En Fasth hand mot slynglarna!

Världen är som bekant stor och det finns väldigt många intressanta platser som förtjänar att upptäckas och undersökas. Om magistern skulle sitta på en hög pengar skulle han förmodligen tillbringa halva året med att fara omkring på jakt efter nya upplevelser. Nu är det inte så, utan skolan tar en hel del tid. Men visst kan det vara stimulerande att ösa in kunskap i de små gaphalsarnas gapande halsar. Just nu är jag mest sysselsatt med att försöka göra folk av sjätteklassare, en verksamhet som jag inte har så mycket tidigare erfarenhet av. Men så här ett par dagar in på den andra terminen kan jag konstatera att det går framåt. Jag hyser gott hopp om att ha förvandlat illbattingarna till ansvarskännande samhällsmedborgare till dess att de går ut nian, eller ännu hellre lite tidigare.

Nu är mina elever rätt snälla, men på skolan finns också ett par stycken som man emellanåt skulle vilja daska till. En sådan hade jag för en tid sedan nöjet att klämma i min klassrumsdörr. Jag talade nämligen om för damen i fråga att jag hade för avsikt att stänga dörren och att det därför vore lämpligt att hon flyttade samtliga kroppsdelar från dörröppningen. Eftersom hon inte fann det nödvändigt så blev några av dessa klämda i dörren vilket föranledde diverse mindre trevliga glosor ur hennes mun, och lite hot om polisanmälan. Därav blev nu inte så mycket, och så här i efterhand så känns det definitivt som att det var värt det, även om jag inte tror att hon blev en bättre människa för det. Däremot har hon hållit sig undan min dörröppning sedan dess.

Därför har jag en viss förståelse för Ronald Fasth som blivit dömd för att ha örfilat en tolvåring som trots tillsägelser cyklat på en minigolfbana. Även om man i och för sig inte kan rekommendera våld som lösning så kanske det ändå kan vara värt lite böter att få utdela en örfil ibland. Det är däremot lite tveksamt om det verkligen är värt att överklaga domen då det enligt lagboken knappast kan vara acceptabelt att slå tolvåringar. Men det stöd som Fasth har fått från inte minst andra pensionärer är ju en seger i sig.

Något mindre entusiastisk än över sexorna är jag över mina åttondeklassare som jag övertagit efter en lärare som gick i pension. När jag satte deras första betyg visade det sig att det var över hälften av klassen som fick ig i något av So-ämnena. Detta skulle ju kunna vara ett tecken på att magistern är fullständigt inkompetent, men tidigare erfarenhet visar att så nog inte var fallet. Inte heller vill jag lägga skulden på min företrädare, utan det tycks helt enkelt ha blivit en ovanligt stor andel elever i klassen som av olika skäl inte riktigt förstått att man bör ta skolan på allvar.

En hel del av dem har kommit inflyttande till vår skola som faktiskt har ganska bra rykte, En del föräldrar tror nämligen att deras barn som det inte går så bra för i skolan kommer att lyckas mycket bättre om de bara byter skola. När det då samlas ett antal likasinnade i samma klass blir resultatet inte så bra. Fast de är snälla och trevliga, och då blir det svårare att skälla och vara sur, även om en hel del av dem knappast någonsin gör någonting.

Skolledningen är dock inte så överförtjust i den låga betygsstatistiken så nu skall en speciallärare försöka få fler godkända. Men hos några av eleverna har föräldrarna vaknat och börjat kräva lite arbetsinsatser, så några har faktiskt kommit igång nu efter lovet. Fast en del föräldrar är mer irriterade på att de inte fått tydligare besked om hur illa det ligger till tidigare. Det är naturligtvis helt uppåt väggarna idiotiskt att man inte ger betyg förrän i åttan. Tack och lov är ju en ändring på gång, men vem vet vilka urvattningar av betygssystemet som kan bli resultatet om Mona and the Communists tar makten i vårt avlånga.

