Reklam sägs ju vara förfulande för stadsbilden, men bilderna här tyder ju ändå på att så knappast måste vara fallet.
Men visst kan det vara lätt frustrerande ibland att bli avbruten i sitt tv-tittande av trista reklamfilmer. Samtidigt kan man bli irriterad över att en film går på SVT när man har behov av toalettbesök eller kaffeproduktion.
En gång i tiden var reklam något som man ville ha mer och mer av. När den gamla DDR-svenska statstelevisionen hade sitt monopol längtade man, och det var bara vid biobesöken som behovet tillfredsställdes. En av de mest lyckade reklamfilmerna från denna tid, en film som mer än någon annan reklamfilm satt djupa spår i mig och än idag påverkar mina köpmönster är den underbara reklamfilm för Snickers som kanske en och annan generationskamrat erinrar sig. Här visades en käck torgförsäljerska som på något slags klämmig mellansvensk dialekt (stående mellan fräscha morötter och bananer) sa vad jag mindes som ungefär: Så här framåt eftermiddan börjar det kurra i magen och då tar jag mig en Snickers. Sedan fick man se en ung man som ägnade sig åt det numera utdöda flottaryrket och på bred stockholmska sa något i stil med Det här är ett rätt tufft jobb... och som förmodligen slutade med att han också behövde en Snickers. Hur har då denna banala film påverkat mitt liv? Jo, varje gång när eftermiddagskurret i magen sätter in, och jag befinner mig i närheten av lämplig snaskbod (låt oss gemensamt kämpa för att återuppliva det käcka svenska ordet snask i betydelsen godis innan det ramlar igenom historiens golvbrunn!) så hör jag i mitt inre torghandlerskans ljuva dalska stämma, och faller jag då för frestelsen att köpa snask så är det just Snickers som lockar. Min hjärna är helt programmerad på att det är just Snickers som är det enda i snaskdisken som kan få bort kurret.
Förmodligen var det en kombination av reklamen såsom antisocialistiskt uppror mot gråsosse-ddr-folkhemmets tristess (då Anslagstavlan var kvällens höjdpunkt eftersom den i alla fall påminde om reklam), den äppelkindade ouppnåeliga väna varelsens erotiska lockelse på min unga själ och det faktum att jag alltid fascinerats av dialekter som tillsammans formade min personlighet. Att Snickers dessutom inte var en svensk produkt gjorde nog också sitt till.
Nu upptäcker jag att denna film som jag tidigare förgäves försökt hitta på youtube äntligen hittat dit. Det visar sig dock att den stackars frukttjejen åt sin Snickers redan vid tiotiden och att jag hela mitt liv helt felaktigt gått och trott att Snickers skall ätas på eftermiddagen. Det här kullkastar hela min världsbild, och jag blir tvungen att ifrågasätta delar av min tillvaro. Jag vet ännu inte hur detta kommer att påverka mitt liv, om jag nu inte längre kommer att lockas av Snickers när jag nästa gång ser en snaskdisk...
I går var magistern och bowlade tillsammans med tonårstvillingarna. Det är bra att göra saker tillsammans, och att hålla tvillingarna (och magistern) borta från datorn ett tag. Bowlinghallar är ganska intressanta fenomen, med sin skumma lukt att fotsvettiga bowlingskor där tidigare användare lämnat sina luktspår, med den amerikanska sextiotalsestetiken i bowlingbanorna, de ofta ölmagade övre medelåldringarna i illasittande t-shirts som dag efter dag rullar sina klot och fyller på ölmagarna mellan varven.
När man missar sina käglor, vilket händer rätt ofta, kommer det ner en slags grej (mitt ordförråd på detta område är tyvärr begränsat) och sopar bort dem (ja, den kommer ner även om man slår ner sina käglor, fast då gör den ingen nytta). På denna grej finns det ofta reklam, eftersom även bowlinghallar måste dra in pengar. I den bowlinghall vi besökte igår stod det www.impotenslinjen.com på grejen på vår bana. Nu är det förvisso möjligt att impotensen är utbredd bland de ölmagade, men är det verkligen så lyckat att påminna dem om detta mellan varje slag? Och vi som ännu inte drabbats, är det verkligen så lyckat att få oss att grubbla över vilket öde som kan vänta med tilltagande ålder? Att mellan varje slag bli påmind om att impotensen väntar, eller att bli påmind om de senaste motgångarna i sängkammaren, är ju inte direkt positivt för resultatet. Allt djupare och djupare försjunken i grubblerier gör man bara sämre och sämre ifrån sig.
