggvärlden där jag nu tillbringat drygt två år av mitt liv.
Större delen av veckan har ägnats åt franska äventyr. Med tonårstvillingarna i följe for den sportlovande magistern till Paris för några dagars intagande av nya impulser och intryck. Hustrun som inte har sportlov fick vackert stanna hemma, men smet så småningom till Bryssel i tjänsten. Hennes frånvaro gav oss tillfälle att besöka Louvren, ett museum hon gör sitt bästa för att undvika. Detta är dock föga originellt läser jag i Lonely Planet-guiden som påstår att det förmodligen är "the most actively avoided museum in the world". Men visst är det förståeligt att många väljer att undvika stället, inte minst eftersom det är så gigantiskt. Och av dem som går dit så tycks en väldigt stor andel följa den mer eller mindre snitslade banan till Mona Lisa, med en och annan pliktskyldig titt på något i guideboken omnämnt verk utmed vägen. Så vad gör då vi? Jo, naturligtvis följer vi med några små avvikelser snitslarna och pöbeln och ställer oss och glor. Själv har jag varit där tidigare och jag vill minnas att hennes leende då var både gåtfullare och gladare. Nu ser hon mest trött ut, men jag klandrar henne inte, jag har full förståelse för att hennes entusiasm avtagit.
Efter pliktvisiten hos La Gioconda vill jag visa barnen min favorit, Hieronymus Bosch, eller Jerome van Aken, men det visar sig att det bara finns ett enda verk av denne surrealistiske pionjär, och det är inget av hans främsta. Däremot finns jämte honom ett spännande verk av Pieter Huys som är klart inspirerat av Bosch (klicka på bilderna i länkarna för att se dem i större format). Sedan är det bara en halvtimme kvar till stängningsdags vilket innebär att personalen gör sitt bästa för att fösa turisthjordarna mot utgången så att de skall kunna gå hem, helst före stängningsdags.
Men helt klart är att bästa tiden att besöka Louvren är på onsdags- eller fredagskvällarna när det är öppet till 22 (nåja, vid 21.20 ungefär börjar personalen tycka att det är dags att dra) och inte alls lika många människor som på dagen, och dessutom ett slags avslappnad kvällskulturtrivselstämning där en något större andel tycks ha ett visst kulturintresse och inte bara vara pliktskyldiga guideboksavprickare.
Den av Paris invånare som jag helst skulle ha träffat höll sig dock undan. Vem jag tänker på? En ledtråd: liksom mina föräldrar flydde undan kommunismen i Estland flydde också hennes undan kommunister, nämligen undan Röda Brigadernas hot i Italien. Som sjuåring kom hon till Frankrike och har väl sedan klarat sig rätt hyfsat. Även hennes man är son till flyktingar undan kommunismen, denna gång från Ungern. Så vi skulle ha en del gemensamt att tala om om jag skulle få tillfälle att träffa Carla Bruni-Sarkozy. Förutom att hon är vacker som en fransk vårdag (och till skillnad från Filippa Reinfeldt även förekommer på nakenbilder (dvs utanför Fredriks privata album)) så sjunger hon ju helt underbart. Så eftersom jag inte fick träffa henne så får vi väl njuta av denna vackra sång (observera, det är helt ofarligt även för moraltanter, hon är väl påklädd) :
En gång om året, i alla fall i år och i fjol, är magistern till ögonen begravd i ansökningshandlingar för att försöka lura av EU högar av tusenlappar till ett litet skolprojekt. Det handlar om EU:s Comeniusprojekt där skolor kan få en hel del pengar för att skapa partnerskap i Europa. Alltså har jag samlat ihop ett gäng tanter och tjejer från åtta länder som sällat sig till min lilla skara. Förra året nekades vi pengar, men nu har vi lagt ner hela våra själar.
Själv håller jag på att bli vansinnig på kuppen, inte minst över en superambitiös rumänska som vet allting bättre än alla andra, ett otroligt användarovänligt webbformulär med en massa inbyggda buggar. Så jag tröstar mig med en whisky (Caol Ila) och lite god musik. I morgon skall blanketten vara färdigifylld och sedan väntar vi på kosingen som skall föra oss ut i världsdelens alla hörn (plus den anatoliska högplatån (där det enligt den turkiska lärarinnans beskrivning inte finns några som helst problem eftersom alla turkar är så vänliga (detta förväntas jag skriva i blanketthelvetet) ) så jag ser givetvis speciellt fram emot att besöka detta paradis på jorden). Och jag orkar inte ens titta efter om jag fick alla parenteser rätt i den förra något komplicerade meningen.
Bland den musik jag njuter av finns den utsökta franska gruppen Mickey 3d vars video till låten Matador är rätt kul att titta på.
