"Have you already got a big cock?"

Det var inte utan att jag stelnade till när jag fick frågan. Den som ställde den var en ytterst timid och mycket korrekt portugisisk kvinnlig gymnasielärare i sextioårsåldern. Nu har livet förvisso lärt mig att människan är outgrundlig och oförutsägbar, men det var också sammanhanget som gjorde frågan så märklig. Vi befann oss nämligen i en ungersk skolmatsal och hade just sett en grupp portugisiska lärare och elever framföra en något bisarr portugisisk folkdans, som förvisso kunde antas ha vissa erotiska undertoner, men ändå, en sådan fråga, och så öppet!

Min mållöshet tolkades uppenbarligen som ett nej, och damen meddelade:
"Just a moment, I will get one for you!"
Villrådig spanade jag efter min alltid lika kloka kollega som jag hoppades skulle kunna rädda mig ur detta potentiellt penibla portugisiska penisproblem, men hon fanns ingenstans att finna. Som tur var befann sig inte heller våra intet ont anande elever i närheten. Strax återkom dock portugisiskan och till min glädje fann jag att jag inte behövde oroa mig. Den befarade pinsamheten var i själva verket ett gigantiskt exemplar av den portugisiska nationalsymbolen, den kitchigt hippiemålade stora tuppen. The big cock!

Av någon anledning visade sig min ständigt nyfikna kollega vara extra intresserad av denna hönsfågel vars färgsättning mest påminner mig om en hemmamålad Citröen 2cv tillhörande något tyskt kollektiv. Hon erbjöd sig genast att föra den till sin svenska förortsidyll där den nu intar en central position i huset. (på bilden ovan kan man för övrigt till höger skymta en av de främsta anledningarna att åka till Ungern, nämligen den ädla drycken Alma Pàlinka som förgyllde vår tillvaro där)

Eftersom min kära hustru har en tendens att förpassa av mig hembringade souvenirer till en sista vila i vårt redan överfyllda förråd såg jag detta som en bra lösning. Men nu undrar kanske vän av ordning varför just detta potenta fjäderfä blivit en symbol för den iberiska halvöns västliga utpost. Lyckligtvis åtföljdes tuppen av en folder där man på sju språk återger "The legend of the cock".

Detta visar sig vara en medeltida rättegångshistoria om en man som beskylls för ett brott, men som är så säker på sin oskuld att han påstår att det är lika säkert att han är oskyldig som att den grillade kycklingen på bordet kommer att gala om han blir hängd. Detta påstående mottas givetvis med skrattsalvor, men uppenbarligen är man lite osäker på bevisläget, eftersom ingen vågar äta upp kycklingen. Mannen, som i likhet med många oskyldigt misstänkta, var en invandrare, förs till galgen. Just innan den kaxige galiciern skall vandra in i dödsriket hoppar dock kycklingen upp, förvandlas till en stolt hippietupp och låter sin stolta galning ljuda över nejden.

Domaren blir minst lika förvånad över lunchens beteende som jag blev över den portugisiska damens fråga, sätter nästan portvinet i halsen och rusar flåsande ut till galgen där snaran redan ligger kring den självsäkre migrantens hals och hinner i sista sekund rädda hans liv. Historien förtäljer dock inte varifrån kycklingen fått informationen om skuldläget, eller hur mycket portvin domaren och hans juristpolare hunnit kolka i sig före lunch.

Fildelning är fel, men mord är värre!

Jag har tyvärr lite svårt att förstå den stora upprördheten över att de som olagligen sprider andras verk på internet straffas för det. Men däremot blir jag upprörd när jag läser om hur dessa brott bedöms jämfört med andra, som i mitt tycke är betydligt värre. På en av mina favoritbloggares, Nordic Dervish blogg, hittar jag en länk till en intressant artikel. Där berättas om hur Kushtrim Ademi och Abdurrahman Nika som mördat en homosexuell man i Malmö får straff som är betydligt lindrigare än de otäcka fildelarnas. Det faktum att Abdurrahman tycks ha en blogg med islamistisk inriktning gör inte saken roligare. Visserligen är Kushtrim och Abdurrahman unga, men de är ju straffmyndiga och har med berått mod tagit livet av en man. Dessutom borde ju brottet ses som ett hatbrott eftersom det uppenbarligen är så att offret valts ut på grund av sin homosexualitet. Dessa uppgifter kommer delvis från bloggen Nätverk mot politisk korrekthet, en blogg som driver en klart invandrarfientlig linje som jag tar avstånd ifrån. Men lika lite som högerextremisterna har rätt när de vill begränsa invandring därför att en del invandrare begår brott, lika lite är det rätt att tysta ner kopplingen mellan extrem islamism och hatbrott mot judar, homosexuella, eller för den delen mot högerextremister.

