Äntligen är det dags för del tre av den populära serien om vår värld, skildrad i små reseskildringar i omvänd bokstavsordning. Visserligen präglas ju hela den här bloggen av allehanda nedslag i vår omvärld, men för vän av ordning är det självklart skönt med en struktur.
Efter en rapport från Örebro (som lämnade smaklökarna otillfredsställda) och Älvkarleby med dess illegala samer är det nu dags för Årsta. Årsta lämpar sig säkert för ett besök så här i midvintertid, men å andra sidan kan det vara skönt att drömma sig bort till den tid som snart skall komma med sjungande talgoxar, svärmande bin och undersköna kvinnor med brunbrända ben. Låt oss därför gå tillbaka i tiden till en visit som jag gjorde förra sommaren i nämnda förort. För en förort är det, en riktigt förortig förort. Nu finns det även en stadsdel i Uppsala som heter Årsta, men i det här fallet är det Stockholmsförorten Årsta som gäller.
Men min Årstahistoria började redan år 1960 i en lägenhet i det här fagra huset på Vättersvägen där en estnisk präst såg till att jag mottogs som medlem i den estniska exilkyrkan. Mitt dop ägde rum i mina morföräldrars exilhem. I sexton år hade de då bott i Sverige, och hoppet om att Estland en vacker dag skulle bli fritt var nog inte stort vid den här tiden. Mina minnen av denna händelse är dock ytterst begränsade, och jag tror inte att jag riktigt begrep innebörden av dopet vid denna tidpunkt. Nåväl, när jag nu återser denna mäktiga byggnad (som kanske en vacker dag kommer att ha inskriptionen "I denna byggnad döptes den man som skapade ordspråket "Bättre en öl i Bryssel än tio i Handen") (och kan det kanske ha en betydelse för mitt liv att jag är döpt i detta typiska exemplar av svensk förortsarkitektur med inslag av såväl folkhem som entreprenörsanda, är det månne därför jag är folkpartist?) så finner jag att den inte längre ligger på Vättersvägen 37. I stället har den genom en märklig manöver som såvitt jag förstår inte innefattar en rent fysisk flytt a la Kiruna, utan enbart någon slags trafikomläggning plötsligt fått det märkliga namnet Ralångsvägen 4.
Jag börjar genast grubbla över huruvida det faktum att den byggnad där jag är döpt har döpts om har någon inverkan på effekten av mitt dop, men jag bestämmer mig för att min teologiska kompetens inte räcker till för denna fråga. Annars är just gatunamnen ett intressant fenomen i Årsta;
Namn som detta kan kanske ge märkliga associationer, inte minst när sommarvärmen lockar fram lättklädda kvinnliga Årstabor, men de har alls inget med kroppsdelar att göra utan handlar om något så prosaiskt (men i sommarvärmen efterlängtat) som svenska insjöar. Diverse obskyra vattendrag i fjärran avfolkningsbygder har här givits nya liv som gatunamn där välavlönade urbana trettioplussare inleder sina bostadsrättskarriärer.
Det är kanske inte helt lätt att hitta Årstas själ. Det är gott om restauranger, man kan ana att fler och fler av de nya invånarna ofta köper hem färdig mat när de efter träningspass, övertid och twittrande börjar känna att det kurrar i magen. De äldre invånarna rullar in sina rollatorer för att köpa veckans erbjudanden på Lidl, gatorna är ibland trånga när bilarna blivit betydligt fler än när de byggdes. Butikslokalerna är många, vid tiden för mitt dop fanns här gott om mjölkbutiker som nu blivit videouthyrare, reklambyråer eller thaimassagesalonger.
På youtube kan man hitta denna fascinerande film om Årsta. Men känsliga tittare varnas. I tvättstugan visas en förlegad kvinnosyn upp, och det används ett olämpligt ord om förskolan (och då menar jag inte d-ordet (dagis) som ju blivit fult numera).
Men pricken över Å i Årsta är ändå Årsta centrum. Denna egensinniga torganläggning med karaktär, med bibliotek, folkets hus och speciella lägenheter för konstnärligt skapande personer känns som en folkhemshappening som kan få den mest hårdhudade alliansborgare att känna ett styng av nostalgi. Den sommarförmiddag när jag var där var det ganska ödsligt. En grönsakshandlare försökte förgäves locka kunder, en hårfrisörska (finns det andra frisörskor?) röker en cigarett och någon rastar en pudel.