Nej, helt andra resultat uppnådde jag i en annan bowlinghall. Där var grejen försedd med reklam för Vänsterpartiet (de där som inte vill kallas kommunister längre). Med tilltagande aggessivitet, med bilden av Ohly och hans kamrater framför sig blev man mer och mer taggad och resultaten blev bara bättre och bättre. Fast till sist behövde man en öl för att lugna ner sig så det kanske inte var så bra för ölmagarna...
Låt mig avsluta med lite musik som inte har något med bowlinghallar att göra (förutom att den heter Collide, vilket ju är vad klotet i alla fall borde göra med käglorna, åtminstone om man inte är försjunken i grubblerier). Men Howie Day är en utmärkt sångare. Trevlig fredagskväll!
Det är inte bara danskar som kan göra spännande reklamfilmer. Den estniska reklamkungen Harry Egipt som jag tidigare skrivit om lyckades just i samband med att jag skrev om honom med att rensa bort alla sina klipp från Youtube till stor förargelse för ett flertal av mina läsare. Men han är inte den som ger sig, utan han har ju lanserat sina samlade verk på DVD och för att göra reklam för dessa finns nu nya, engelsktextade versioner på Youtube till glädje för mänskligheten. Och visst kan man väl nästan bli lite sovjetnostalgisk av att se denna film som försöker uppmana folket att komma och sälja sina överskottsgrönsaker till Tallinns konservfabrik. Så långt från vår konsumistiska tidsålder...
Eller denna tidiga föregångare till Let's dance med högklassig saft i exklusiva sovjetiska konservburkar (med rysk text) som priser. En burk som gjord för att förgylla det exklusivaste middagsbord.
Eller vad sägs om denna läckra pudding som konsumerar gigantiska mängder schampo i sin lilla pool mitt i skogen?Med tanke på vilka kemikalier som användes i sovjetiska hygienartiklar (=biprodukter från framställningen av kemiska stridsmedel) finns det all anledning att oroa sig för vad som hände när hon tömde bassängen.
Och till sist, den underbara höjdpunkten. Denna film som på ett underbart sätt sammanfattar hela den sovjetiska kokkonsten. Se den vackra köttkläggsmassan välla ut genom hålen i köttkvarnen, se flickornas saliga leenden över att få bo i det land som erbjuder dem dessa kulinariska höjdpunkter, se de sedermera slaktade hönsens stolta vandringar i socialismens namn, se den panerade produkt som under namnen "praad", ungefär "stek", serverades dag efter dag med små variationer i landets restauranger.
Här i vårt avlånga, politiskt korrekta land ser Näringslivets etiska råd till att allt som kan väcka glädje och varma känslor i vinterkylan förbjuds och att all reklam håller en ultralagom halvtorr nivå. Denna terrororganisation slår ner på allt som vågar sticka upp. Följaktligen har vi en mycket hög självmordsnivå, och i bygderna sniffar ungdomarna tändargas medan deras föräldrar apatiskt vaxar sina Volvobilar.
Helt annat är läget i vårt dejliga grannland i sydväst. Landet där Pedersen kör knallert, där wienerbröden inte är kalorikontrollerade, där ölen flödar, där man förstått att en smörgås inte skall bestå av en tjock skiva degigt bröd med en pyttebit pålägg, där räkneorden är lika underbart galna som deras oefterhärmliga uttal av diverse konsonanter och vokaler.
Tack vare bloggen Mina tankar blir dina tankar så har jag uppmärksammats på hur reklamen kan se ut i denna frihetens högborg. Det är nästan så att jag skulle vilja fara till Danmark bara för att köpa en tvättmaskin. Tyvärr räcker det inte, därför att Fleggaard är en gränsbutik på andra sidan den tyska gränsen.
Se filmerna själv på Fleggaard.dk. Börja med tv-reklamen, för att sedan avnjuta den andra filmen. Måhända är Danmark det land som man skall emigrera till om Mona blir statsminister (dock är väl Danmark den enda plats på jorden som har högre skatter än Sverige, så det kanske inte var en bra idé.).
