Nu har jag läst ut den bok jag skrev om häromdagen, Kjell Westös Gå inte ensam ut i natten. Jag skrev redan då, fast jag hade hundra sidor kvar, att boken var mycket bra, och faktum är att den sedan blev ännu bättre. Att Kjell Westö är en av de största författarna på svenska är helt klart. Boken är helt oförutsägbar, och det är svårt att inte bli berörd av Frank Loman och hans olyckliga kärlek och sökande efter sanningen om sin familj. Läs den!
Kanske bör du dock inte innan du läst boken läsa Martina Lowdens (ja just hon, författaren till den oläsbara boken Allt som jag nämnde som ett exempel på böcker jag inte uppskattar, och så hamnar jag på just hennes recension idag!) recension av boken i DN.. Hon tycker givetvis inte om denna bok, hon menar att hon inte känner något när hon läser den. Jag påstår givetvis inte att hon har fel, men själv känner jag betydligt mer än när jag försökte läsa hennes bok. Visserligen kände jag en hel del även då, till exempel leda, men framför allt tycker jag att det är svårt att bli oberörd av Westös bok. Att de kvinnliga karaktärerna (enligt Lowden) introduceras med påståenden om huruvida de är vackra eller inte påstås visa att boken är grund och saknar djup.
Måhända är jag samma typ av mansgris i femtioårsåldern som Kjell Westö, men det första jag lägger märke till hos en kvinna är huruvida hon är vacker eller inte. Att man sedan kan vara vacker på så otroligt många olika sätt är ju bara en av de saker som gör livet värt att leva.
Jag håller betydligt mer med Mats Gellerfelt som hyllar boken i Svd. Även i Sydsvenskan finns en i grunden positiv, om än lite mindre översvallande recension om boken.
Vintern är fortfarande lika vacker, och efter lite grävande och letande i garage och förråd lyckades jag hitta både pjäxor, stavar och skidor. I lördags blev det så en skidtur. Sol, snö, skidåkare som gled fram mellan kolonilotter, radhus och åkrar. Så vackert, och så skönt efter helgens stillasittande.
Och idag var det dags för änny mer aktiviteter för att motverka åldrandet, uppkomsten av ölmage och kroppens obönhörliga förfall. Jag har tidigare skrivit om Bikram-yoga, dvs yoga i fyrtio graders värme. Den här gången besökte vi ett ställe som heter du Calme och som ligger på Birkagatan i Stockholm. Förra gången var vi på Perfection nära Stureplan. Och vi uppskattade Bikram-yogan redan förra gången, men den här gången var det mycket bättre. Dels var instruktören betydligt bättre, mycket mer engagerad och förtroendeingivande, dels var hela atmosfären på duCalme mycket behagligare. Visserligen var instruktionen på engelska, men det vållar ju inte nödvändigtvis några problem, annat än rent principiella (vi bör ju slå vakt om det svenska språket i vårt land).
Så alla som tror sig klara av en ganska hård träning i fyrtio graders värme i nittio minuter rekommenderas varmt att prova på denna aktivitiet. Vi slog till och köpte kort för att komma tillbaka! ( Läs gärna denna artikel i Svd och detta inlägg av en annan bloggare också för en mer allsidig bild)
Men lite avundsjuk blir jag i alla fall på studenterna från Leeds som blev insnöade på en pub. Vad jag inte kan förstå är dock hur det utmärkta ölet Riggwelter blev det som blev sist kvar. Hur kan man rata en sådan delikatess till förmån för simpel lager?
Helgen är snart över. Ännu väntar På spåret med min landsman Kristian Luuk som visst sänds i SVT 24 framåt söndagskvällen. Det skall bli spännande att se hur han och Fredrik Lindström, mannnen som gjort mer för språkintresset i Sverige än landets samlade kår av svensklärare, lyckas med detta uppdrag. Själv har jag alltid varit svag för programmet, och det går inte att förneka att Oldsberg och framför allt Björn Hellberg, varit lysande i sina uppgifter.
Helgen har annars inte tillbringats på latsidan. Redan klockan nio på lördagsförmiddagen infann jag mig tillsammans med tonårstvillingarna på en körskola för att genomlida en obligatorisk handledarkurs. Här hade en tämligen tråkig trafiklärare förmånen att disponera ett tjugotal personer i tre och en halv timme. Vi kunde inte gå därifrån oavsett hur tråkig han var eftersom han kunde ge oss det så hett efterlängtade tillståndet att övningsköra privat. Alltså fick vi genomlida hans dåliga skämt, trista historier ur hans förflutna och annat innan han efter cirka en och en halv timme äntligen lyckades förmedla en del av intresse. Men för mig som pedagog gav det en del funderingar över hur man skall hålla en publiks intresse vid liv.
Senare på lördagen gick det betydligt hetare till. Nyfiken som jag är på nya saker ville jag prova på något som heter Bikram-yoga. Detta är en träningsform där man ägnar sig åt yoga i fyrtio graders värme. Det finns onekligen en viss logik i att man skall ha det varmt när man utför yoga, eftersom yogan ju kommer från Indien, ett land där det oftast är mycket varmt. Bikramyogan innebär att man under nittio minuter utför en viss serie av yogapositioner i ett rum där det är fyrtio grader varmt. Detta påstås passa alla oavsett tidigare erfarenhet och kondition. Det sistnämnda tror jag dock att man skall ta med en nypa salt. Det är förvisso sant att man även om man, likt magistern, aldrig provat på yoga kan utföra det mesta, om än på ett betydligt mindre avancerat sätt än vad som avses, men har man inte en hyfsad grundkondition tror jag inte att man orkar med att hålla igång i nittio minuter i ett så varmt rum. Det är ingen överdrift att säga att svetten verkligen rinner, ja närmast forsar. Och visst hände det att man funderade över om man inte borde fly, men efteråt kändes det fantastiskt. Jag kommer nog inte att kunna motstå frestelsen att utsätt mig för denna prövning fler gånger. Att sedan en del av rörelserna kräver en betydligt mer flexibel kropp än min är ju sant, men jag tror att man ändå kommer att bli mer smidig när man gjort det några gånger. Fördelen är att man utgår från sin egen förmåga och sin egen smidighet eller brist på sådan, och gör sitt bästa. Värmen bidrar också till att man blir mindre stel, även om svetten gör det svårt att få grepp om armar och fötter.
Men helgen har inte bara ägnats åt fysisk aktivitet. Även själen har fått sitt (även om Bikram har ett starkt själsligt innehåll). Jag har också haft nöjet att läsa en riktigt god bok. Boken ifrån heter Kanonväder och är skriven av Carin Svensson (som numera heter Carin Ardelius och är gift med författaren Lars Ardelius) som faktiskt debuterade som författare på engelska då hon bodde på Nya Zeeland (där hon bodde i tjugo år). Kanske är det just för att hon så länge bott utomlands som hon har en så bra blick för vad som är Sverige, för alla de nyanser i den helhet som utgör vårt land. Boken handlar om en fyrtionioårig kvinna (dvs jämnårig med undertecknad) som på restaurang Bosporen i Leksand möter en country-cowboy med hästsvans och hörapparat och följer med honom i hans skruttiga Audi genom vårt land, till Malmö, Karlstad, Upplands Väsby och andra äktsvenska platser. Jag kan sakna det här vardagssvenska, något som mest kommer fram i deckare (varför skall jag behöva stå ut med en trist mordintrig för att få läsa om vanliga människor i Sverige?) i den nutida litteraturen. Boken är välskriven, människorna känns äkta och engagerande och det är ett rent nöje att läsa den!