Till Årsta hör också en plats som heter Valla torg. Till skillnad från det egentliga Årstas skönhetsvärden har Valla torg en betydligt mer brutal charm. Här ännu ett bidrag från Youtube där en samhällsmedborgare under blott 37 uttrycksfulla sekunder dokumenterat denna plats:
Jag sitter och tar en kaffe och en riktigt maffig smörkrämsbakelse på Landings konditori på gågatan i Uppsala.Det är den sista dagen på sommarlovet, och jag känner att jag vill göra en resa till innan sommaren är slut.
I ett skyltfönster mittemot håller en sommarsöt expedit på att klä av en skyltdocka. Hennes rörelser är sensuella, som vore det en älskares kropp hon håller på att befria från kläder. Skyltdockan är dock inte samarbetsvillig, och den erotiska stämningen försvinner snabbt när hon skruvar loss dockans armar. När hon till sist skiljer dockans underkropp från överkroppen finner jag det bäst att fara vidare.
Efter en tågresa med byte i Sala slumrar jag till och väcks vid Kvicksund av en mycket ung gosse som med hög röst på r-fri västmanländska berättar för sin syster: "Det finns inga hajaj i Sveije. Det finns baja i andja ländej". Jag blickar ut över den gråa hajfria Mälaren medan tåget rör sig vidare mot Eskilstuna, en stad som aldrig lyckats väcka några varma känslor hos mig, hur hajfritt det än är i dessa trakter.
Efter Eskilstuna passerar tåget små samhällen där folk faktiskt tycks sysselsatta med att producera annat än den kebab som tycks ha nått minsta håla i vårt land. Här finns fabriker som inte flyttat till Baltikum eller Kina. Arbetare, som oftast ser ut att vara i sextioårsåldern står och röker i duggregnet. Så småningom rullar tåget in i trollskogen med enstaka röda stugor, mossbelupna granar och små sedan länge övergivna perronger med exotiska namn som Bälgviken och Harsjön. Jag vill minnas att tågen fortfarande gjorde uppehåll på dessa platser när jag sist åkte här på åttiotalet.
Till sist kommer vi till Hälleforsnäs, målet för min resa. Jag stiger av tillsammans med två ynglingar som nte ens var påtänkta den augustidag 1987 då jag kom hit, med blott ett års erfarenhet som lärare i bagaget. I två år gjorde jag mitt bästa för att förbereda samhällets unga generation för att möta framtidens utmaningar. De flesta elevernas intresse för bildning var dock ungefär lika begränsad som min förmåga att förmedla den.
Nu har jag farit hit för att söka mina egna minnen från denna tid. De år när kampen handlade om att vinna elevernas respekt. Det var inte helt lätt. Jag efterträdde en populär och erfaren lärare som eleverna uppskattade. Att vara moderat (som jag var på den tiden), klädd i rock och totalt ointresserad av idrott var fel, fel, fel i Hälleforsnäs. Här skulle man passa in, vara sosse (eller möjligen vänsterpartist) och idrottsintresserad, och inte tro att man var någon. Det här med politiken handlade inte så mycket om övertygelse för de flesta, utan mest om ett nedärvt klasstänkande som aldrig ifrågasattes öppet.
På en av de första brevlådor jag ser när jag börjat min vandring mot samhället från stationen ser jag ett namn jag känner igen. Minnena av den mamma som när jag ringde hem för att klaga på sonens uppförande berättade att hon minsann varit på åhörardagen och sett vilken värdelös lärare jag var, så hon förstod att hennes son inte respekterade mig, vaknar till liv. Mina snälla kollegor såg hur ledsen jag blev och tröstade mig med att berätta om om när denna synnerligen omfångsrika moder en gång gick ut i sin trädgård med bar överkropp och en intet ont anande bilist som plötsligt fick syn på hennes stora kroppshydda förlorade kontrollen över sin bil och körde in i ett staket.
Annars är vandringen från stationen en bekräftelse på den bild av Hälleforsnäs som lever i mina förväntningar. Tomma lägenheter, övergivna hus och tillbommade butikslokaler omväxlande med prydliga blomsterfyllda trädgårdar och en konstateljé som kanske inte direkt är anpassad efter den konstköpande urbana kulturelitens estetik. När jag möter någon som ser ut att vara i trettiofemårsåldern tittar jag nyfiket upp, inte i förhoppning om att känna igen mina gamla elever som knappast är sig lika, utan i en vag förhoppning om att mitt eget åldrande inte skall ha förvandlat mig till oigenkännlighet., och att någon skall känna igen mig. För ungefär tio år sedan mötte jag faktiskt en ung man på tåget som sa sig vara en gammal Hälleforsnäselev (och som numera var i finansbranschen och bodde i Sigtuna, så alla blev inte kvar här). Kanske finns det någon här som minns mig, kanske har jag satt något spår hos någon.
