På väg genom Kanada.

Det vanligaste misstaget Kanadaresenären gör att är att tro att man skall hinna med att se en stor del av landet. Det gör man inte, om man inte har väldigt mycket tid på sig. Landet är enormt. På kartan kan det se ut som om Toronto och Montréal ligger väldigt nära varandra, men det är en illusion. Det är mer än 50 svenska mil, och även om det är motorväg hela sträckan så tar det en stund. Nu skall man vara medveten om att en kanadensisk motorväg alls inte är någon autobahn med fri fart. Hastighetsgränsen är 100 km i timmen, och även om många kanske kör i 110 så är det väldigt få som kör fortare. Och de som gör det blir ofta stoppade av polisen.

Här råder alltså ingen anarki som på svenska vägar. Tydligast är skillnaden på andra vägar än motorvägar. De allra flesta håller fartgränserna, och det irritationsmoment man ständigt råkar ut för på våra svenska vägar, med bilister som ligger och nosar den laglydige bilisten i baken, och på vägar med vägrenar försöker tvinga ut den framförvarande dit, råkade jag inte ut för en enda gång i Kanada och USA.

Ibland brukar svenska bilister motivera föraktet för fartgränser med att vi har så långa avstånd, och att landet är så glest befolkat att fartgränserna är alldeles för låga. Men jämfört med Kanada är ju Sverige ett miniatyrland, och även folktätheten är betydligt lägre än den svenska. I Sverige skryter ju folk med att de kör för fort, medan det anses livsfarligt att dricka ett glas vin innan man sätter sig bakom ratten, något som ju snarast skärper uppmärksamheten. De flesta olyckor beror ju på fortkörning, ofta i kombination med trötthet. Den kanadensiska promillegränsen är den rimligare 0.8.



En annan intressant sak, som kanske inte är lika efterföljansvärd är det myckna användandet av stoppskyltar. I provinsen Quebec dock med fransk text, eftersom man inte som vi svenskar övergått till engelska i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag kommer dock att återkomma till språkfrågan en annan dag. Nu till stoppskyltarna. Dessa finns i massor. I princip fyller de samma funktion som våra rondeller som ju växt upp som svampar ur jorden. Eftersom nästan alla bilar i Amerika är automatväxlade är det inte så besvärligt att stanna till, och man får ner trafikrytmen betydligt. Väldigt populärt är också fyrvägsstopp, något som ju även Sverige börjat få på sina håll.

Ett annat intressant fenomen är stopp vid övergångsställen. I det lilla samhälle där vi bodde fanns ett sådant, och även om de flesta fuskade lite grann (det var ett övergångsställe vid en skola, men sikten var helt fri) så såg jag ingen som inte i alla fall saktade ner rejält. Bra mycket bättre än att bygga dessa eviga gupp som orsakar ryggbesvär för yrkesförare. På andra övergångsställen fanns skyltar som upplyste om hur höga böterna var för den som inte stannade och släppte fram fotgängare.

Är då allt bra med de kanadensiska vägarna? Nej, det som förvånade mig mest var det skick vägarna befann sig i, speciellt i Quebec. Jag har färdats en hel del i Estland, även innan det blev fritt. Och faktum var att så dåliga vägar som i Quebec har jag nog inte sett sedan de sovjetestniska vägarna förpassades till historiens soptipp. Hål, lappningar och lagningar, gupp, gropar, och mindre vägar oftast grusvägar. Skillnaden mot såväl Vermont som Ontario var påfallande. Även skyltningen var dålig. Skyltar dyker upp i sista minuten (om alls), är små och ofta skymda och slitna. Den som inte har en bra karta riskerar att åka vilse.

Allt detta i ett land som är mycket bilberoende. Även om man i Toronto och Montréal med förorter kan använda den välfungerande kollektivtrafiken så är den nästan obefintlig på mindre orter.Där vi bodde fanns ingen buss närmare än sju kilometer bort, och den gick bara ett par gånger om dagen. Så det är mycket gnäll om de höga bensinpriserna (1.42 kanadensiska dollar för en liter var noteringen, dvs under nio kronor litern, knappast dyrt för en europé). Förhoppningsvis kan det ökade miljömedvetandet i kombination med bensinpriserna göra att fler blir intresserade av att resa kollektivt även i Kanada.