Till sist lite musik. En av mina favoritartister från Italien är Gian Maria Testa, som faktiskt är mer känd i Frankrike än i Italien. Jag minns fortfarande en fantastisk konsert med Testa på Södra Teatern i Stockholm. Här en av hans bästa låtar, Polvere di Gesso:

Våld, sex, sprit och snabba bilar!

Många menar, oavsett vad kriminologer anser, att våldet i samhället blivit, om kanske inte nödvändigtvis mer frekvent, så i alla fall råare. Och emellanåt dyker det upp debattörer som vill skylla detta på våld i film och på tv. Har de då rätt? I den här diskussionen dyker alltid argumentet att den som har ett normalt och sunt känsloliv inte blir mer våldsam av att se våld på tv, medan den som lider av någon sorts emotionella eller psykiska störningar kanske påverkas. Men det skulle då inte vara tv-våldet som i och för sig orsakar våldet, men kanske utlöser det. Allt detta är givetvis inte svårt att skriva under på.

Olle Ekstedt skriver i en brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet att man visar för mycket våld i tv, och får i sin tur kritik för att han avfärdar våldet med att det inte är kul. I många filmer kan våldet vara motiverat, menar många. Om man till exempel vill fästa uppmärksamheten på våld mot kvinnor är skildringar av sådant självklart ett bra sätt att göra tittarna medvetna om vad alltför många kvinnor utsätts för.

Men jag menar att avtrubbningseffekten också måste tas i beaktande. Genom att våldet i film ständigt blir råare måste man hela tiden ta till mer våld för att få folk att reagera. Detta bidrar till att banalisera våldet, och tyvärr också till att göra våld mer accepterat.

Vad skall man då göra? Ja, jag är inte den som ropar på censur i första taget. Men jag tycker ändå att det vore önskvärt att skydda barnen mot våldet. Att klockan 20.00 i en serie som säkert många familjer ser på, visa brutalt våld är högst olämpligt. Och jag tycker att det förekommer alldeles för mycket och för rått våld i många filmer och tv-program. Men jag vill inte förbjuda. Däremot tycker jag att det är mycket märkligt att många människor vill införa förbud mot att visa sexuella handlingar i film. Och samtidigt som få öppet erkänner att de tycker om att se på porrfilm, så är det helt accepterat att säga att man tycker om att se på mycket våldsamma filmer.

Också Ekstedt tar upp det märkliga faktum att sex, som är något trevligt, betraktas som mindre rumsrent än våld. En skillnad är förstås att våld i film inte är på riktigt, medan sex oftast är det. Men jag förstår inte varför vuxna människor inte skulle ha rätt att visa sexuella handlingar på film om de så önskar. Att sedan de flesta porrfilmen är ganska tråkiga och enahanda beror ju också delvis på att genren tvingas leva nästan helt utan offentlig kritik. Om fler öppet stod upp och sa att porr är bättre än våld så tycker jag att det vore ett steg i rätt riktning.

Jag tycker att man kan dra en parallell till skillnaden mellan människors intställning till rattfylleri och fortkörning. Ingen vid sina sinnens fulla bruk står och skryter över att han åkt fast för rattfylleri. Däremot kan många socialt väletablerade familjefäder beklaga sig över att polisen tagit dem för fortkörning. Man beklagar sig alltså inte över att man var korkad nog att strunta i hastighetsbestämmelserna, utan över att polisen tog en. Givetvis är man själv helt övertygad över att ens körförmåga är så överlägsen alla andras att det inte finns någon som helst anledning att bry sig om skyltarna. Att det sedan kan finnas andra skäl till fartbegränsningar, som buller och miljöhänsyn, har man givetvis inte hellre någon förståelse för. Och att fortkörning leder till nog så många trafikolyckor som rattfylleri tror man inte på. I alla fall inte om man själv som kör så bra kör för fort...

Nu vill inte jag på något sätt försvara rattfyllerister, och inte heller anser jag att alla fortkörare bör förpassas till saltgruvorna. Människan är en ofullkomlig varelse, och alla kan göra fel. Men den som åker fast för fortkörning borde ha mer vett än att skryta om det. I annat fall borde han inte ha körkort!