Årets första boktips!

Nu är det 2010! Det år då magistern kommer att fylla femtio! Femtio låter väldigt mycket, närmast skrämmande mycket. Men om man i stället tänker på att man är jämnårig med Antonio Banderas, Hugh Grant och Sean Penn så känns det något mindre betungande. Vi får väl se om femtioårskrisen anfaller vartefter den stora dagen närmar sig.

Ute är det vinter. En vintrig promenad i solen över åkrarna till den lilla kyrkan där min far och svåger har sina gravar blev en del av dagen idag. Sedan in i värmen med en god bok. Jag hade för en tid sedan en vana att försöka hitta författare som var födda samma år som jag. Tack vare det fann jag många författarskap som jag kanske inte hade upptäckt annars. Jag kan nämna Tim Winton, Julie Myerson, Lulu Wang och Almudena Grandes som några minnesvärda bekantskaper. Men två av mina absoluta favoritförfattare är faktiskt födda på grannåren, 1959 och 1961. Inte nog med det, de kommer också från varsitt grannland, Danmark och Finland. Om den ene, Jens Christian Grøndahl har jag skrivit förut.


Men just nu avnjuter jag en bok av den andre, Kjell Westö, en av de främsta författarna på svenska. Ändå kommer han inte alls från vårt avlånga, utan är en del av den allt mindre svenskspråkiga minoriteten i Finland. För den som inte läst något av honom så finns det mycket att se fram emot. Hans serie om Helsingfors, som börjar med Drakarna över Helsingfors, fortsätter med Vådan av att vara Skrake, sedan kommer Där vi en gång gått, och till sist den bok som förgyllt min jul- och nyårshelg, tegelstenen Gå inte ensam ut i natten. Dessutom finns den utmärkta Lang. Förutom de intressanta historierna och personerna så får man sig en hel del lokalfärg, finlandssvenska uttryck (och ibland även en del finska ord som inte alltid är översatta, men som jag med hjälp av estniskkunskaperna ändå oftast förstår) och givetvis alltid den levande staden Helsingfors.




Gå inte ensam ut i natten handlar om tre unga människor, Adriana, Jouni och Ariel som växer upp i Helsingfors under femtio- och sextiotalet. De har en kort men intensiv karriär som artister, men går sedan helt olika vägar. Det är en ingående skildring av deras ungdomstid, med droger, politik och musik, men även deras drömmar, längtan och sökandet efter en plats i tillvaron. Kanske är det ibland övertypiskt, för naturligtvis finns allt det som vi förknippar med dessa årtionden här, men det är ändå så bra och engagerande skrivet att man kan förlåta det övertypiska. Och kanske blir det ibland lite för mycket av allt, men det känns ändå nödvändigt för att man verkligen skall lära känna personerna. För sen börjar det liksom om, men Frank Loman, liksom Kjell Westö själv född 1961.

Och det är nu boken blir riktigt engagerande, i alla fall för mig som har lättare att identifiera mig med Frank än de tidigare tre. Men det hela visar sig hänga ihop på många sätt. Kjell Westö skriver, utan att man tänker så väldigt mycket på språket, men får karaktärerna att bli väldigt levande och engagerande så att det är svårt att lägga boken ifrån sig. Ändå är det svårt att bära den med sig, eftersom den är tung och stor. Det här är stor berättarkonst, en bok som verkligen berättar en historia om riktiga människor, en bok där handlingen och människorna är det viktiga.


Men kanske skall man vara en gubbe i femtioårsåldern för att verkligen uppskatta boken, vad vet jag. Yngre människor är kanske uppdelade i gruppen som uppskattar Daniel Sjölin och Martina Lowden (gissningsvis cirka 2% av befolkningen), och sedan de andra som i bästa fall läser deckare eller som bara tittar på tv eller läser Blondin-Bella. Själv har jag gjort försök med både Lowden och Sjölin, men tvingades tyvärr ge upp. Men jag hoppas att jag har fel, och jag tror att den här boken kan ha mycket att ge även den som inte närmat sig halvseklet.

En uppdatering om boken här.

Att fara i Österled

Påsklovet börjar lida mot sitt slut och snart väntar de kunskapstörstande små liven med tindrande ögon på min visdom. Lovet har mest ägnats åt vila, även om jag gärna skulle rest runt hela jorden om plånboken varit tjockare.

Dock har en liten resa företagits, till grannlandets huvudstad, Helsingfors. Dit reser man naturligtvis företrädesvis med flyg, men denna gång gick färden med fartyg. Fartyget, vid namn Silja Serenade, uppvisar dock inte så många likheter med ett fartyg. Det liknar i stället mest ett shoppingcenter, ett grepp som säkert är klokt i dessa tider när de flesta svenskars favoritnöje är att shoppa. Alltså strövar man fram och tillbaka på en shoppinggata inte olika Kista Galleria, dock med ett betydligt mer begränsat urval butiker. Vill man kan man nästan helt undvika att se havet, vars enda syfte blir att möjliggöra hemsläpandet av lådvis med billig och ointressant öl.

Det finns dock en bar belägen i fören där utsikten över havet är imponerande. I denna serveras dessvärre endast de tråkigaste ölsorterna. På båten finns dock en pub med ett riktigt imponerande ölsortiment, men där är kontakten med havet så gott som obefintlig. I stället kan man där lyssna till en alls icke obegåvad trubadur som sjunger rockcovers, men ölpriserna där är inte speciellt mycket billigare än på land, så det är inte något skäl att bege sig ut till havs.

Ett skäl att företa en båtresa brukar det berömda smörgåsbordet vara. Tidigare i vintras hade jag förmånen att få åka med Eckerölinjen från Grisslehamn till Eckerö och avnjöt då ett ypperligt smörgåsbord. Jag har aldrig blivit besviken på Eckerölinjens fartyg, och kan varmt rekommendera deras smörgåsbord. Så är inte fallet med TallinkSilja. Maten är trist, smaklös och definitivt inte prisvärd. Visst kan man hitta ett och annat ätligt, men det är helt enkelt torftigt. I något slags märklig strävan att poppa upp det hela för att matcha båtens Bollywoodtema har man lagt till en del indiska inslag som inte alls passar dit. Det mesta andra känns överkokt, okryddat och oinspirerat. I priset ingår också dryck. Detta innebär att man får mer eller mindre odrickbara röda och vita viner eller trist billigt öl. Detta till skillnad från Eckerölinjen där man själv kan välja sin dryck, och betala för det man vill ha.

Nej, nästa gång jag skall till Finland tar jag flyget. Eller kanske Eckerölinjen till Åland och sedan vidare med bilfärjorna genom skärgården, en resa jag länge tänkt företa mig.