Ännu en gång har vi haft förmånen att låta våra elever träffa en överlevande från Auschwitz. Det har blivit en årlig tradition att Sioma Zubicky kommer och träffar våra nior. Och inför hans berättelse blir de mest oroliga och bångstyriga tonåringar tysta och tankfulla. Nu är Zubicky 81 år, men han orkar fortfarande göra sina viktiga resor. Visserligen reser han inte så långt som han gjorde förr om åren, men ändå är det beundransvärt att orka återuppleva alla hemskheter dag ut och dag in.

För mig som hört Zubicky tala i minst femton år är det givetvis mycket upprepning, men jag kan inte låta bli att gripas tag och ruskas om av hans berättelse varje gång. Jag beundrar också hans förmåga att skratta mitt i eländet. Och även om jag känner igen en hel del av skämten i hans manuskript så är de nya för eleverna. Ofta kommer också det mest intressanta fram när eleverna själva får ställa frågor till Sioma.

Visst kan man, och till och med bör man, läsa böcker som Zubickys egen Med förintelsen i bagaget , men ingenting kan ersätta det personliga mötet. Att få se Zubicky visa det intatuerade numret från Auschwitz, och veta att det inte så länge till kommer att vara möjligt att träffa levande vittnesbörd från den tiden är viktigt.

Tyvärr har vi genom åren haft elever som, i likhet med de kommunister som förnekar Stalins brott, påstått att allt bara är påhittat, och att numret tatuerats in av honom själv. Dessa elever har dock oftast hållit sig borta från skolan den dag då föredraget hållits.

Det är också intressant att notera att elever faktiskt kan sitta alldeles tysta och bara lyssna i sjuttio minuter i sträck. Helt utan overheadbilder, powerpointpresentationer och annat liknande får det talade ordet ta plats. Om bara innehållet är tillräckligt angeläget så räcker det.

Låt oss hoppas att Sioma och andra överlevande kommer att orka träffa ännu fler ungdomar så att dessa kan berätta för sina barn en gång att de faktiskt träffat en människa som utsatts för detta vidriga brott mot mänskligheten. Men det är också en människa som lyckats resa sig, gå vidare, leva ett rikt liv och bidra till en bättre värld.

Tack Sioma Zubicky!

Frihetens fiender missbrukar friheten

Så har då tokvänstern och nassarna haft sin årliga julafton i Salem. Jag undviker nogsamt att skriva höger om nazister då jag inte anser att de har speciellt högervridna åsikter. För mig är höger antingen konservatism, en ideologi som till stor del bygger på kristna värden. Eller också liberalism, som i sin mer "högervridna" nyliberala form handlar mycket om att slå vakt om allas frihet oavsett kön, ras (fast egentligen finns det ju bara en mänsklig ras), nationalitet, religion, sexuell läggning etc. Och ingen av dessa ideologier har speciellt mycket gemensamt med nynazisternas förvirrade tankar, som tycks bygga på ett gammalt folkhemsideal, vilket dock skall vara förbehållet blonda och blåögda. De kristna tankarna om människors lika värde och kärleken till sin nästa finns inte att spåra här, och någon frihet är det inte tal om.

Men ändå gladde det mig, mitt i allt elände, att igår när jag hörde ekonyheterna om bråken i Salem så benämndes det hela "demonstrerande höger- och vänsterextrema grupper". Även om jag som sagt inte delar åsikten att nationalsocialister är höger, så gläds jag i alla fall åt att tokvänstern kallas vänsterextrema. Annars brukar den gängse terminologin vara "anti-rasister" eller "anti-fascister". Och vem är inte anti-rasist eller anti-fascist, men för den skull går jag inte ut och bränner soptunnor och kastar sten på poliser och brandmän.

Nej, vad det handlar om här är ju att kommunistiska och nazistiska element försöker få uppmärksamhet för sina tvivelaktiga ideal. Nazisterna är tyvärr smarta nog för att förstå att det är bra att hålla sig lugn och framstå som offer. Detta ger positiv publicitet. Kommunisterna saknar tydligen denna elementära insikt i public relations, och det är ju förvisso glädjande att deras rätta ansikte kommer fram. Problemet är ju bara att nazisterna vinner överlägset på poäng här.

Vad gäller den svåra frågan om det är rätt att ge demonstrationstillstånd så är den ju inte helt lätt att besvara. Å ena sidan måste vi slå vakt om yttrandefriheten, men skulle jag bo i Salem skulle jag absolut inte vilja se detta upprepas år efter år. Polisens försäkran om att man skulle klara av situationen verkar inte riktigt ha varit förankrad i verkligheten.