Min inställning till invandring är i grunden positiv. Sverige bör ha öppna gränser för människor som vill arbeta och bygga upp en tillvaro i vårt land. Vi måste vara öppna för andra kulturer och religioner, men vi måste också kräva respekt tillbaka. Den som inte vill bo i ett land med yttrandefrihet (det må gälla muhammedkarikatyrer, rondellmuhammedar, ecce homo eller tokvänster) har hamnat fel. Och vill man bli svensk medborgare så skall man lära sig svenska!


Nej, fortsätt gärna att jaga fildelare. Men fildelning är ett brott som närmast är att jämföra med fortkörning (eller egentligen mindre farligt eftersom fortkörare faktiskt riskerar andras liv). Svensk lagstiftning har alltid haft en tendens att se mindre allvarligt på brott mot andras liv och hälsa, och prioriterat egendomsbrott. Det är lite märkligt att man i ett land som så länge styrts av socialdemokraterna ser mindre allvarligt på en typ av brott som i första hand drabbar vanligt folk än på brott som drabbar företag och kapitalister. Om inte de etablerade partierna tar det här på allvar öppnar det för märkliga grupperingar som Sverigedemokraterna och Piratpartiet.

Anknyter till artiklar i Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Hjälp! Socialarbetare!

Jag minns fortfarande från min ungdom en teckning av DN:s lysande tecknare Poul Ströyer. Ströyer som ofta gjorde kloka inlägg i den tid då DN dominerades av sjuttiotalsvänsterns härjningar hade denna gång gjort en teckning med anledning av ett förslag från VPK (som då vågade erkänna att de var kommunister) om att satsa på fler socialarbetare i stället för poliser. Teckningen visade en kvinna som blivit överfallen och bestulen på sin handväska och som står och ropar:
- Hjälp! Socialarbetare! när tjuven springer iväg.

Varför kom jag då att tänka på denna teckning. Jo, dagens DN är full av tecken som alla pekar i samma riktning. Först möts man av en avskräckande framsidesrubrik om ett ökat antal sexbrott bland riktigt unga gärningsmän. Men innan man hunnit bläddra sig fram till denna artikel hamnar man på en debattartikel skriven av ett gäng kriminologer. Kriminologer är ju ett släkte för sig. Om man nu bortser från den allestädes närvarande G W Persson, som ju i alla fall har ett visst underhållningsvärde, så är kriminologer huvudsakligen personer som läst så mycket om brott att de blivit helt avtrubbade, personer för vilka brott blivit någonting akademiskt som man kan forma fina teorier kring, men som helt glömmer bort att se konsekvenserna för vanliga människor. Kriminologer vill gärna förklara och ursäkta brott, och tycks ha som en evig mission att visa att brottsligheten inte alls ökat. Om sedan vanliga människor som vistas ute i verkligheten ser att brottsligheten visserligen kanske inte ökat i antal brott, men blivit mycket råare och grymmare så har kriminologerna alltid bortförklaringar. En vanlig sådan som ju inte går att motbevisa är att anmälningsbenägenheten ökat. Och kriminologerna lever alltid kvar i sjuttiotalsvänsterns föreställningsvärld där ingenting är individens fel utan allt kan skyllas på samhället.

