"Have you already got a big cock?"

Det var inte utan att jag stelnade till när jag fick frågan. Den som ställde den var en ytterst timid och mycket korrekt portugisisk kvinnlig gymnasielärare i sextioårsåldern. Nu har livet förvisso lärt mig att människan är outgrundlig och oförutsägbar, men det var också sammanhanget som gjorde frågan så märklig. Vi befann oss nämligen i en ungersk skolmatsal och hade just sett en grupp portugisiska lärare och elever framföra en något bisarr portugisisk folkdans, som förvisso kunde antas ha vissa erotiska undertoner, men ändå, en sådan fråga, och så öppet!

Min mållöshet tolkades uppenbarligen som ett nej, och damen meddelade:
"Just a moment, I will get one for you!"
Villrådig spanade jag efter min alltid lika kloka kollega som jag hoppades skulle kunna rädda mig ur detta potentiellt penibla portugisiska penisproblem, men hon fanns ingenstans att finna. Som tur var befann sig inte heller våra intet ont anande elever i närheten. Strax återkom dock portugisiskan och till min glädje fann jag att jag inte behövde oroa mig. Den befarade pinsamheten var i själva verket ett gigantiskt exemplar av den portugisiska nationalsymbolen, den kitchigt hippiemålade stora tuppen. The big cock!

Av någon anledning visade sig min ständigt nyfikna kollega vara extra intresserad av denna hönsfågel vars färgsättning mest påminner mig om en hemmamålad Citröen 2cv tillhörande något tyskt kollektiv. Hon erbjöd sig genast att föra den till sin svenska förortsidyll där den nu intar en central position i huset. (på bilden ovan kan man för övrigt till höger skymta en av de främsta anledningarna att åka till Ungern, nämligen den ädla drycken Alma Pàlinka som förgyllde vår tillvaro där)

Eftersom min kära hustru har en tendens att förpassa av mig hembringade souvenirer till en sista vila i vårt redan överfyllda förråd såg jag detta som en bra lösning. Men nu undrar kanske vän av ordning varför just detta potenta fjäderfä blivit en symbol för den iberiska halvöns västliga utpost. Lyckligtvis åtföljdes tuppen av en folder där man på sju språk återger "The legend of the cock".

Detta visar sig vara en medeltida rättegångshistoria om en man som beskylls för ett brott, men som är så säker på sin oskuld att han påstår att det är lika säkert att han är oskyldig som att den grillade kycklingen på bordet kommer att gala om han blir hängd. Detta påstående mottas givetvis med skrattsalvor, men uppenbarligen är man lite osäker på bevisläget, eftersom ingen vågar äta upp kycklingen. Mannen, som i likhet med många oskyldigt misstänkta, var en invandrare, förs till galgen. Just innan den kaxige galiciern skall vandra in i dödsriket hoppar dock kycklingen upp, förvandlas till en stolt hippietupp och låter sin stolta galning ljuda över nejden.

Domaren blir minst lika förvånad över lunchens beteende som jag blev över den portugisiska damens fråga, sätter nästan portvinet i halsen och rusar flåsande ut till galgen där snaran redan ligger kring den självsäkre migrantens hals och hinner i sista sekund rädda hans liv. Historien förtäljer dock inte varifrån kycklingen fått informationen om skuldläget, eller hur mycket portvin domaren och hans juristpolare hunnit kolka i sig före lunch.

Portvin och grisöron

Det känns tjatigt att börja blogginlägg med att det var länge sedan det bloggades sist. Men livet är nu sådant att det inte går att få dygnets timmar att räcka till allt man skulle önska. Och kanske är det tur att livet innehåller andra glädjeämnen än nöjet att nedteckna sina tankar i bloggform.



Nu senast har magistern haft tillfälle att besöka den fascinerande staden Porto tillsammans med fyra elever och en kollega. Detta inom ramen för vår skolas Comeniusprojekt. Här träffades lärare och elever från Spanien, Italien, Ungern, England, Turkiet och Sverige samt givetvis Portugal.



Om man säger Portugal så kanske man tänker på sardiner, portvin och alla kläder som tillverkades där innan balter och kineser tog över. En del kanske tänker på Zilverzurfarn eller Jose Saramago beroende på preferenser. Själv mins jag när jag 1980 med min Interrailbiljett i näven kom till ett fattigt land där en del bodde i skjul, där svartklädda tanter bar sina bördor på huvudet och som såg ut ungefär som mina föreställningar om tredje världen. Tågen var uråldriga, människorna fattiga men stolta och generösa. Själv hade jag inte tagit med någon proviant för den långa tågresan till Madrid från Lissabon, men de andra i min kupé såg till att jag inte behövde vara hungrig.




År 2009 är det ett helt annat land som möter mig. Den skinande blanka imponerande flygplatsen i Porto (visserligen ödesdigert nog döpt efter en politiker som dog i en flygolycka) imponerar direkt. Den rena och fräscha metro-spårvagnen som snabbt och smidigt (för en spottstyver) tar oss rakt in i staden är ännu ett tecken på att vi hamnat i ett land som kommit långt. Stationerna är handikappanpassade och rena, tågen går ofta och håller tiderna och ingen sätter på svenskt vis upp sina smutsiga skor på sätena.



Men stoltheten finns kvar. Landet är enligt uppgift det minst rasistiska i EU, men folk är genuint stolta över sitt land. Och här finns verkligen mycket att vara stolt över. Inte minst den skola som vi har vårt samarbete med. Den är nyrenoverad, välutrustad, ren och fräsch och präglas av en trevlig och positiv stämning.