Apropå Danmark, så började det en dansk serie som heter Sommer på SVT1 i onsdags. Första avsnittet var riktigt bra, och jag ser redan fram mot nästa. Förutom att det var en intresseväckande handling så är det ju alltid en njutning att lyssna på det danska språket. Låt mig därför till sist få spela upp den bästa låt som någonsin deltagit i Eurovisionsschlagerfestivalen, den underbara Fra Mols til Skagen med Aud Wilken från år 1995. Den som håller med kan gå in och rösta på denna låt i Politikens omröstning om den bästa danske melodifestivalslåten.
(En artikel i Sydsvenskan om handelns kris i Danmark)
Årets julklapp kommer från Estland. Det är naturligtvis DVD:n med Harry Egipts samlade reklamfilmer jag talar om. Vem är Harry Egipt, kanske en och annan läsare undrar. Men det är allt färre som svävar i okunnighet om denna kulturella gigant. Nu senast har Svenska Dagbladets ledarblogg utsett Harry Egipts kanske största verk, Kanahakkliha till plats 19 på deras topplista över Youtubiana. Kanahakkliha är en helt underbar film från 1986. Den visar glada höns, lyckliga estniska töser och en obeskrivligt grotesk köttkvarn där alla delar (utom fjädrarna) av de inte längre så glada hönsen pressas ut för att sedan förpackas i sovjetfula pappersförpackningar. Kanahakkliha är nämligen det estniska ordet för hönsfärs. Det är lätt att förledas att tro att denna film är en parodi, men detta är blodigt allvar.
Förutom denna pärla finns det ett antal av Harry Egipts reklamfilmer att se på Youtube. Sällan har vi väl sett en glass ätas på ett mer utstuderat erotiskt sätt än i Egipts glassreklam.
Eller vad sägs om denna film som skall locka elever till Yrkesskola nummer 16?
En hel del av Egipts filmer är ganska utstuderat erotiska, och i det senaste numret av den estniska tidningen Eesti Ekspress kulturbilaga Areen finns en intervju med Egipt där han får frågan om inte detta orsakade problem med Sovjetcensuren. Han menar dock att vid den tid då hans filmer gjordes hade perestrojkan gått så långt att det inte längre var modernt att följa den absoluta lydnadens dogmer.
Sedan kan man ju undra varför dessa filmer egentligen gjordes. Det rådde ju oftast brist på konsumtionsvaror, och det verkar ju ganska onödigt att då lägga ner pengar på reklam. Men då skall man vara medveten om att hela norra Estland mest såg på finsk tv. Detta var den huvudsakliga informations- och inspirationskällan. Här såg man livet i väst, med såpor och reklam. Här formades den bild av det hägrande konsumtionssamhället som lockade och tjusade esterna. Naturligtvis fanns det ett behov av att visa att det även i Sovjet fanns åtråvärda varor. Det var en illusion av ett icke existerande konsumtionssamhälle som gestaltades här. Men visst kan det också infinna sig en viss sovjetnostalgi när man ser dessa filmer. Inte minst den fina filmen som handlar om att man skall sälja äpplen, kål, potatis, honung med mera till konservindustrin. Men bakgrunden är ju att de kollektiva odlingarna sällan gav speciellt mycket skörd, utan det var de privata trädgårdarna som folk la ner sin själ i. Och för att konservindustrin skulle ha något att konservera fick man locka folk att sälja sina privata skördar.
För den som vill se mer av Harry Egipt (inklusiva hans oskyldiga nakenbilder) finns hans egen sajt här. Förutom reklamfilm, nakenbilder m.m. kan man också läsa om hans eget integrationsprojekt (hittar dock denna del bara på estniska). Som bekant finns det ju en del motsättningar och främlingsskap mellan ester och ryssar i Estland (se även mitt förra blogginlägg om en bok som tar upp detta), även om dessa motsättningar överdrivs av vissa. Men i alla fall, Harry Egipt har för att dra sitt strå till stacken initierat ett projekt där elever från ryskspråkiga och estniskspråkiga skolor skall träffas och dansa tillsammans. Kanske skulle vi behöva något liknande i Sverige. Rinkebyskolan och Djursholms samskola kanske skulle kunna träffas och lära sig dansa tillsammans?