Våld, sex, sprit och snabba bilar!

Många menar, oavsett vad kriminologer anser, att våldet i samhället blivit, om kanske inte nödvändigtvis mer frekvent, så i alla fall råare. Och emellanåt dyker det upp debattörer som vill skylla detta på våld i film och på tv. Har de då rätt? I den här diskussionen dyker alltid argumentet att den som har ett normalt och sunt känsloliv inte blir mer våldsam av att se våld på tv, medan den som lider av någon sorts emotionella eller psykiska störningar kanske påverkas. Men det skulle då inte vara tv-våldet som i och för sig orsakar våldet, men kanske utlöser det. Allt detta är givetvis inte svårt att skriva under på.

Olle Ekstedt skriver i en brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet att man visar för mycket våld i tv, och får i sin tur kritik för att han avfärdar våldet med att det inte är kul. I många filmer kan våldet vara motiverat, menar många. Om man till exempel vill fästa uppmärksamheten på våld mot kvinnor är skildringar av sådant självklart ett bra sätt att göra tittarna medvetna om vad alltför många kvinnor utsätts för.

Men jag menar att avtrubbningseffekten också måste tas i beaktande. Genom att våldet i film ständigt blir råare måste man hela tiden ta till mer våld för att få folk att reagera. Detta bidrar till att banalisera våldet, och tyvärr också till att göra våld mer accepterat.

Vad skall man då göra? Ja, jag är inte den som ropar på censur i första taget. Men jag tycker ändå att det vore önskvärt att skydda barnen mot våldet. Att klockan 20.00 i en serie som säkert många familjer ser på, visa brutalt våld är högst olämpligt. Och jag tycker att det förekommer alldeles för mycket och för rått våld i många filmer och tv-program. Men jag vill inte förbjuda. Däremot tycker jag att det är mycket märkligt att många människor vill införa förbud mot att visa sexuella handlingar i film. Och samtidigt som få öppet erkänner att de tycker om att se på porrfilm, så är det helt accepterat att säga att man tycker om att se på mycket våldsamma filmer.

Också Ekstedt tar upp det märkliga faktum att sex, som är något trevligt, betraktas som mindre rumsrent än våld. En skillnad är förstås att våld i film inte är på riktigt, medan sex oftast är det. Men jag förstår inte varför vuxna människor inte skulle ha rätt att visa sexuella handlingar på film om de så önskar. Att sedan de flesta porrfilmen är ganska tråkiga och enahanda beror ju också delvis på att genren tvingas leva nästan helt utan offentlig kritik. Om fler öppet stod upp och sa att porr är bättre än våld så tycker jag att det vore ett steg i rätt riktning.

Jag tycker att man kan dra en parallell till skillnaden mellan människors intställning till rattfylleri och fortkörning. Ingen vid sina sinnens fulla bruk står och skryter över att han åkt fast för rattfylleri. Däremot kan många socialt väletablerade familjefäder beklaga sig över att polisen tagit dem för fortkörning. Man beklagar sig alltså inte över att man var korkad nog att strunta i hastighetsbestämmelserna, utan över att polisen tog en. Givetvis är man själv helt övertygad över att ens körförmåga är så överlägsen alla andras att det inte finns någon som helst anledning att bry sig om skyltarna. Att det sedan kan finnas andra skäl till fartbegränsningar, som buller och miljöhänsyn, har man givetvis inte hellre någon förståelse för. Och att fortkörning leder till nog så många trafikolyckor som rattfylleri tror man inte på. I alla fall inte om man själv som kör så bra kör för fort...

Nu vill inte jag på något sätt försvara rattfyllerister, och inte heller anser jag att alla fortkörare bör förpassas till saltgruvorna. Människan är en ofullkomlig varelse, och alla kan göra fel. Men den som åker fast för fortkörning borde ha mer vett än att skryta om det. I annat fall borde han inte ha körkort!