Trots smörkrämsbakelsen i Uppsala börjar nu hungern göra sig gällande, och jag spanar efter den lokala kebabkurdens tillhåll.
I slutet av gatan ser jag en skylt med texten Pizza som ger löften om kulinariska upplevelser. Men där finns också en annan skylt. På den står det "Butiksområde"! Skylten pekar mot det som en gång i tiden var det stolta bruket, upphovet till allt det som var Hälleforsnäs. Jag antar att det handlar om något misslyckat projekt från desperata kommunalpolitiker att försöka locka till sig krämare som inte inser det hopplösa i att förlägga sina butiker till en ort som ramlade av framtidståget för trettiofem år sedan.
Men jag tänker att jag kan väl gå en sväng åt det hållet för att väcka aptiten så att jag därefter kan hugga in på en trött standardpizza med burkchampinjoner och pressad lågprisskinka. Förutom Butiksområde lockar också ett Gjuterimuseum, och till min förvåning ser jag att bilarna som står på parkeringen är ganska många. Butikerna är bara två, men överträffar mina vildaste förväntningar. Den ena är en outletbutik (fast jag föredrar det försvenskade uttrycket utsläppsbutik som dock inte är populärt i branschen) för heminredningsprodukter som är både snygga och billiga. Nu är vårt hem tämligen inrett, men ett örngott för nitton pre-euro kostar jag på mig som souvenir. Den andra butiken är mycket stor, och har på ett spännande sätt utnyttjat den gamla industribyggnaden för att exponera sitt sortiment, bestående av märkeskläder av den typ som ungdomar och äldre som vill verka ungdomliga ikläder sig. Butiken är i sig klart sevärd även om det inte blir några inköp för min del. Det här är helt klart en del av en annan värld än resten av Hälleforsnäs. Här finns också en servering med mer urbana förtecken, men med priser som ligger långt under storstadsnivån. Jag äter en pastasallad som visserligen består mest av pasta, nötter och kyckling samt pesto (jag saknar det som skulle göra den till sallad) men som faktiskt är riktigt god (och som bara kostar fyrtio spänn).
Efter denna kulinariska utflykt till världen utanför Hälleforsnäs uppsöker jag så museet. För tjugo kronor (en halv pastasallad, eller ett drygt örngott) får man se en utställning av tråkiga föremål som tillverkats på bruket, bilder från förstamajdemonstrationer och fester i folkparken, bandybollar genom årtiondena samt bilder på alla bandylag i Hälleforsnäs under de senaste århundradena (eller den pedagogiska illustrationen nedan där varje boll symboliserar ett mål som laget gjort i allsvenskan). Mest intressant är en liten maskinskriven redogörelse för alla butiker som en gång funnits i samhället under den tid då hela samhället var ett Butiksområde.
Varför slösa tid i museet när det verkliga museet ligger utanför? Jag vandrar uppför backen mot de tre röda hus som en gång inrymde Torsboskolan. Det var inga vanliga skolbyggnader, utan tre helt vanliga hyreshus i trä som var skådeplatsen för mina trevande pedagogiska ansträngningar. Nu har skolan sedan länge blivit ett med Bruksskolan, som på min tid bara var låg- och mellanstadium, och flyttat ur dessa hus. Husen står dock kvar, och bara skolklockan på det mittersta påminner om de glosor och ekvationer som surrade i luften här.
Husen är nu återigen bostäder, men mycket förfallna med flagnande färg, skamfilade fönster och gistna dörrar. De invånare som bor här är inte de som handlar märkeskläder i Butiksområdet. Det här är det verkliga museet, det är här minnena från den svunna storhetstiden lever.
Jag kom till Hälleforsnäs för att hitta mina egna minnen, men också för att se ett exempel på en plats som tiden sprungit ifrån. Och visst fanns det en hel del som levde upp till mina förväntningar här, men man har inte lagt sig ner och gett upp. Förutom Butiksområdet finns faktiskt också en fungerande industri, nämligen Pax som tillverkar fläktar och som tycks vara ett ganska framgångsrikt företag, läser jag i den lokala lilla tidningen Hälleforsnäs Allehanda där jag också konstaterar att min kollega Kurt, som jag uppfattade som en av de främsta profilerna på skolan fortfarande jobbar kvar.
Tjugo år efter att jag slutade här kom jag så tillbaka för första gången, och jag tror att jag skall göra det till en regelbunden tradition. Jag skall boka in en tid år 2029 för att se vilket Hälleforsnäs som gått segrande ur striden mellan framtiden och det svunna.
Mina känslor för Eskilstuna må inte vara så varma, men det finns få svenska låtar som är bättre än Eskilstunagrabbarna Kents Kräm. Njut av den!