Något som är roligt är att det inte bara är vi nordbor som blir positivt överraskade av Portugal. I projektet finns det ju också spanjorer. En spansk lärare berättar att den allmänna inställningen till Portugal i hennes hemland är att det är ett outvecklat och lite efterblivet land. Jag som besökt både vår spanska och vår portugisiska vänskola vet att den spanska skolan inte alls kommer i närheten av den portugisiska skolans standard. En hel del annat imponerar också på våra spanska vänner, och jag konstaterar belåtet att man inte alls måste resa så långt för att bli av med en del fördomar.

Över huvud taget är detta projekt fantastiskt. Att människor får tillfälle att mötas på detta sätt, utbyta åsikter och lära sig av varandra gör att de växer. Det gäller såväl eleverna som får bo i varandras hem, som lärarna som visserligen i vårt projekt bor på hotell men som ändå får tillfälle till kontakter med kolleger från hela vår världsdel (det problemfria anatoliska höglandet). Vi har så mycket gemensamt, men vi har också så mycket att lära av olikheterna mellan våra länder.

Men vart tog grisöronen vägen? Jo, faktum är att även Portugal har sina avigsidor. En sådan är att man ibland har lätt bisarra matvanor. Liksom de primitiva norrlänningarna inmundigar rutten fisk ägnar sig portugiser understundom åt att äta grisöron. Dessa förtärs i någon slags stuvning och har en vidrig och slemmig konsistens som gör att de inte är speciellt njutbara. Det är endast för att kunna dela med mig av denna erfarenhet för er, ärade läsare, som magistern gör uppoffringen att smaka på dessa.

Mer intryck från Portugal är att vänta här inom kort.

Till sist lite portugisisk musik. En låt med den välkända rockgruppen Xutos e pontapés som är något av portugisiska rockveteraner:

Magistern utsläppt i verkligheten!

Har Magister Nyman kastat in handduken? Den frågan ställer sig måhända en och annan slöläsare runt om i vår avlånga värld. Så är dock inte fallet. Inte heller har magistern drabbats av skrivkramp, dyslexi eller svininfluensa. Däremot har omställningen från den bekväma lärarlyftstillvaron då muslimkramarkursen som skulle motsvara halvtidsstudier knappast ens kom i närheten av arbetsbördan för en halvtids lärartjänst, till en tillvaro med små halvvilda sexor (för första gången i mitt lärarliv har jag fått sådana små krabater att försöka tämja (vilket i och för sig är rätt kul och stimulerande, och jag inbillar mig att jag genom att ha fyra år på mig att få ordning på dem, bör kunna uppnå ett hyfsat slutresultat i nian)) medfört att de timmar som bloggandet fick ta i anspråk inte riktigt går att hitta.

Dessutom har jag haft nöjet att komma igång och arbeta med ett Comeniusprojekt, dvs det skolprogram som EU har hand om och som syftar till att skolor i olika länder skall samarbeta. Efter timtals kämpande med byråkratin har vi så lyckats mjölka ur den ett antal tusenlappar (och då talar jag riktiga tusenlappar, inga löjliga svennekronor!) som vi nu försöker sätta sprätt på. Så besökte jag och en kollega nyligen en spansk skola, och träffade där kolleger från sex olika länder. Det är en fortbildning som slår det mesta, och som känns som ett riktigt rejält lärarlyft! Dock blev Paellan på bilden ingen hit hos de turkiska kollegorna då de fruktade allehanda otillåtna ingredienser. Själv ansåg jag den dock vara minst lika god som vår skolmat.

Så ge inte upp, utan fortsätt att uppsöka denna blogg. Kanske är sexorna snart så tama att jag hinner ägna mig åt att berätta mer om Spanien, eller kanske Österrike som jag besökte i augusti. I väntan på detta så vill jag gärna bjuda på lite spansk musik. Här är Rosana, artisten som kämpar tappert, men som aldrig lyckats uppnå samma höga nivå som på debutalbumet Lunas Rotas från 1996. Här låten Si tu no estas aqui:

I turkiska höglandet finns det inga problem!

En gång om året, i alla fall i år och i fjol, är magistern till ögonen begravd i ansökningshandlingar för att försöka lura av EU högar av tusenlappar till ett litet skolprojekt. Det handlar om EU:s Comeniusprojekt där skolor kan få en hel del pengar för att skapa partnerskap i Europa. Alltså har jag samlat ihop ett gäng tanter och tjejer från åtta länder som sällat sig till min lilla skara. Förra året nekades vi pengar, men nu har vi lagt ner hela våra själar.

Själv håller jag på att bli vansinnig på kuppen, inte minst över en superambitiös rumänska som vet allting bättre än alla andra, ett otroligt användarovänligt webbformulär med en massa inbyggda buggar. Så jag tröstar mig med en whisky (Caol Ila) och lite god musik. I morgon skall blanketten vara färdigifylld och sedan väntar vi på kosingen som skall föra oss ut i världsdelens alla hörn (plus den anatoliska högplatån (där det enligt den turkiska lärarinnans beskrivning inte finns några som helst problem eftersom alla turkar är så vänliga (detta förväntas jag skriva i blanketthelvetet) ) så jag ser givetvis speciellt fram emot att besöka detta paradis på jorden). Och jag orkar inte ens titta efter om jag fick alla parenteser rätt i den förra något komplicerade meningen.

Bland den musik jag njuter av finns den utsökta franska gruppen Mickey 3d vars video till låten Matador är rätt kul att titta på.