Det blir i alla fall tydligt att det finns starka och välorganiserade grupper som är motståndare till frihet och demokrati. Det känns ju ironiskt att poliser måste riskera liv och lem, att villaägare får sina tomter vandaliserade, att skattebetalarna i Salem får betala för att städa upp efter härjningarna bara för att demokratins fiender skall få utnyttja sina demokratiska rättigheter, rättigheter som definitivt inte skulle finnas om de själva hade makten.

Om föräldraskap, vanmakt och nazism

Vem kan låta bli att bli illa berörd av dödsskjutningen i Blekinge? En femtonårig pojke fick aldrig bli äldre. Minst två familjer har fått hela sitt liv förstört. Fast den ena familjens liv var inte människovärdigt tidigare heller. Att ständigt oroa sig för trakasserier, hot, skadegörelse, nattliga telefonsamtal, att få se sitt handikappade barn utsättas för fruktansvärda kränkningar måste vara outhärdligt. Till sist når man en gräns där man inte står ut längre. Till sist, när mopedgänget ännu en natt cirklar runt på ens gårdsplan, samma dag som man fått en soptunna kastad mot bilen, som dörren ryckts upp när man körde så tar man geväret.

Men vi lever ju i en rättsstat, eller? Efter fyra polisanmälningar som inte tycks ha hjälpt det minsta, trakasserierna har bara blivit värre kan man inte längre förvänta sig hjälp från samhället. Självklart är det helt oacceptabelt att ta en annan människas liv, men dessa unga människor hade ju redan tagit ifrån familjen deras möjligheter till ett riktigt liv.

Var ligger då skulden? Jag menar att den tunga skulden ligger på föräldrarna till mopedgängets medlemmar. Vad är det för föräldrar som accepterar att deras femtonåring är ute på mopedterrorturer klockan halv två på natten? Hur tänker dessa föräldrar? Tyvärr möter jag också i mitt arbete föräldrar som fullständigt tycks sakna förmåga att ta ansvar för sina barn. Många tycks till varje pris vilja undvika att ta konflikter med sina barn. Mopeder som visserligen inte missbrukas på detta grova sätt, men som i alla fall tillåts terrorisera omgivningen köps och accepteras av föräldrarna. Även elever som helt missköter skolan, som aldrig tar hem en läxbok, inte visar minsta vilja till att sköta sin utbildning får mopeder och datorer av sina föräldrar.

Jag kan inte förstå hur dessa föräldrar tänker. Gör de ens skäl för att kallas föräldrar? Att en femtonåring tycker att det är häftigt att fara fram i full fart, utan att tänka på att det är farligt både för en själv och andra är ju inte speciellt märkligt. Att en femtonåring tycker att det är okej att strunta i tråkiga lärares tillsägelser och att hellre sitta vid datorn än att göra läxorna är inte heller speciellt förvånande. Det är därför barn har föräldrar. Föräldrar som skall tala om för sina barn att man inte åker omkring och bullrar och framkallar fara för andra i onödan. Föräldrar som talar om för sina barn att det är viktigt att skaffa sig en utbildning. Föräldrar som ser till att barnen inte är ute mitt i natten. Och att en moped eller en dator kanske kan vara en belöning för det barn som gör sitt bästa, inte något som man automatiskt har rätt till.

Och en tanke till infinner sig: Det här hände i Karlskrona kommun. En kommun där antalet nazister är betydligt högre än riksgenomsnittet. En kommun med en tradition av nazism. Det var här mopedgänget verkade. Ett visserligen helt opolitiskt mopedgäng, men i alla fall ett mopedgäng som ansåg att en förståndshandikappad pojke inte förtjänade annat än spott och spe. Kan det vara så att det finns en tendens till förakt inför svagare, samma tendens som kommer till uttryck i nazismen som sipprat in i bredare folklager än de rakade skallarnas anhang? Kan det vara så att det finns föräldrar här som uttalar sig på ett sådant sätt om förståndshandikappade att barnen tar till sig det och drar sina egna slutsatser om hur det är okej att behandla den som är svagare och avvikande?

Det här är lite skrämmande tankar, men jag tror att man inte skall blunda för att det kanske kan förhålla sig på det sättet. Sedan är det kanske extra tragiskt att den pojke som dog inte alls tillhörde gängets hårda kärna, utan bara var en osäker grabb som hängde på dumheterna.

Naturligtvis kan vi aldrig ursäkta att någon skjuter ihjäl någon utom möjligen i en nödvärnssituation. Men det här var bra nära en sådan situation. När förtvivlan och vanmakt blir tillräckligt stark så försvinner förnuftet och eftertanke ut genom bakdörren. Låt oss alla hjälpas åt för att detta inte skall upprepas, och låt oss hoppas att detta kan bli en tankeställare för många.