Denna gång är kriminologerna upprörda över mediernas fokusering på ungdomsbrott som leder till krav på högre straff. I stället vill man i vanlig ordning att allt skall inriktas på att minska utanförskapet. Denna vanliga klyscha betyder att vi skall avstå från att bestraffa brottslingar för att undvika att deras utanförskap ökar. Därför skall brottsbekämpningen inriktas på att ge stöd till brottslingarna. Sedan skall brotten glömmas bort, och inga registerutdrag skall följa med till framtida anställningsintervjuer.

Följaktligen skall den som straffats för ett sexualbrott i ung ålder inte hindras att få arbete inom barnomsorgen några år senare. Samma anda präglar de socialtjänstemän som DN berättar om i samband med fallet med flickan som blev våldtagen på skoltoaletten. Här förespråkar socialen stödsamtal med familjen i stället för straff.

Och längre fram i tidningen berättas om en pojke som blivit tvångsvårdad, men som fick springa ensam i motionsspåret på kvällarna. En 50-årig kvinna fick ta konsekvenserna av detta och fick sitt liv förstört genom att hon blev våldtagen av 15-åringen.

Jag förespråkar inte tiotals år i fängelse för ungdomar som begår brott. Den som studerar kriminalvården i USA ser att hårda straff inte är lösningen på allt. Och visst måste samhället eftersträva att försöka återanpassa brottslingar. Men att konsekvent bara se till brottslingarna bästa, och bortse från offren är något som är förödande. Visst kan det finnas skäl till att en 15-åring begår sexualbrott, och visst måste han få hjälp. Men att ha en kriminalpolitik där man låter många andras liv bli förstörda genom att alltid ursäkta och acceptera grova brott är helt oacceptabelt. Att tolerera att ungdomar begår brott och bortförklara dem som pojkstreck som kan glömmas bort är precis motsatsen mot vad som behövs.

Alltför ofta hör man talas om ungdomar som begått brott och som undrar varför inte samhället ingrep i tid. Rejäla konsekvenser, och en insikt om att den som missköter sig i ungdomen kommer att få problem i framtiden är det enda som hjälper. Låt kriminologerna och socialtjänstemännen möta brottsoffren i större omfattning i stället för att begrava näsorna i böcker och marxistiska pamfletter.

Om föräldraskap, vanmakt och nazism

Vem kan låta bli att bli illa berörd av dödsskjutningen i Blekinge? En femtonårig pojke fick aldrig bli äldre. Minst två familjer har fått hela sitt liv förstört. Fast den ena familjens liv var inte människovärdigt tidigare heller. Att ständigt oroa sig för trakasserier, hot, skadegörelse, nattliga telefonsamtal, att få se sitt handikappade barn utsättas för fruktansvärda kränkningar måste vara outhärdligt. Till sist når man en gräns där man inte står ut längre. Till sist, när mopedgänget ännu en natt cirklar runt på ens gårdsplan, samma dag som man fått en soptunna kastad mot bilen, som dörren ryckts upp när man körde så tar man geväret.

Men vi lever ju i en rättsstat, eller? Efter fyra polisanmälningar som inte tycks ha hjälpt det minsta, trakasserierna har bara blivit värre kan man inte längre förvänta sig hjälp från samhället. Självklart är det helt oacceptabelt att ta en annan människas liv, men dessa unga människor hade ju redan tagit ifrån familjen deras möjligheter till ett riktigt liv.

Var ligger då skulden? Jag menar att den tunga skulden ligger på föräldrarna till mopedgängets medlemmar. Vad är det för föräldrar som accepterar att deras femtonåring är ute på mopedterrorturer klockan halv två på natten? Hur tänker dessa föräldrar? Tyvärr möter jag också i mitt arbete föräldrar som fullständigt tycks sakna förmåga att ta ansvar för sina barn. Många tycks till varje pris vilja undvika att ta konflikter med sina barn. Mopeder som visserligen inte missbrukas på detta grova sätt, men som i alla fall tillåts terrorisera omgivningen köps och accepteras av föräldrarna. Även elever som helt missköter skolan, som aldrig tar hem en läxbok, inte visar minsta vilja till att sköta sin utbildning får mopeder och datorer av sina föräldrar.

Jag kan inte förstå hur dessa föräldrar tänker. Gör de ens skäl för att kallas föräldrar? Att en femtonåring tycker att det är häftigt att fara fram i full fart, utan att tänka på att det är farligt både för en själv och andra är ju inte speciellt märkligt. Att en femtonåring tycker att det är okej att strunta i tråkiga lärares tillsägelser och att hellre sitta vid datorn än att göra läxorna är inte heller speciellt förvånande. Det är därför barn har föräldrar. Föräldrar som skall tala om för sina barn att man inte åker omkring och bullrar och framkallar fara för andra i onödan. Föräldrar som talar om för sina barn att det är viktigt att skaffa sig en utbildning. Föräldrar som ser till att barnen inte är ute mitt i natten. Och att en moped eller en dator kanske kan vara en belöning för det barn som gör sitt bästa, inte något som man automatiskt har rätt till.

Och en tanke till infinner sig: Det här hände i Karlskrona kommun. En kommun där antalet nazister är betydligt högre än riksgenomsnittet. En kommun med en tradition av nazism. Det var här mopedgänget verkade. Ett visserligen helt opolitiskt mopedgäng, men i alla fall ett mopedgäng som ansåg att en förståndshandikappad pojke inte förtjänade annat än spott och spe. Kan det vara så att det finns en tendens till förakt inför svagare, samma tendens som kommer till uttryck i nazismen som sipprat in i bredare folklager än de rakade skallarnas anhang? Kan det vara så att det finns föräldrar här som uttalar sig på ett sådant sätt om förståndshandikappade att barnen tar till sig det och drar sina egna slutsatser om hur det är okej att behandla den som är svagare och avvikande?

Det här är lite skrämmande tankar, men jag tror att man inte skall blunda för att det kanske kan förhålla sig på det sättet. Sedan är det kanske extra tragiskt att den pojke som dog inte alls tillhörde gängets hårda kärna, utan bara var en osäker grabb som hängde på dumheterna.

Naturligtvis kan vi aldrig ursäkta att någon skjuter ihjäl någon utom möjligen i en nödvärnssituation. Men det här var bra nära en sådan situation. När förtvivlan och vanmakt blir tillräckligt stark så försvinner förnuftet och eftertanke ut genom bakdörren. Låt oss alla hjälpas åt för att detta inte skall upprepas, och låt oss hoppas att detta kan bli en tankeställare för många.

Brott och straff

Ännu en gång blir jag bedrövad över den svenska rättvisan. En oskyldig förortsbo på kvällspromenad blir mördad av ett ungdomsgäng. Ihjälstucken med en lång kniv. Efteråt gör ungdomarna sitt bästa för att undanröja spåren, men blir i alla fall avslöjade. En av dem utpekas som huvudgärningsmannen, den som hämtat sin långa kniv för att släcka ett liv. Han får som straff ett halvt års sluten ungdomsvård.

Ett halvt år. Sex månader. Tid som går fort. Sannolikheten för att han skall hinna ompröva sina levnadsvanor under denna tid är inte speciellt stor. Och vilka signaler sänder detta till andra ungdomar som rör sig i destruktiva gäng?

Jag menar inte att vi skall låsa in ungdomar på livstid som i en del andra länder, eller att vi skall införa dödsstraffet, eller ens införa omänskliga fängelser som i en del länder, fängelser där det enda som utvecklas är hatet mot samhället. Men någonstans måste i alla fall gränsen gå. Den som dödar en annan människa måste få ett kännbart straff. Det skall vara en markering från samhället sida att det värsta man kan göra är att ta någons liv.

Det här rör sig om en slags missriktad välvilja från samhällets sida. Det är alltid brottslingarnas väl och ve som är viktigare för de som dominerat politiken i Sverige. För det stora partiet som säger sig företräda folkets flertal. Och vilka blir lidande? Ok, de som bor i Djursholm och Lidingö kanske måste lägga ner lite mer på larm och stöldskydd, men problemet är mycket större för dem som måste bo i Botkyrka och Tensta. Det är där brotten begås, det är där människorna känner oro och ängslan.

Det är alla de hederliga och skötsamma människorna i miljonprogrammets förorter som blir svikna av den här synen på brott. Nu har vi en ny regering, och jag hoppas att den kan ändra den här politiken.